Hur gör ni med stora bonusbarn?

Det är ok och det är ett fritt forum och hon får uttala sig som hon vill. Jag är dock fascinerad över att hon är mer provocerad av mig än vad jag är av henne. Jag är inte ute efter vinna eller få sista ordet. Det finns ingen vinnare i min situation oavsett vad jag gör och det är jag väl medveten om.

Men varför skrev du att jag vill ha 30-åriga barn boende hemma?

Jag kommer inte ge mig och vi ska prata när barnen lagt sig. Oavsett alternativen så vill jag ändå att vi pratar med bonussonen där han får berätta just varför han väljer bo hos oss när han förfogar över en egen lägenhet. Min fru måste inse att han plockar russin ur kakan. Det jag vill är att hon ska förstå för att dämpa hennes ångest/ hjälpa henne och skulle det mot förmodan finnas andra anledningar så får vi hantera det istället för att gå katten kring het gröt.

Jag trodde du förstod mitt avslut till dig, men du måste alltså gå via ts för att söka kontakt med mig.

Jag vet inte om det är mest patetiskt eller underhållande faktiskt.

Och du har fel i din "analys".

Bra försök dock.

Hej då, detta är min sista kommentar till dig. Oavsett hur mycket du anstränger dig med lögner och fantasier om mig.

Du är inte tillräckligt skarp, du är plump och en väldigt undermålig debattör. Jag beklagar att jag måste berätta det för dig, men det känns tvunget då du verkar inbilla dig motsatsen.

Jag förhandlar inte. Han har alltid satt pappa på piedestal och min fru har alltid trott att han far illa de veckor han är hos sin pappa. Skulle han säga att jag inte vill bo hos pappa pga att jag far illa av någon annan anledning så klart jag lyssnar. Han har tidigare hotat med att om han inte får göra som han vill så flyttar han till pappa.

Jag vill få bort hennes skygglappar. Det är ändå jag som har kört honom under hela hans uppväxt så jag kör gladeligen. -;)

Jag har ringt runt och lyckades faktiskt få en tid hos familjerådgivningen imorgon och det känns bra. Jag vill inte flytta ut i vardagsrummet och jag är dessutom beredd på att flytta till större men då behöver hon lägga manken till. 

Inte är det hennes förtjänst i alla fall att de för förbarmade sig över oss och prioriterade upp oss i kön.

Jag är helt införstådd med processen när det gäller familjerådgivningen och tror inte på några mirakulösa konklusioner. Jag fick uppleva detta från sidan för länge sedan när hon låg i konflikt med sitt ex om sonen och fick höra att de på FR var mer eller mindre odugliga. Så jag har inga höga förväntningar. Jag kommer att vara saklig och är så förberedd man kan bli. Skulle jag ha fel så tar jag till mig råden naturligtvis.

Hon är med på att gå till familjerådgivningen och jag vet att hon kommer att angripa mig på samma sätt som du beskriver ditt ex. Hon kommer hävda men det kommer bara slå tillbaka mot henne själv. Vår lilla kille kände sig inte bra igår kväll så jag hoppas att vi inte behöver ställa in tiden. 

Vår situation är ohållbar och jag kommer inte att ge mig. Jag var på jobbet 04.00 i morse och jag har inte sovit på hela natten. Han har väckt mig flera gånger i natt. Jag har själv fått grava sömnstörningar pga. honom. Han jobbade sent igår kväll och kom hem strax efter midnatt och då hade jag sovit någon timme. Ställde sig och skramlade en bra stund i köket och när han gick in till sig så var klockan 01.30. Det tar väldigt lång tid för mig att varva ner och komma till ro och när jag precis har kommit till ro så är han uppe 03.15 och ränner runt och jag blir väckt på nytt. Såhär är det varje dag och har varit i så många år. Jag har gått igenom två mycket svåra kolikperioder och trodde skulle överleva allt. Men han håller på att knäcka mig och trots att vi har pratat om detta med våra rutiner och tider så biter ingenting på varken han eller min fru som sover som en gris. Nej, jag har fått nog och nu gäller det dessutom min dotter. 

När min dotter var som mest upprörd nu i söndags över att hon inte hade ett eget rum och jag i min uppgivenhet nämnde att vi skulle lösa det på något sätt men jag och mamma behöver prata om det. Hon är mycket klok och känner av stämningen och atmosfären även om vi inte visar för barnen att vi är ovänner för stunden. Hon är så taktfull och viskade försiktigt till mig innan hon gick och la sig om jag och mamma hade pratats vid om att hon kunde få ett eget rum? Hon ska inte behöva gå på nålar på det här sättet och jag skäms verkligen över mig själv och min fru över den uppkomna situationen. 

Jag har ingen förhoppning och inte heller någon vidare magkänsla men jag har har varit helt införstådd med konsekvenserna och jag tar ansvar för mitt agerande. 

