Jag drar alltid vid minsta motgång

Du har förmodligen en störd anknytning sedan barndomen och kanske nån diagnos som Autism eller Asbergers. Uppenbara svårigheter med att misslyckas ,tappa/skapa invanda rutiner och sociala relationer. Vad tror du själv?

Jag har ingen aning.Jag vet varken vad anknytning eller autism eller aspergers är för något. Förutom att jag kan stava till aspergers, då.

Man behöver verkligen inte ha autism (asperger finns inte längre som begrepp utan ingår i autism) för att bete sig som TS. 

Men TS har du någon gång sökt hjälp för detta? Kontakta terapeut. 

Ne, jag har inte sökt hjälp för detta, för vad skulle det tjäna något till? Jag skulle ändå inte gå tillbaka. Jag kanske inte ens skulle vara kvar på orten. Dessutom kostar det pengar jag inte har.

Ibland får jag helt knäppa tankar också. Som när jag går i trappor så kan jag undra vad som händer om man hoppar över räcket. Jag menar, jag fattar ju att man då kommer falla ner genom trapphuset och förmodligen fastna någonstans på vägen och förmodligen bryta något, men ändå undrar jag vad som skulle hända.

Det där är rätt vanligt men ofarligt, hör till ocd/tvångstankar om jag inte missminner mig (läste om det en tid tillbaka).

Annars rekommenderar jag att du googlar på anknytningstörning, det kan man få i samband med strulig barndom som jag. Men det bästa är att snacka med en kurator/psykolog om du är intresserad av att ändra på invanda mönster o dyl.

Någon diagnos har du nog, och antagligen har den orsakats av dålig anknytning som barn. 

Kanske har du varit med om något traumatiskt som liten, kanske blev du övergiven av en vårdnadshavare, eller så hade du en vårdnadshavare som omväxlande tog sig an dig och stötte bort dig. 

För att skydda dig själv och din självbild flyr du när din självbild hotas. Om du riskerar kritik så försvinner du. Du försöker bygga en positiv bild av dig själv, men har ingen grund att stå på, så din självbild kan bara skyddas av att du bryter med människor som kan ge dig kritik eller som riskerar att välja bort dig. 

Kanske är du narcissist. 

Eva, ditt sista långa stycke är exakt tvärt emot verkligheten.

Jag vill bara säga att du inte är ensam. Och du behöver inte ha en diagnos, utan det kan ha att göra med din anknytning från när du var barn. Jag är precis som du - jag har gjort mig av med alla potentiella vänner då jag helt plötsligt slutar att höra av mig då jag inte orkar, jag far också vind för våg, jag känner ingen anknytning någonstans. Just nu är jag på väg till Åre där jag hyrt en stuga för en månad. För en vecka sedan kom jag hem från utlandet. Dessförinnan var jag i Stockholm i en månad och dessförinnan var jag i Göteborg under sommaren. Det är bara jag och min hund och 1000 olika ställen.

Utåt sätt är jag högst välfungerande. När jag väl är på jobbet ser mina kollegor mig som en mycket socialt kompetent person, men vad de inte vet är att jag får dra mig till jobbet med massa ångest. Ibland sjukskriver jag mig och vill inte komma tillbaka. 

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägg mer än att jag känner igen mig i dig. Jag reflekterade senast igår över varför jag slutar höra av mig till människor jag fått fin kontakt med och jag funderade över alla potentiella fina vänskaper jag hade kunnat haft om jag inte vore som jag var. Jag hoppas att du och jag tillslut löser våra problem. 

Tvärtom?

Din självbild förblir orubbad vid utmaningar och du vågar stanna kvar och möta situationen. Om du riskerar kritik så blir du mer ihärdig i dina ansträngningar. Du har en positiv bild av dig själv, och har en  stabil grund att stå på, så din självbild påverkas inte av andra människor som kan ge dig kritik eller som riskerar att välja bort dig. 

Om du nu skulle vara narcissist så skulle du aldrig kännas vid att du har en svag självkänsla. Narcissister ser sig själva som starka och har en grandios personlighet.

Du är ute efter att missförstå va?