Gravid men inte glad - abort ja eller nej?

Kom ihåg att du inte är dina föräldrar. Dom misstag som dom gjorde finns ju ingen anledning att upprepa eller hur eftersom du och din sambo älskar varandra och visar kärlek.

Du bestämmer ju själv hur ditt barn ska uppfostras och hur det ska växa upp. Ge ditt barn kärlek och ännu mer kärlek och gör inte som dina föräldrar.

Det är ju bara du som kan avgöra i denna frågan. Men min inställning är att man ångrar aldrig någonsin ett barn. Däremot kan man ångra att man aldrig skaffade några..

Jag tycker inte alls det stämmer att många barn växer upp och inte har nån vidare eller någon kontakt alls med sina föräldrar som vuxna? Varför tänker du att det ens kan bli så?

Kärleken man upplever till sina barn är helt galen och absolut ingenting man ens kan föreställa sig innan man blir förälder.

Ni får väl se till att skaffa barnvakt och göra egna saker lite då och då. Det är viktigt med egentid också.

Jag var ensam med mitt barn från att hon var 1år-12år och jag måste säga att jag inte tyckt det var särskilt jobbigt. Trots att hon har diagnoser. Jag har haft rätt mkt barnvakt och sen har hon följt med på saker helt enkelt.

Du kommer klara det galant!

Vill du ha barn egentligen? Eller du gick med på det för att din sambo/man vill? Det är den frågan du ska ställa dig? En del vill inte ha barn och då ska man inte heller ha barn även om ens partner vill. Då kanske man hellre ska separera. Det låter som en bra idé att prata med någon om det hela och MVC borde kunna hjälpa till med det.

Jag tycker du verkar ha en lite skev syn på föräldrarskapet, det är inte så att dom flesta par glider i sär när det kommer barn in i bilden. Relationen ändras och det är tufft att vara småbarnsförälder men dom allra flesta har en fina relation både till sin partner och till sina barn när dom blir äldre och lämnar hemmet.

Sedan en sista sak, när man är gravid kommer många konstiga tanker, det är normalt. Man utvärderar ibland hela sitt liv, sina relationer och sina egna föräldrar. Man kan tvivla om man egentligen vill ha barn. Men man har kvar grunden där man VET att man vill ha barn. Frågan är om DU vill det...

Tänker som så att känner man minsta lilla tvivel så låt bli.

Du är såpass ung att det dessutom finns tid kvar men behåller du detta barn så är du fast och kan inte ångra dig sen.

Folk ångrar visst barn ibland, men det är otroligt tabubelagt. Det låter ju t.o.m som du ångrar denna graviditet.

Än så länge har du ju ett val och vad du en gör så kommer du inte kunna föreställa dig alla konsekvenser av valet.

Hur du än gör kommer det bli jobbigt. Och du och maken kommer glida ifrån varandra, eller svetsas samman av upplevelsen.

Ta det beslut du tror du själv kan leva med!

gör abort, aboslut!

Jag har aldrig haft barnlängtan. Mycket tror jag på grund av dåliga uppväxtförhållanden som medförde att jag inte trodde jag skulle fungera som en bra mamma.

Vi skaffade första barnet egentligen för att jag var över 30 år och min man är 5 år äldre. Han hade ingen barnönskan innan han träffade mig (hans egen utsago). Han ville och jag var egentligen osäker. Det var ganska tungt första tiden efter födseln men det gick sig till. Kärlekskänslorna inför barnet tog 1,5-2 år för mig att få. Jag tyckte dock om hen direkt.

Mammarollen är slitsam men underbar. Jag är inte alls som mina föräldrar. Jag tror vi gör det bra. Mina barn är det bästa som finns (jag vet att alla skriver det men de är faktiskt sant) och jag är så innerligt tacksam för att barnen kom till oss.

Jag vet inte vad jag ska råda dig till. Jag blev oplanerat gravida 8 år innan med samma man och valde att avbryta den graviditeten.

Jag ångrar idag inget av de valen jag gjort.

Tänk igenom dina möjligheter och konsekvenserna av de olika alternativen så gott som du kan och ta beslut utifrån det.

