Rädd att bli gravid igen

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag har fått två mf i v 7 men fått ett barn efter varje mf. För mig försvann inte oron men jag accepterade den. Från att man får ett plus kommer man vara orolig resten av sitt liv. Först för mf, att barnet är sjukt och förlossningen. Sen plötslig spädbarnsdöd, att barnet sätter i halsen, ramlar ner från en lite högre höjd eller springer ut i gatan och blir påkörd. Sen om barnet kommer bli mobbat, få bra vänner, klara skolan, få ätstörningar, ofta hamna i bråk osv. Mina tre barn är nu 1,5, 4,5 och 7,5 år och det dyker upp nya orosmoment hela tiden! Och så länge du har ett plus är du gravid och kan tyvärr bara vänta och hoppas. Min erfarenhet är att gå och vänta på att få mf, oroa sig för det och förbereda sig för det gör inte att det är lättare att gå igenom ett mf som om man varit helt oförberedd på att få mf. Det kan säkert vara olika för olika personer men jag var lika ledsen och grät lika mycket vid båda mina mf även om jag vid det första hade njutit av graviditeten utan oro och vid det andra gått och oroat mig och tänkt att jag skulle få mf. Du måste helt enkelt fundera på vilken känsla som är starkast och väger tyngst, rädslan att få mf igen eller längtan och önskan att få ett barn. För mig var den senare känslan starkast. Jag kommer alltid sörja de barnen som aldrig kom till oss och undra vilka de hade blivit men samtidigt är jag numera tacksam för dem (även om de var helt fruktansvärda att gå igenom!) för utan dem hade jag inte haft två av mina barn hos mig. Och ett liv utan dem är otänkbart!

Kan du inte göra så att så fort du plussat att du smörjer dagligen med progesteronkräm?

Önskan efter barn är starkare för mig, det är ju därifrån rädslan kommer. Men jag kommer ju gå och vara rädd i iaf 12 v för varje toabesök känns det som, om jag nu lyckas plussa igen. Det känns jobbigt.

Man lär sig att hantera sin oro. Det är ok att vara orolig så länge man inte låter det styra hela ens liv så att man inte kan leva normalt.

Jag har tre graviditeter i bagaget. De två första gick åt skogen, den ena som mf, den andra som ma. På ma:t bekräftades det att liten dött i v9 och jag gissar att även första gången var det det samma.

Den tredje gick hela vägen och även om oron fanns där så försökte jag sätta upp målstolpar. Mål 1: Komma till KUB-ul och att liten mår bra där. Mål 2: Komma till RUL och allt ser bra ut där.

Jag hade gått hos en gynekolog några månader innan graviditet och han sa att jag skulle ringa vid nästa plus så vi hade koll på läget. Så jag fick ett VUL inbokat i v8 (7+5 trodde jag att jag var i). Där upptäcktes att det var tvillingar så efter RUL hade jag fler ultraljud att ha som mål. Detta var extra viktigt eftersom jag inte kände några sparkar förrän jag var i 7e månaden då jag hade en moderkaka fram och en bak plus att de mest låg och boxades mot varandra. 

Men som sagt, man kommer alltid att oroa sig, det handlar bara om att försöka att inte låta oron styra.

Tyvärr är detta spelets regler.

Och tiden till kub ultraljud var för mig en jävligt lång transportsträcka kantad med oro, ständigt analysera toapappret efter att man kissat och ständigt klämmande på brösten att de fortfarande var ömma.

Man får bita ihop och underhålla sig själv med annat. Hobby, tv filmer ja allt som gör att man vilar från rädslan.

Sen när man passerat gränsen kan man slappna av och när bebis börjar sparka så kan man vila i det.

Men oro kommer du känna konstant efter att du fått dina barn med. Den ingår i paketet när man skaffar barn.

Kram från en tjej med missfall i bagaget och två fantastiska små flickor!

Tack. Jo, det kanske är så den bistra verkligheten är och att det bara är att leva med det. Blev bara mer ledsen än jag trodde av MF, kanske delvis för att jag insåg hur himla gärna jag ville bli mamma då när det liksom drogs bort så. Och känslan av maktlöshet att inte kunna göra något för att påverka det...

Jag förstår din rädsla.

Jag och min man har gått igenom 3 missfall på raken, bara det senaste hände nu i augusti och det var en långdragen process att få ut allt som satte sig psykiskt på mig. Det första missfallet tog jag ändå okej, andra vart jag väldigt ledsen och nu tredje gick jag in i väggen. Man tror liksom inte att det kan hända 3 gånger! Jag är fortfarande ledsen och tänker vad det kunde blivit av våra förlorade foster... vi har börjat försöka igen, men jag är väldigt ödmjuk och orolig efter alla missfall att det ska gå vägen. Nu har vi barn sedan innan som blir 7 nästa år och vi känner det är nu eller aldrig att få till syskon innan hon blir "för stor".

Hur kom jag vidare och vågar försöka? Tror bara att vill man verkligen ha barn finns inga andra alternativ än att bryta ihop och komma igen! Skit svårt, jag vet...

Jag ville göra något åt min saknad av våra missfall så jag tatuerade in 3 fjärilar på handleden som ett minne och det har hjälpt mig i min sorg när den är som allra värst.

Jag hoppas det gåt vägen för dig snart <3

Ja det var jag också. Så fort det kändes som att nåt "rann till" sprang jag på toa med hjärtat bultande och så var det bara flytningar. Jag förstår verkligen. Det jag menar är att det alltid är någonting nytt att oroa sig för och vara rädd för. Saker som vi inte alltid kan styra över. När jag blev gravid igen efter mitt andra mf och kommit förbi v 12 började jag långsamt slappna av men kände att rädslan skulle vara kvar tills jag gjort kub och sett att det var ett levande barn i magen. Och det var det! <3 Men det där lilla livet som jag precis hade börjat känna små små rörelser från fick sämsta tänkbara siffror på kub och det var alltså 50% risk att det inte skulle överleva. Jag kunde inte göra moderkaksprov utan fick vänta tre veckor på att kunna göra fostervattenprov och sedan en vecka till för att få svaret. Den oron och rädslan, att ev behöva avbryta en graviditet sent och föda fram fostret, att behöva berätta för familj, vänner och våra två barn att bebisen inte fanns längre var så svår att jag bröt ihop totalt och blev sjukskriven. Så att komma förbi v 12 innebär ju inte att oron magiskt försvinner och att allt är lugnt. Därför måste man acceptera rädslan och oron för den kommer finnas där. Sysselsätt dig med saker du tycker om för att få tankarna på annat håll. Och fostervattenprovet var bra, vårt barn hade ingen kromosomavvikelse och nu är han 1,5 år gammal. Oron finns dock fortfarande kvar. Han hade bred nackspalt vilket ökar risken för missbildningar, främst på hjärtat och det har jag svårt att släppa trots att inget tydde på hjärtfel under vårt utökade rul och trots att bvc kollar hans hjärta extra noga vid läkarbesöken. Oron finns alltid där och gnager men den tar inte över som den gjorde precis när vi fick resultatet på kub.

Så är det kanske och det enda är väl att ge sig in i det. Blev bara så rädd av MF, någonstans hade jag hoppats att när det väl blev ett plus så skulle det få gå. Att jag fick vara en av dem som det bara gick bra för i en graviditet...