Finns det någon snäll själ här med erfarenhet av medberoende? Har förstått nu efter många år att min sambo verkligen har problem. Denna veckan har han druckit 13 flaskor vin och jag har väl på något sätt förstått att detta inte kommer bli bättre av sig självt. Vi pratar, han lovar bättring och så är det likadant dagen efter. Jag går sönder och orkar inte gråta mer. Önskar så att han kunde välja oss, sin familj framför alkoholen.
Du får nog tänka det som att det är inget val han kan styra över längre. Han är beroende. Han väljer inte alkoholen framför er. Han är beroende. Han är sjuk. (Inte dum, utan sjuk som i sjukdom). Ändå sägs det att de måste komma fram till att det själv, att de själv måste vilja ha hjälp för att de skall bli friska...
Usch.. låter som att din bekant har det ännu värre. Vi har ju det bra emellanåt. Han jobbar och funkar ju i vardagen. Men jag är så trött på att han aldrig är helt närvarande. Och alltid med ett glas jämte sig..Han är så medveten om sitt beroende och lovar ta tag i det men faller alltid tillbaka lika snabbt. Och jag blir så besviken och ledsen..
Han blir ofta arg när jag tar upp problemet. Skäms väl för han vet nog innerst inne hur detta skadar oss.
Har fått honom till att söka hjälp en gång för flera år sedan. Får kanske göra det igen. Känns bara som att energin är slut..
Bara gråter när jag läser era svar, speciellt ditt Ramona. Starkt av dig att klara dig ur detta. Vill ju så gärna ha vår familj och kan inte förstå hur det blivit såhär. Vi har det så bra så ofta att jag intalat mig själv att det nog inte är så farligt.. men nu märker jag ju hur otroligt dåligt jag mår av hela situationen. Och barnen.. jag vet ju innerst inne att de inte ska behöva leva med alkohol runt sig jämt. De är rätt stora också och är rädd att de tar efter när de blir vuxna. Hatar mig själv för att jag är så svag och inte bara tar dom och drar.