Finns det någon snäll själ här med erfarenhet av medberoende? Har förstått nu efter många år att min sambo verkligen har problem. Denna veckan har han druckit 13 flaskor vin och jag har väl på något sätt förstått att detta inte kommer bli bättre av sig självt. Vi pratar, han lovar bättring och så är det likadant dagen efter. Jag går sönder och orkar inte gråta mer. Önskar så att han kunde välja oss, sin familj framför alkoholen.
Du får nog tänka det som att det är inget val han kan styra över längre. Han är beroende. Han väljer inte alkoholen framför er. Han är beroende. Han är sjuk. (Inte dum, utan sjuk som i sjukdom). Ändå sägs det att de måste komma fram till att det själv, att de själv måste vilja ha hjälp för att de skall bli friska...
Du får nog tänka det som att det är inget val han kan styra över längre. Han är beroende. Han väljer inte alkoholen framför er. Han är beroende. Han är sjuk. (Inte dum, utan sjuk som i sjukdom). Ändå sägs det att de måste komma fram till att det själv, att de själv måste vilja ha hjälp för att de skall bli friska...
Du har så rätt. Känner bara att min ork är slut. Är så ledsen och trött och vet inte vad jag ska göra för att hjälpa. Är det kanske bättre att lämna för att rädda sig själv? Tack för ditt svar!
Går det överhuvudtaget att prata med mannen i fråga om dennes problem? Vad händer om du erbjuder honom att hjälpa till med att söka hjälp. Åka med honom om du orkar eller så, är han kontaktbar eller skjuter han ifrån sig?
Usch.. låter som att din bekant har det ännu värre. Vi har ju det bra emellanåt. Han jobbar och funkar ju i vardagen. Men jag är så trött på att han aldrig är helt närvarande. Och alltid med ett glas jämte sig..Han är så medveten om sitt beroende och lovar ta tag i det men faller alltid tillbaka lika snabbt. Och jag blir så besviken och ledsen..
Han blir ofta arg när jag tar upp problemet. Skäms väl för han vet nog innerst inne hur detta skadar oss.
Har fått honom till att söka hjälp en gång för flera år sedan. Får kanske göra det igen. Känns bara som att energin är slut..
Leave him
Finns det någon snäll själ här med erfarenhet av medberoende? Har förstått nu efter många år att min sambo verkligen har problem. Denna veckan har han druckit 13 flaskor vin och jag har väl på något sätt förstått att detta inte kommer bli bättre av sig självt. Vi pratar, han lovar bättring och så är det likadant dagen efter. Jag går sönder och orkar inte gråta mer. Önskar så att han kunde välja oss, sin familj framför alkoholen.
Iom att det finns barn med är det ditt ansvar att ta bort dom från situationen. Typ igår. Så där har du rätt - du måste lämna. Sedan är det upp till honom om han söker hjälp, för det kan bara han göra.
Jag är nykter beroende! Vet inte vad jag ska skriva så det blir bra då jag har så mycket jag vill skriva om just detta ämne.
Jag kan säga så mycket som att du och dina barn är medberoende i sjukdomen din partner har utvecklat och den är kvar för att alltid stanna. Så också som kemiskt nykter så är du alltid en beroende om man väl utvecklat sjukdomen som är obotlig.
Jag var på Sveriges tuffaste behandling med andra kvinnor i 3 månader helt avskild från omvärlden. Jag hade ingen vilja och jag var känslomässigt död och då spelade det ingen roll att jag hade tre fina barn och en medberoende partner som också blev sjuk i sitt medberoende och gjorde allt för mig. Jag valde att lägga in mig eller hoppa utför ett stup då jag inte kunde känna känslor. Svårt att förklara men ett missbruk styr man inte över, det kommer till en punkt då man fysiskt behöver alkohol eller narkotika, psykofarmaka annars dör man i abstinensen kroppen får. Man dricker lixom inte för att bara göra det. Det slutar med död eller självmord, hårt men det är sanningen.
Vad du kan göra är att orosanmäla så att ni får rätt till en bekostad behandling. Hela familjen ska ha hjälp. Du och barnen också! Det är jätteviktigt ?
