Bråkade om förlovningen
Både jag och sambon har varsitt långt förflutet bakom oss (jag har varit gift och han var förlovad i några årtionden) och från början tänkte jag nog att vi bara skulle vara sambos.
Men jag är så enormt kär i denna karl att jag innerst inne ändå började hoppas på att han en dag skulle vilja förlova sig - det började kännas viktigt. Tog dock inte upp det eller tjatade, utan ville att han skulle komma på det.
Han tog faktiskt upp det för några veckor sedan, då han plötsligt föreslog att vi kanske skulle tatuera in förlovningsringar (han menade på att han i sitt jobb ändå inte kan ha ring på). Jag blev jätteglad!
Men sedan vete fan vad som - inte - hände. För mig är det så, att tar man upp att man ska förlova sig så agerar man mot det. Hittills har det varit såhär:
* Vi åkte och tittade på ringar för att jag föreslog det. När vi gick därifrån så bestämdes liksom inget, som datum eller beställning - i stället skojade han om hur dyrt det var.
* Det gick några dagar och vi var förbi hans gamla föräldrar som är coronadeppiga. Jag frågade viskande om vi skulle berätta det för dem, då sådant brukar kunna göra gamla släktingar glada. Han tittade förvånat på mig och sade "det tänkte jag inte ens på". Nähä nä.
* Jag frågar rakt ut vilket datum han tycker vore bra, han svarar att "det spelar ingen roll". När som helst liksom: julafton/nyårsafton eller whatever.
* Igår berättar han att han tagit en stor summa pengar från sin buffert för att köpa en viss sak. Jag frågar om han lämnat någon ringbuffert kvar - och får åter en blick som säger att han inte fattar vad jag menar.
Då sneade jag till. Berättade för honom att detta är en viktig sak för mig, men att det känns som att han är helt nonchalant. Att han inte ens verkar ha detta i huvudet på något sätt - och att det faktiskt känns som att jag får "ta stryk" för att han redan varit förlovad en gång. Att detta inte är så speciellt, utan mest ska göras. Att jag upplevde att han inte agerat framåt för denna förlovning ett dugg, utan att det är jag - trots att han tog upp det från början.
Hans "försvar" var att: "varför ska man berätta det för föräldrarna innan, de får ju veta efter", "han tycker inte datum är viktigt, för det är ju datumet som blir som är viktigt" och att han "inte trodde jag hade pengar än" (då ringarna kostar en del).
Sant är att jag fick vänta på pengar för detta, men jag har dem nu vilket han vet. Och oavsett att han visste att jag inte hade dem när vi tittade på ringarna, så hade han väl frivilligt kunnat nämna - och visa att han såg fram emot - förlovningen ändå.
Kände mig både ledsen och besviken. Kände att glädjen över förlovningen är sådär och tänker det är lika bra att vi skiter i det och lever på som vanligt. Förklarade att det känns som att våra roller ska bli de där klassiska skämtrollerna, när tjejen ska "tjata" och "truga" tills hon får förlova sig - och att mannen ska sucka till sina vänner om att "HON ville ju". Det går jag fånken inte med på. BÅDA ska ju vilja och vara glada!
Han är en snäll människa, men inte den bästa med ord om känslor - det vet jag. Men jag tycker han varit okänslig här och att det faktiskt på flera sätt förstört. Besvikelsen har lagt sig som en filt över glädjen och nu vet jag inte hur vi går vidare.
Era tankar om detta?