Hur ser ni på småbarnsåren? Jobbigt? Trevligt?

Jag tänker som du.

Har testat båda. Skaffade de två första barnen lite tätare. De är idag 9 och 11 år och vi har nu även en tvååring. Småbarnsåren är både jobbiga och trevliga för att hänvisa till din rubrik. Men älskar det och ser det som att jag förlänger tiden snarare än "börjar om". Nu sätter min ålder (och min man haha) stop för fler. Hade gärna förlängt det igen annars med en nummer fyra. 

Jag kan även uppleva att tiden med större barn är tuffa dem med. Fast av andra orsaker. Det är läxor, träningar, kompisar, utanförskap, oro och annat som tar på krafterna. Visst de sover på nätterna, äter själva osv, men behöver verkligen sina föräldrar på annat sätt. 

Det var roligt när det varade men jag är en av dom som är klara med den biten och vill inte börja om.

Jag var hemma med barnen på heltid fram till skolstart, det säger nog ganska mycket om att jag gillar den åldern =)

Men jag vill inte börja om. Dels så är jag klar med barnafödandet dels är jag i klimakteriet.

Jag har nästan en generation mellan mina barn, äldsta var gammal nog att ha egna barn när jag fick mitt andra.

Så för mig var det att börja om.
Nu är jag för gammal men skulle inte vilja börja om ännu en gång oavsett.
Var sak har sin tid, och min tid med småbarn är över.

Tråkigt. Roligare ju äldre sonen blev. Nu när han är vuxen är roligast

Jag gillade inte småbarnsåren alls. Har 13 månader mellan ungarna och hade inte velat ha det annorlunda. Det var skönt att få det överstökat, vara kvar i bubblan och anpassa vardagen efter den yngsta utan att äldsta blev lidande. Tyckte om att bocka av "milstolparna". Sista paketet blöjor, sista nappflaskan, sälja skötbordet, barnvagnen, babyskyddet, gå från förskolan till förskoleklass.... Jag tyckte det blev roligare och roligare ju äldre barnen blev och skulle aldrig få för mig att börja om med en bebis igen när mina väl började bli självständiga, det var ju det jag längtat efter hela tiden. Nu är de snart 11 och 12 och jag tycker fortfarande att det blir roligare med åren, trivs betydligt bättre i mitt föräldraskap nu.

Jag kan se att det verkligen drabbar de äldre barnen negativt om man har för långt mellan barnen och så att säga börjar om. 

Vi har två år mellan barnen och kan göra massor med saker som familj som passar båda barnen (två exempel - gå på bio, åka skidor). Men börjar man om och har typ 6-12 år mellan barnen så blir behoven och intressena för svåra att kombinera. 

Så jag ser det som att man börjar om ifall man får en sladdis. 

Vi fick 2 barn med minimalt mellanrum, dels för att vi gillade tanken att barnen skulle ha mer utbyte av att leka med varandra om de var när i ålder och utveckling, men givetvis fanns även tanken att "bli färdig" med småbarnsåren med i bakhuvudet, iaf på mig...

Nu blev det så i mitt fall att detta istället fullständigt tog knäcken på äktenskapet o vi separerade när den lilla fyllde 1år. Nu var nog relationen dödsdömd redan från start har jag insett i efterhand, men 2 barn på kort tid sätter verkligen ALLA problem som redan finns i förhållandet under förstorningsglas, samtidigt som ni båda är fullständigt slutkörda både fysiskt och mentalt, helt utan avbrott i 3-4års tid.... Lycka till.....

Nu har jag barnen varannan vecka, de är nu 4 och nästan 3år... Det är en utmaning att dra runt detta själv dygnet runt en vecka i sträck, men nu har man ju iaf den barnfria veckan att vila upp sig mentalt på så man orkar gå "all in" i sitt föräldraskap när man väl är med barnen.

Frågan är om det inte vore en idé att ha en övernattningslägenhet som föräldrarna kan turas om att "fly undan" till?

Har en på 3,5 år och en på 6 månader. Det är lite både och. Mysigt att få uppleva bebislivet en gång till (troligen sista gången för mig) men jobbigt att behöva tampas med sömnbrist igen när den stora äntligen börjat sova vettigt. Överlag gillar jag 0-2 år (förutom sömnbristen) och avskyr åldern den äldsta är i nu. Ser fram emot att han ska bli lite mer stabil igen, det går sakta men säkert däråt. Ser inte fram emot samma ålder hos nummer två.

Hade inte velat ha barnen tätare, ville kunna ge den stora all vår tid under första åren. Hade nog inte heller velat ha dom längre ifrån varandra så att de (förhoppningsvis) ändå kan leka tillsammans i framtiden :)

Jag tycker inte att småbarnsåren är särskilt njutningsfulla, men det betyder inte att jag vill ha två stycken i samma ålder och med samma behov. Vi har nästan fyra år mellan våra och det visade sig vara bra, men det beror huvudsakligen på att vi har en väldigt mogen fyraåring som i mångt och mycket reder sig själv. Den stora skräcken skulle vara att ha två blöjbarn, eller två som sover dåligt.
Mina barn kommer sannolikt inte att leka tillsammans i större utsträckning, men det var inte heller min plan. 

Min plan är heller inte att överleva småbarnsåren, utan att leva dem. 

Egentligen ville jag ha fler år mellan barnen, men den egna åldern satte stopp för det. Själv har jag sju år ned till mitt eget syskon och jag har upplevt det som alltigenom fantastiskt. Vi har så klart aldrig varit lekkamrater, men å andra sidan skaffade mina föräldrar inte fler barn för att jag skulle få en kompis. Istället har vi alltid haft en varm, kärleksfull och fin relation. Jag minns med fasa de kompisar med syskon i nästan samma ålder. Det var ett konstant trugande från föräldrar om att vi skulle inkludera det yngre syskonet i vår lek. Det uppskattades väldigt sällan. 

Jag har tre barn, med 2-3 år mellan varje. Jag gillade småbarnsåren mycket, en rolig och glad tid.

Jag skulle dock inte valt att skaffa en sladdis. Jag är själv sladdbarn och växte upp som ensamt barn bland tonåringar /vuxna. Det var fint på många sätt men jag ville att mina barn skulle få syskon i mer lika ålder än jag själv haft.

Bebisar och förskolebarn är ju skitjobbiga.

Visst det är mysigt, och dom är söta när dom sover, men det är ju otroligt jobbigt och man är ju otroligt låst med småbarn.

Från dagen sonen föddes kände jag direkt att jag ville ha en till och det har hållt i sig. Älskar att vara förälder och att få vara med och se hur han utvecklas. Han är nu 18mån och jag är gravid igen. Jag är så tacksam!