Rädd att bli gravid igen

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag har fått två mf i v 7 men fått ett barn efter varje mf. För mig försvann inte oron men jag accepterade den. Från att man får ett plus kommer man vara orolig resten av sitt liv. Först för mf, att barnet är sjukt och förlossningen. Sen plötslig spädbarnsdöd, att barnet sätter i halsen, ramlar ner från en lite högre höjd eller springer ut i gatan och blir påkörd. Sen om barnet kommer bli mobbat, få bra vänner, klara skolan, få ätstörningar, ofta hamna i bråk osv. Mina tre barn är nu 1,5, 4,5 och 7,5 år och det dyker upp nya orosmoment hela tiden! Och så länge du har ett plus är du gravid och kan tyvärr bara vänta och hoppas. Min erfarenhet är att gå och vänta på att få mf, oroa sig för det och förbereda sig för det gör inte att det är lättare att gå igenom ett mf som om man varit helt oförberedd på att få mf. Det kan säkert vara olika för olika personer men jag var lika ledsen och grät lika mycket vid båda mina mf även om jag vid det första hade njutit av graviditeten utan oro och vid det andra gått och oroat mig och tänkt att jag skulle få mf. Du måste helt enkelt fundera på vilken känsla som är starkast och väger tyngst, rädslan att få mf igen eller längtan och önskan att få ett barn. För mig var den senare känslan starkast. Jag kommer alltid sörja de barnen som aldrig kom till oss och undra vilka de hade blivit men samtidigt är jag numera tacksam för dem (även om de var helt fruktansvärda att gå igenom!) för utan dem hade jag inte haft två av mina barn hos mig. Och ett liv utan dem är otänkbart!

Ja det var jag också. Så fort det kändes som att nåt "rann till" sprang jag på toa med hjärtat bultande och så var det bara flytningar. Jag förstår verkligen. Det jag menar är att det alltid är någonting nytt att oroa sig för och vara rädd för. Saker som vi inte alltid kan styra över. När jag blev gravid igen efter mitt andra mf och kommit förbi v 12 började jag långsamt slappna av men kände att rädslan skulle vara kvar tills jag gjort kub och sett att det var ett levande barn i magen. Och det var det! <3 Men det där lilla livet som jag precis hade börjat känna små små rörelser från fick sämsta tänkbara siffror på kub och det var alltså 50% risk att det inte skulle överleva. Jag kunde inte göra moderkaksprov utan fick vänta tre veckor på att kunna göra fostervattenprov och sedan en vecka till för att få svaret. Den oron och rädslan, att ev behöva avbryta en graviditet sent och föda fram fostret, att behöva berätta för familj, vänner och våra två barn att bebisen inte fanns längre var så svår att jag bröt ihop totalt och blev sjukskriven. Så att komma förbi v 12 innebär ju inte att oron magiskt försvinner och att allt är lugnt. Därför måste man acceptera rädslan och oron för den kommer finnas där. Sysselsätt dig med saker du tycker om för att få tankarna på annat håll. Och fostervattenprovet var bra, vårt barn hade ingen kromosomavvikelse och nu är han 1,5 år gammal. Oron finns dock fortfarande kvar. Han hade bred nackspalt vilket ökar risken för missbildningar, främst på hjärtat och det har jag svårt att släppa trots att inget tydde på hjärtfel under vårt utökade rul och trots att bvc kollar hans hjärta extra noga vid läkarbesöken. Oron finns alltid där och gnager men den tar inte över som den gjorde precis när vi fick resultatet på kub.