Nybliven mamma och vill flytta hem :(

Till att börja med måste ni ju diskutera det mer ordentligt än att han ändrar sig från en dag till en annan. Där krävs tid.

Har du jobb att gå tillbaka till? Jobba deltid relativt snart?

Jag förstår att det är en pissjobbig tid att få barn i, inte kunna gå till öppna förskolan, resa mycket till familjen osv. Det kommer inte alltid att vara så, är väl fördelen.

Det låter som att du behöver flytta. Du måste så klart fråga din sambo hur han kan låta dig tro att han är ok med tanken, sedan tvärvända och vägra ge en förklaring. I värsta fall får du flytta på egen hand.

Flytta på egen hand? Tror du verkligen att det blir bättre av att hon flyttar ifrån sitt barn och sin sambo? Hon har ingen som helst rätt att ta med barnet om hon flyttar.

Ja det tror jag. Där ts är nu har hon en enda person, sin sambo. Om hon flyttar hem har hon sin släkt och en gemenskap. Har hon ensam vårdnad har hon all rätt i världen att flytta, och även med gemensam vårdnad kan de komma överens om att hon kan flytta.

Hellre flytta på egen hand till ett ställe där man har ett sammanhang än att sitta och ruttna bort på ett ställe där man även utan pandemi lever utan något större socialt liv.

Man måste ha en rejäl psykisk störning om man tar barnet ifrån sin pappa. O det finns ingenting som säger att inte pappan får vårdnaden, det verkar ju bara vara han som kan försörja barnet

Nej det måste man inte. Vårdnaden går inte över automatiskt till pappan, först måste han ansöka om det hos tingsrätten och det ska fruktansvärt mycket till innan de skulle ge honom enskild vårdnad. Det handlar inte om inkomst utan om lämplighet! Inte ens de som är konstaterat kriminella eller missbrukare förlorar vårdnaden hur som helst, sluta sitt här och skräm upp ts i onödan!

Vill du fortsätta bråka kan du hålla dina åsikter för dig själv, har du något konstruktivt råd till ts kan du ju delge det, eller annars vara tyst.

Börja med att jobba halva tiden var!

Sen var ärlig; det är för din egen skull du vill flytta nu, inte för barnets. Du förstår nog att för barnet är det allra bästa att ha både sin mamma OCH sin pappa i sitt dagliga liv, om valet står mellan dina föräldrar/syskons familjer och barnets pappa.

Gud vad tråkigt att folk börjar rekommendera att ni flyttar isär. Herregud, skärp er!

Jag sitter i samma sits, bara att min dotter är bara 3,5 månader och min familj bor utomlands. Jag flyttade till Stockholm 2 år sedan och har många vänner, några ganska tighta. Det spelar dock ingen roll nu, jag isolerade mig direkt pga graviditet, nu fortsätter vi. Lillan har knappt nån immunförsvar än, trots att det gick bra för de flesta bebisar som smittades vill vi inte riskera. I sommaren umgicks vi med vänner utomhus, nu när de är klara med jobbet det är mörk redan. Så ja, snart ett år sitter jag hemma, ingen mammagrupp, mammaträning inställt, håller på att bli galen. Min mans familj skiter i oss, förutom hans mamma brydde sig ingen att ens ringa och fråga om dottern. Min familj är så kärleksfull och de längtar så mycket efter henne. Det går dock inte, de bor utomlands, vi kan inte ens besöka dem pga landets karantänregler.

MEN: den här jäxxxla pandemin kommer att ta slut och vi kommer att ha ett socialliv igen. Jag fattar att du är deppig nu, det är jag med, men det kommer att ta slut. Frågan är varför har du inte vänner efter 5 år? Har du inte hittat din plats här efter 5 år då kanske det är verkligen dags att flytta. Alternativt försöka mer aktivt efter mammaledigheten/pandemin.