Att skaffa barn är tungt, att genom gå en abort är också tungt...

Hej och tack för alla svar :)

I slutet måste jag själv bestämma mig hur det ska bli.

Det är jättebra att få olika perspektiv för att tänka till lite mer ...

Jag håller er up-to-date om hur det har gått.

Jag pratade vidare med min man igår och vi avvaktar till efter besöket hos barnmorskan.

Jag har också extrem ångest för hur kroppen förändras och att det inte är min kropp längre snart. Jag tycker verkligen om den så som den är nu :( Föreställningen att någonting ska växa och leva i min mage utlöser bara ångest också. Inte själva förlossningen verkar vara problemet, tiden innan den.

För 6 månader sedan började jag att träna med en sjukgymnast med syfte att förberedda min kropp på en graviditet samt för snabbare återhämtning.

Jag tänkte väl att då skulle jag kunna känna mig lite säkrare sedan, men det gör jag tyvärr inte just nu även om jag har blivit stark och vet alla övningar och ska fortsätta med sjukgymnasten till slutet av året.

Först sjukgymnast, nu psykolog också - allt det här känns som ett heltidsprojekt. ????

Nu är jag kanske ett undantag men min kropp är efter två graviditeter precis likadan som innan dock med sämre kondition för att jag inte hinner löpträna. Det tog dock 9-24 månader innan den var helt tillbaka. Jag gick upp 30 kg bägge gångerna, mådde dåligt av hormonförändringarna, mådde dåligt av de många kilona extra att bära runt på, mådde dåligt av att konditionen blev sämre och sämre fast att jag tränade etc. Det är tufft för kroppen och man ska vara beredd på förändringar men det kan också vara så att kroppen går tillbaka till ursprungsläget (men det kan du inte försäkra dig om att den ska). Nu hade jag från början breda höfter. Är 175 cm och väger i normalläget 65 kg.

Fortsätter du träna i den mån det är möjligt är min erfarenhet att det är lättare att komma tillbaka efter förlossningen.

Och efter förlossningen (för min del) så struntade jag i hur jag såg ut. Jag har inte tränat eller kämpat för att komma tillbaka utan det har kroppen skött automatiskt. Visst det är inte kul med dålig kondis och inte komma i sina kläder men det blir bara lättare och bättre med den saken om man låter tiden ha sin gång.

Du ska inte låta utseendeförändringar stoppa en graviditet om du önskar barnet egentligen. Vill du i utgångspunkten ha barnet (resultatet av graviditeten) men är rädd för fysiska förändringar etc.? Om det är hur du blir som mamma som skrämmer dig mest såmvöljer du exakt hur du skall vara helt själv. Fint du tar upp dina tankar på barnmorskan och eventuellt psykolog.

Hoppas det löser sig!

Hej och tack för dina tanken, jättebra!

Vi kollade och räknade också redan på barnvakt och tänkte att ha den minst 2 ggr i månaden så tidigt som möjligt om det går (man vet ju aldrig hur ett barn blir). På resor får barnet bara stå ut att inte alla aktiviteter är de mest spännande kanske. Man måste kanske inte anpassa HELA sitt liv och alla aktiviteter efter barnet, eller?

Vi har inte heller föräldrar eller familj som kan hjälpa till med barnpassning tyvärr. De flesta kompisar är mycket upptagna och har barn själva också, så vi kan inte räkna med mycket hjälp.

Ja, hur kan jag tro att barnen inte vill ha kontakt längre när de är vuxna. Min egen syrra bråkar bara med mina föräldrar och de pratar knappt med varandra. Jag har själv också svårt med föräldrarna men håller kontakt iaf.

Min mans syrra och hennes mamma har också bara bråk och då vill dottern inte heller ha ett bra förhållande med mamman (som är verkligen supertrevlig och gjorde allt för dottern).

Sånt är ganska tråkigt att se nämligen... :(

Men man kan ju inte veta hur det blir tyvärr.

Gör abort. Ett barn kan man inte göra ogjort.

Tänk efter vad DU vill med ditt liv. Skit i vad alla andra gör.