Har läst igenom hela tråden och ser två alternativa framtider...

Antingen tvingar ts igenom att fruns son ska "ut" och frun blir olycklig. Då kommer snart nästa tråd där ts lipar över att hans fru inte vill ha sex. Och lämpligt nog så "glömmer" han att berätta att han tvingat iväg hennes son från hemmet.

Eller så kommer det en "tyck-synd-om-mig-tråd" där ts gnölar om att han saknar sina barn som han bara får träffa varannan vecka. Även där glömmer han att berätta varför hans "elaka ex" valde separation.

Det går inte att kräva att partnerns barn ska lämna hemmet för att en liten jäntunge "behöver" rummet mer. För det gör hon inte. Man blir liksom inte vuxen för att man fått sin första blödning. Ungen är ett barn, hon är inte ens tonåring!

Det finns gott om tid att lösa. Och jag håller med "Mor till vuxna barn" att om jäntan nu absolut ska tvinga familjen att få eget rum, ja då får föräldrarna ta sin säng och stuva ut den i vardagsrummet.

Så, du är psykolog nu också?

Jag hoppas frun lämnar dig, visa henne tråden så löser sig nog detta problem av sig själv.

Var har jag skrivit " jääääntan"?

Jäntan är inte ens i tonåren och då är det ingen panik med eget rum.

Det kan vara dags att planera för kanske, men det är absolut ingen panik.

Och den snabbaste lösningen har inte bara jag presenterat.

God morgon, en statusuppdatering från gårdagen och som jag nämnde tidigare så blev det ingen konklusion och det hade jag inte heller väntat mig det. Vi har alldeles för mycket i bagaget för att rådgivaren ska ha en rimlig chans att bilda en totaluppfattning eller göra rekommendationer. Det är möjligtvis det de kommer att göra och inte vem som har rätt eller fel.

 

Jag fick inleda samtalet i och med rådgivningen var/är på mitt initiativ. Det blev en ödmjuk inledningen som min fru inte hade förväntat sig och det fick henne att slappna av och inte börja gå i försvarsställning direkt och vi fick i stora hela en bra nivå på diskussionen.

Det finns dock några övergripande saker som känns bra utifrån mitt perspektiv. Jag fick för en gångs skull tala till punkt utan att avbrytas men också få henne stanna att sitta kvar och inte vända ryggen mot. Jag fick också upp allt som har varit känsligt och som har tyngt ner mig och mycket kom att handla om bonussonen givet läget och henne relation. Rätt eller fel, det kan man tycka något om i efterhand. Rådgivaren underströk stundtals vikten om att prata om en vuxen person under samtalet och frågade henne varför inte bonussonen är med i diskussionen och här blev det nog en totalmissuppfattning! Vad hon egentligen menade var att varför vi 3 inte kunde sätta oss ner och prata om vår familjesituation då han är en vuxen person. Min fru svarade att hon självklart skulle tillse att han följde med till rådgivningen vid nästa tillfälle. ???? Jag var nära att trilla av stolen och först trodde att jag hade hört fel och även rådgivaren blev överrumplad men kommenterade snabbt att avvakta ett möte till så kan han vara med vid tillfället efter då det krävdes mer tid att för att lära känna oss. Min fru anklagade mig stundtals att jag klankade på bonussonen men det slog mer tillbaka mot hennes agerande och framförallt hennes rädsla för konflikter som hon också erkände under mötet. Rådgivare underströk upprepade gånger under mötet och beskrev honom som en vuxen person och inget barn samt att vi egentligen inte hade en försörjningsskyldighet.

Vi var också överens om att de yngre barnen och framförallt vår dotter behöver ha ett eget rum och där måste vi börja prata om lösningar. Här ville rådgivare att vi skulle brainstorma utan att tänka för mycket på förutsättningarna för att få upp en del alternativ på pappret och därefter tratta ner.

Det som stör mig nu i efterhand är att hon hade på egenhand pratat om rumssituationen med grabbarna bara timmar innan rådgivningen och äldsta sonen hade uppenbarligen gett något kryptiskt svar om varför han hellre bodde hos oss än pappas lägenhet. Till mig sa han bara för en vecka sedan att det var enklare hos oss och närmare till hans träningar med allt runtomkring. Det som väger upp hela situationen är att han kommer att följa med oss till rådgivningen och då kan vi tala öppet och jag kan obehindrat ställa frågor till honom så att vi får fram rätt argument och inte massa spekulationer utan att min fru kan ta över eller avbryta samtalet. Jag kommer helt givet stötta honom om det föreligger saker och ting där han råkar illa ut hos sin pappa och det har jag påpekat i alla år. Men hon har hela tiden satt stopp för att kommunicera med honom med hennes enkla förklaring att han ändå inte kommer säga sanningen.