Jag fick tillbaka min vilja, att kunna känna känslor och är nykter idag och vill leva. Väntar barn med mannen som varit sjukt medberoende i mitt kemiska missbruk. Han har fått terapi och jobbar ff med sitt medberoende. Som nykter alkoholist har man inga rättigheter, bara skyldigheter då sjukdomen är hemsk och det är nära anhöriga och framförallt barnen som far mest illa. Men glöm aldrig att det är en sjukdom. Har din partner inte nått botten och inte är känslomässigt död så kommer det tyvärr att ta tid och det bästa du gör är att skydda dina barn och lämna honom. Barnen ska alltid komma först!!!! Har han inte viljan att få hjälp och bli nykter beroende så finna det inget som du kan göra.
Jag kan tipsa om hjälp och bra litteratur.
Kram ?
Bara gråter när jag läser era svar, speciellt ditt Ramona. Starkt av dig att klara dig ur detta. Vill ju så gärna ha vår familj och kan inte förstå hur det blivit såhär. Vi har det så bra så ofta att jag intalat mig själv att det nog inte är så farligt.. men nu märker jag ju hur otroligt dåligt jag mår av hela situationen. Och barnen.. jag vet ju innerst inne att de inte ska behöva leva med alkohol runt sig jämt. De är rätt stora också och är rädd att de tar efter när de blir vuxna. Hatar mig själv för att jag är så svag och inte bara tar dom och drar.
Du pratar om ?oss? och ?familjen?...
Ska jag tolka det som att det finns barn hemma?
I sådana fall kan du applicera samma resonemang mellan dig och barnen...
När ska DU välja barnens väl och ve framför en uppväxt i ett missbrukshem?
Han har gjort sitt val och det är spriten. Nu har du ett val och det är att sätta dig och barnen främst och då innebär det att lämna. Min syster är alkis och hennes sambo tog sonen och drog vilket var det bästa han kunde gjort. Din sambo kommer inte bli nykter förrän han verkligen vill och hittills har han aldrig velat. Han kanske aldrig vill, men då är det hans problem. Ni ska inte behöva fortsätta lida pga hans leverne.
Jag förstår att det är svårt att lämna, men du måste faktiskt. Du är skyldig barnen det. De ska inte behöva växa upp nära en alkoholist, och du skriver själv att din mans missbruk dränerar dig på energi. Den energin ska du lägga på dina barn! Och även du har rätt att må bra. Din man kommer inte att bli bättre förrän han själv vill det. Alkoholism är en sjukdom, men det finns hjälp att få. Att lämna är inte heller detsamma som att klippa alla band. Se det mer som att ni flyttar isär. Ni ska inte behöva leva mitt i hans sjukdom och förnekelse längre. Ni ska bo på skilda håll, hur det blir sen är upp till din man.
Jag är uppvuxen med en far som är alkoholist. Det var en tuff uppväxt. Min mamma klarade inte lämna tidigare men gjorde det när jag var 14.
Jag själv började dricka vid 13, ta droger vid 15.
Levde i ett helvete tills jag lyckades ta mig ur det vid 23. Har barn och jag skulle aldrig utsätta dem för samma uppväxt som jag hade.
Jag har varit arg på min mamma som inte tog mig därifrån men har en helt annan förståelse idag och klandrar henne inte, hon har varit stark nog och råkat ut för mycket.
Du behöver tänka på barnen nu och ta dem ur denna situationen. Din man behöver hjälp men det är upp till honom att ta emot den, och du kan inte hjälpa honom. Jag förstår att det är svårt. Men han kanske lyckas ta sig ur det och ni kan leva ihop igen men det går inte nu. Ta bara barnen därifrån.
Jag hade inte orkat leva med en alkis .Så länge han själv inte vill ha hjälp och ändra sig,så finns det inget att göra.Tänk på barnens bästa .
Jag hade inte orkat leva med en alkis .Så länge han själv inte vill ha hjälp och ändra sig,så finns det inget att göra.Tänk på barnens bästa .