Dejtar en pappa, lättsmält?

Jag har aldrig dejtat en pappa innan, har alltid sagt att det kommer aldrig att hända!

Men, så träffade jag en man för drygt 10 månader sen som jag kände kemi med. Vi har dejtat sen dess och hållt hans barn utanför ifall det inte skulle funka mellan oss.

Dock har diskussioner kommit upp emellanåt om hans föräldraskap. Ett barn han fick mot sin vilja med ett ex men som han älskar ändå såklart.

Jag är själv skilsmässobarn och är rent utav arg på människor som skaffar barn utan att tänka igenom det 100 gånger först. Hela min uppväxt satt jag i kläm och flyttade varannan vecka. Var tvungen att bo tillsammans med föräldrars nya respektive. Många faktorer som påverkat mig negativt och gör än idag.

MEN - ni som varit i samma situation som mig att dejta nån med barn när man själv inte har några, hur har ni tacklat alla känslor? Utåt sett verkar det så enkelt när andra gör det. Visst, man ska acceptera att det finns ett ex och att barnet tar mycket plats. Men helt ärligt, det är inte lättsmält?

Jag har bråttats med dessa känslor i 10 månader nu och vet fortfarande inte vad jag ska göra.

Jag tycker verkligen om denna mannen men att han är pappa till nån annans barn är inte attraktivt.

Om vi får barn får dom halvsyskon, jag måste alltid höra om hans ex, han kommer alltid göra saker som rör hans barn där jag blir utanför, arv, vi kan inte leva hur vi vill och bosätta oss var som helst... Såå många saker som s

Hur ser du på en partner som också har ett eget liv som varken du eller dina barn har del av med tex en hobby som tar mycket tid och som då har varken tid eller intresse av att gå in och hjälpa till med dina barn, mer än i undantagsfall om du ber om hjälp och det verkligen krisar?

Eller förväntar du dig att hon ska va någon slags tyst passopp, som engagerar sig i dina barn?

Sund inställning.

Precis så hade vi det, att han skötte sina barn när de var på umgänge och jag sysslade med mitt. Sedan har det ändå utvecklats till att vi inte drar jämnt, så jag och de vuxna barnen umgås bara när nöden kräver det.

Tack för att du är en vettig pappa och partner. Din inställning underlättar förmodligen avsevärt i ett fall som TS befinner sig i.

Jag var själv i ett förhållande med en man med två barn och hur mycket jag än aktiverade barnen (skidor, grillning, turer i skogen, skridskor o.s.v.), så var det aldrig nog och enligt honom var jag inte lika engagerad som barnens mamma och då dög det inte (trots att han själv aldrig aktiverade sina ungar med annat än TV-spel). Efter att ha varit och storhandlat med honom och hans 4-åring och 6-åring, lagat mat och käkat tillsammans med dem ville jag lägga mig i sovrummet med min telefon för en lugn paus, medan han satt och spelade dataspel och barnen satt i vardagsrummet och tittade på barn-TV, men då fick jag minsann höra hur dålig var jag som fick barnen att känna sig ovälkomna för att jag ville ha lite egentid medan barnen satt och roade sig med barn-TV och samtidigt som han själv satt och spelade sitt dataspel. Om detta är fallet för TS, alltså att TS förväntas ta sig an en mammaroll och återskapa en kärnfamilj - spring! Det kommer aldrig att funka. En individ som inte kan förstå att man inte kan ha samma villkorslösa kärlek och lust till att ta sig an barn som inte är ens biologiska och som ställer de kraven är inte en individ som går att bli lycklig med i det långa loppet. Och att som barnlös vara partner med någon som aldrig kommer att kunna sätta ens behov först och vars liv man alltid måste anpassa sig efter - det är uppbyggt för att misslyckas. Det är svårt för biologiska föräldrar att hålla ihop sitt livspussel och sin familj, så hur svårt är det då inte att få det att funka när den ena inte ens är biologisk förälder till barnen man lever med?