Jag har i alla fall börjat titta på alternativa lösningar och det gjorde jag redan igår kväll. Hon verkade inte direkt engagerad men det bryr jag mig inte om. Jag har bokat visning nu på söndag och det är ett större boende. Ligger något fel men rent logistiskt går det att lösa ändå. Jag tittar även på ettor i närområdet och resonerar att alla barnen kan få nytta av en lägenhet i vår ägo när de behöver ta första steget att flytta ut. Det harmoniserar bra åldersmässigt mellan dem och det är den ekonomiska hjälpen de ska få som vi gemensamt varit överens om. Alternativet med att bo i pappas lägenhet parkerar jag för stunden tills vi har haft samtal hos rådgivaren. Han verkar enligt min fru vara ok att dela rum med sin lillebror men det ska vi också prata om. Hon verkar ha öppnat upp för att prata om situationen inom familjen och det är positivt. 

Vi är tillbaka på den rutan som jag i alla år tjatat om att genom en öppen och balanserad kommunikation så löser man det mesta. Jag kommer att driva på processen så att vi får en konklusion snarat och går det inte pga. att hon inte mäktar med eller vill så kan jag med gott samvete titta mig själv i spegeln att jag ändå har gjort allt jag kunnat för att rädda min familj och äktenskap.  

Tack för tipset och jag har faktiskt tänkt på det. Väljer han vidare bo kvar efter sin utbildning så får han betala alla relaterade kostnader och även ränta på lånet. Det finns en överhängande risk att han hoppar av sin utbildning redan till våren då han är mycket osäker på om han vill fortsätta. Det tycker jag är ok och han ska inte satsa på något som inte passar honom. Då ska han jobba på heltid och således försörja sig på egenhand och även betala för den bostaden. På 8 år (då är lilla syster 20 år) så hinner det hända mycket och han kanske tom träffar någon och då tror jag att de föredrar något större. I annat fall så är bostäder numera den bästa investeringen man kan göra och så länge han finansierar den så finns det ett långsiktigt värde att hämta hem.  

Tvärtom. Jag gör någonting som jag borde ha gjort tidigare. Jag är inte heller förtjänt av att mina barn blir av med sin mamma halva tiden. Jag försvarar inte min fru och jag anser fortfarande att hon gör/ har gjort felaktiga prioriteringar men jag vet också att hon inte gör det med uppsåt. Hon är en fantastisk mamma för barnen och ordagrant solen i min dotters liv och jag vet att hon anser detsamma om mig som pappa med ett undantag förstås. Jag känner mina barn väl och jag vet vad som är bäst för dem. 

Vi har fått en nytändning inom familjen och barnen är otroligt engagerade sedan min fru tog upp alternativet till att flytta till större. Obeaktat situationen med bonussonen så har vi nog underskattat problematiken med trångboddhet och barnen verkar mer flexibla och vilja lämna vänner och skola för något nytt. Vi ska inte förstora upp förfarandet med att byta skola men vi ska inte heller underskatta det och här ska vi prata med barnen så att de inte målar upp en fantasivärld. Det är svårt med bra skolor och vi ser hårdare och tuffare klimat för varje dag som går. Den enda som inte är entusiastisk och verka totalt avsky diskussionen är bonussonen. 

Han har förstått att de boendealternativ som står på tapeten inte är längre av promenadavståndskaraktär. Vi pratade en hel del om nya boenden och områden och han sa inte ett ord och surade under hela middagen. Jag kan slå vad om att så fort han inser att vi är beslutsmässiga att flytta till en annan bostad som försämrar hans bekvämlighetsmöjligheter så kommer han flytta till pappa med blixtens hastighet. Vi är redan inbokade på två visningar till helgen och ett av husen har min dotter hittat. Jag bedömer att vi kommer att vara beslutsmässiga innan årsskiftet och flytta tidigt under våren. 

Jag kan också nämna att obeaktat om han väljer flytta till sin pappa eller ej så är jag helt inställd på att vi behöver en större bostad och nu gör vi någonting mer långsiktigt för allas vidkommande. 

Jag har faktiskt smärtsamt nog kommit till insikt och samma konklusion som dig. Det ska bara vara hennes icke framgångsrika strutsmetodik och det ställer jag inte upp på längre. 

Bonussonen är väldigt instabil och jag är bara rädd att han ska hitta på något dumt under tiden. 

Absolut inte och uppskattar verkligen feedback från någon med egna erfarenheter. Felet är att jag vackert har visat hänsyn i 17 år och åsidosatt mig själv och på senare tid barnens behov för fru och bonussonen. Jag hoppas vi ska kunna få möjlighet/utrymme att prata med varandra ikväll. För jag spricker snart.

Nej, se till att slänga ut dem så fort de fyller 18.