Om du är helt 100% att du vill flytta: ha tålamod till sambon. Jag antar att han bodde här hela sitt liv, har sin familj här, det kanske kommer att ta tid för att vänja sig med tanken. Det beror på jobbsituationen också. Min man bodde här hela sitt liv och det var helt uteslutet för honom att ens flytta till Sundbyberg från Bromma. :) Jag ville inte flytta till Stockholm alls, jag gillar staden men inte värt priserna. Jag kompromissade och flyttade hit. Trots att jag tyckte det är helt sjukt att vi hyrde en lägenhet med mycket lägre standard för mer är dubbel så mycket pengar/månad än min bostadsrätt. I mars flyttar vi tillbaka till mina hemmatrakterna (liten stad med pendlingsavstånd). Det tog tid för honom att inse hur högre livskvalite kommer vi få om vi lämnar staden. Hitta det som kan locka din sambo till Dalarna (gratis barnvakt, kanske bra jobbmöjligheter, kanske han vill bo i hus osv), res dit ofta med honom, kommunicera tydligt din önskan och ha tålamod. Kanske provflytta under tiden han är pappaledig? Då kan han behålla sitt jobb tills ni tar ett beslut.

OBS: pga pandemin rekordmånga mammor hamnade i depression. Vi pratade med min barnmorska om det förra veckan... Se till att ta hand om dig själv och larma i tid om du behöver det. Bra att du gör det redan och även hittade en lösning, att flytta närmre familjen! Du har möjligheten att resa till dina päron för en vecka, tillbaka till Sthlm 2-3 veckor, tillbaka till Dalarna en vecka igen... 

Förlåt för rörlig inlägg. Lycka till!

Det är väl även bra för barnet att växa upp med ett socialt nätverk omkring sig. Jag skulle råda ts att prata med sambon igen, förklara hur det känns, att det vore bättre för dig och barnen och er som familj att ha annan familj som bryr sig runt omkring. Det är inte ovanligt att det blir såhär när man flyttat och sen skaffar barn, jag har gjort samma sak själv och längtar fortfarande hem efter över 10 år. Stannar enbart pga min partner, skulle vi gå isär har jag inget här, förutom barnen såklart.

Tack för engagerade svar!

Jag kommer aldrig ta vår dotter från sin pappa. Och jag vill inte separera. Jag vill heller inte att min dotter växer upp utan mer familj än mig och sin pappa när hon har både morbror, moster, kusiner, mormor och morfar hemma i Dalarna. Där kan vi skaffa hus och stor gräsmatts, nära Romme Alpin när det blir dags och möjligheter till avlastning och barnvakt.

Min sambo säger att det är jobbet som är det jobbiga. Han har ett par arbetskamrater där som är hans sociala livlina. Att de inte umgås på fritiden verkar inte ha nån betydelse. De här fyra jobbdagarna i veckan tycks väga väldigt tungt. Han har ingen familj här. Syrran bortre timmar bort, brorsan och hans tjej träffar vi aldrig och de är ointresserade av barn. Hans föräldrar bor ca 25 härifrån men det är inte ofta vi ses heller.

Naturligtvis har jag några vänner här. Den närmaste av de få kommer dock snart att flytta härifrån. I övrigt är det sällan jag träffar nån annan, bara jag har barn och vi lever så olika liv. En tredje kompis flyttade tillbaka till Dalarna hon med för ett par år sen och ångrar sig inte en sekund. Har just fått en son och bor med sambo i ett fint hus.

Självklart har jag tänkt mycket på detta. Men det är min familj och min dotter relation till den som är det viktiga. Växa upp själv här i Stockholm eller i Dalarna med stor släkt som alla längtar så efter henne. Gah. Hjärtat brister.

Jag föreslog att han kan pendla till jobbet, tis-fre ochbo hos sina päron de fyra nätterna och så åka tillbaka. Men han vet inte. Sen föreslog jag att jag kan skaffa en övernattningslägenhet i Dalarna så att jag kan vara där längre när det är möjligt. Den idén gillade han inte alls.