Hur gör ni med stora bonusbarn?

Han är ju vuxen och kastas inte ut på gatan. Jag tycker du låter som värsta curlarmamman och som om de yngre barnens behov är helt oviktiga. Den här killen valde ju själv att lämna det hem han hade på halvtid hos sin pappa.

Problemet är alla dessa känslomässiga skilda kvinnor (och män) som inte kan resonera sakligt utan får utbrott när den nya partnern vågar ha åsikter om bonusbarnet. Inte lätt att prata om saken när hon bara får utbrott.

Jag sade på ett tidigt stadium till min dotter att när hon är 18 år kastar vi ut henne. Hon ville också ut själv, hon studerade utomlands. 

Tycker det verkar vara mer att killar gärna stannar hemma och låter sig passas upp medan tjejer vill ut och leva sina egna liv. Dessa daltande mammor gör livet till ett helvete för sonens blivande flickvänner/sambor. Han kommer att förvänta sig att bli uppassad och det slutar troligen med separation när de får nog.

Det bästa är om TS och hans sambo verkligen kan gå till en familjeterapeut. 

Och TS måste verkligen ställa upp för sina barn. Så länge bonussonen var omyndig och gick i gymnasiet var det en sak. Nu finns det ingen orsak till att han ska lägga beslag på ett helt rum. 

"Men, hur kan det gynna mig om jag förlorar min familj och i synnerhet mina barn?"

Men inte skulle du förlora dina barn om du skildes. Du skulle få gemensam vårdnad och kunna ge dina barn varsitt rum.

Men de skulle växa upp med skilda föräldrar, precis som din bonusson. Och det vill du till varje pris undvika?

Ja, antingen det. Eller så växer de upp som askungar som alltid får stå tillbaka för sin storebror. Deras mor ser bara honom, trots att han är vuxen är det fortfarande alltid synd om honom, och de yngre barnens behov försummas och förminskas.

Skönt att dottern äntligen får ett eget rum!

Hoppas det funkar att bröderna delar rum. I annat fall hoppas jag att bonussonen självmant flyttar. Och att inte din fru grips av panik då och kräver att bonussonen får tillbaka sitt egna rum (och dottern förlorar sitt).

Jag får känslan av att bonussonen har antingen en personlighetsstörning eller något psykiskt funktionshinder. Han verkar enligt din beskrivning inte visa några känslor för sin familj och heller inget eget driv att skaffa jobb eller körkort eller flytta till en egen bostad. Om din fru känner på sig det (även om hon ilsket skulle protestera om någon annan påpekade det), så kan det vara en orsak till att hon är så överbeskyddande. Annars brukar faktiskt föräldrar vilja att barnen flyttar ut när de blivit ca 20 år, för barnens egen skull.

Jag flyttade ut när jag var 18 år gammal. Det gjorde dottern också. Det blev studentbostad, sämre standard än hemma men man kände sig vuxen och fri.

Låter som han behöver en god man el förvaltare. Men helst någon utomstående. Definitivt inte din fru som säkert hellre skulle ge honom hushållspengarna än säga nej.

Är den unge mannens mor och far och han själv införstådda med att han får professionell hjälp? Låter som han borde fått både utredning och hjälp tidigare.

Barn brukar visst känna när något är fel. Men de brukar inte inse att det är något fel på dem utan skylla på omgivningen (inte bara barn f ö). Men föräldrar och lärare brukar se att något inte fungerar och se till att barnet får kontakt med BUP.

Men om en förälder stoppar huvudet i sanden och föräldrarna inte kan samarbeta...

Bonussonen kan ju ta efter mamman och vägra inse att det är något fel på honom och vägra kontakt med psykolog etc. Han är ju myndig och bestämmer själv. Men mtp att han spelat bort alla sina pengar och inte kan försörja sig själv borde det finnas vissa påtryckningsmöjligheter.

Jag kan se ett mardrömsscenario om inte TS är bestämd nu. Om tio år bor bonussonen fortfarande hemma. Han spelar fortfarande bort sina pengar och kan därför inte skaffa något eget. De två gemensamma barnen har flyttat hemifrån så fort som möjligt. De hälsar sällan på eftersom deras halvbror fortfarande bor hemma och får all uppmärksamhet från sin mor. I värsta fall känner de en viss bitterhet mot sin mor och kanske också sin far för att de fått komma i andra hand.

Det finns ju vissa program som spärrar spelsajter på datorn.

Det låter ju bra så långt. Det är viktigt att ni tre vuxna kan samarbeta för den spelberoende killens bästa. Han bör också få ta konsekvenserna av sitt spelmissbruk. Dvs betala skulderna (hans föräldrar ska inte göra det), annars kommer han att tänka "det ordnar sig alltid" och fortsätta att spela.

Jag tycker faktiskt också det låter bättre att han arbetar än studerar. När man arbetar tjänar man pengar och han kan betala av sina skulder och så småningom flytta hemifrån. Om han brukar spela framför datorn är det inte bra att han studerar framför datorn också, lätt att bli frestad att göra något roligare än studierna då. När man arbetar har man chef och arbetskamrater runt sig som ser till att man jobbar. När man studerar behövs självdisciplin och jag tycker inte han har det. Din fru kanske har för höga ambitioner för honom.

Vad är det som ger dig onda aningar? Att bonussonen inte erkänner sitt spelmissbruk? Att din fru kommer att fortsätta curla honom?