Gravid men inte glad - abort ja eller nej?
Hej alla,
jag läste några äldre inlägg om min situation som jag har just nu ... har blivit gravid. Graviditeten var ?halvplanerad?.
Jag har en underbar sambo, vi är gifta, har heltidsjobb med fastanställning, en lägenhet med ett extra rum - utmärkta förutsättningar, bara att jag aldrig kände en barnlängtan.
Nu gick jag lite grann med på det att min sambo gärna ville ha barn (han är 5 år äldre än jag, jag är 31.) och slutade med p-pillen.
Jag tänkte att det löser sig på något vis när jag blir med barn att känslorna blir lite annorlunda.
Är i vecka 7 nu och har panik, funderar på abort.
Men sambo blir naturligtvis ledsen då men tycker att mitt välmående är viktigare.
Innan jag slutade med min p-pille kände jag däremot så mycket press på barnfrågan då alla kompisar runt omkring oss fick barn, nästan alla förutom ett par. Jag kunde inte heller stå ut längre att tänka så mycket på det och att många frågade.
Och nu? När jag tänker på all frihet som försvinner hela livet får jag bara panik, jag tycker inte heller barn är söta. Jag är alltid glad att kunna lämna tillbaka barnet när jag var barnvakt. Det enda barnet jag tycker var ganska sött är min systerdotter när hon var liten.
Ska till BMC på fredag och tänkte att fråga om man kan få prata med en psykolog eller liknande. Vet ni om det finns hjälp att få för att ta ett beslut eller måste man ta en privat psykolog? Det blir ju jättedyrt med 1000kr per timme, obetalbar.
Jag själv tänker också mycket på hur jag växte upp och att jag aldrig såg att mina föräldrar älskade varandra.
De älskade mig och min äldre syrra väldigt mycket och gav oss allt, men de är tills nu inga självständiga och lyckliga personer utan oss barn.
Jag är så rädd att all vår tid tillsammans som par kommer att förstöras och att jag måste vara där, bara för barnet.
I slutet blir det mycket bråk pga barnet, sedan flyttar det eller pratar inte med mig / oss när det är vuxet och kostade oss/mig så mycket tid, energi och pengar.
Det måste säkert inte ske, men risken verkar ganska hög.
Det finns för många familjer där barnen inte har kontakt med föräldrarna längre i vuxenålder, så undrar jag om det verkligen är värt all krångel och besvär i livet.
Sorry för alla konstiga tanken ... jag vet absolut inte vad jag ska göra. ????