Varför är jag arg på mamma men inte pappa?

Kanske därför att du inser att det är något fel på din pappa och att han inte förstår vad han gör och hur det påverkar dig, men att din mamma är emotionellt "frisk" och därför borde reagera på vad han gör och skydda dig från det?

Det värsta man kan känna inför en annan människa är inte hat utan likgiltighet. Hat är en känsla som ganska ofta är kopplad till någon man älskar/älskat. Likgiltighet är många gånger betydligt värre..

Jag tycker inte det låter så märkligt.

Det kanske är så att den du räknat med att den du faktiskt älskar (mamma) skulle ha sett eller försvarat dig? Eller att du har en stor ilska som du måste få ur dig och då står hon i skottgluggen?

Jag hoppas du söker hjälp och får möjlighet att bearbeta det hemska du varit med om och hitta ett sätta att förhålla dig till det!

Oh, du, han visste exakt vad han gjorde.

Du kanske har rätt. Jo, jag står i kö för att få prata med en psykolog men redan innan coronan ställde in allt i hela världen så var det årslånga köer om man inte är rik och kan betala privat.

Jag menar kanske inte så att han inte var medveten, men att han inte känner skam, skuld eller ångest som en normal person gör över att trampa över andras gränser och kränka dem.

Finns stor risk att jag läser in min egen situation i detta också men jag var rasande på min far och bittert besviken på min mor.

Skyddsmekanismer. Likgiltighet för din pappa för att skydda dig själv från känslor kring det han gjorde. Att hata är en stark känsla som gör att det han gjorde kommer närmare, genom likgiltighet skjuter du det ifrån dig.

Du hatar/är arg på din mamma för att det är lättare. Det är obegripligt det din pappa gjorde, mer begripligt att vara arg för att någon inte stoppade det från att ske.

Vad har du för relation till din mamma idag?

Nej, skam, skuld eller ångest verkar inte vara känslor han drabbas av när det gäller detta i alla fall.

Kanske är det så. 
Jag har inte pratat med någon i min familj sedan jag flyttade hemifrån för tre år sen.

Det kan vara helt okej, de får vänta på när du har ork att ta tag i dem.

Men jag hoppas att du kan prata med någon om det som hänt dig, för annars riskerar det att förstöra saker för dig framöver. Tiden läker vissa saker, men andra måste tömmas ut som en böld.

Hitta den du kan tala med, om du inte redan har någon.

Kanske för att du tyckte att din mamma skulle skyddat dig från de saker din pappa gjorde. Inte en ovanlig reaktion.

Kanske för att du tyckte att din mamma skulle skyddat dig från de saker din pappa gjorde. Inte en ovanlig reaktion.

Får jag fråga...det här är en så vanlig inställning till när föräldrar går över gränsen. Du skriver- de får vänta på när du har ork att ta tag i dem.
Varför bör man 'ta tag' i en relation som sårat en så hemskt överhuvudtaget?

Varför anses blodsband vara så viktiga enligt många att man måste försonas med de som gjort en illa.  
Jag förstår inte den tanken egentligen.

Du har troligen kapslat in traumat.

Nej det måste man så klart inte. Men man måste inte heller bestämma sig för att göra slut för evigt direkt, jag har gjort det själv men då efter psykologsamtal.

Det enda jag menade var att man tar hand om sig själv i första hand tills den dag man eventuellt orkar ta upp det där igen.

Jag blev slagen och psykiskt misshandlad av min far under hela uppväxten. När jag fick egna barn bestämde jag mig för att förlåta honom. Jag intalade mig själv att han inte hade kapacitet att vara en bättre förälder och ilskan försvann. Jag är däremot fortfarande arg på min mamma eftersom hon förnekar att hon visste något.  Såklart att hon gjorde och hon brast i sitt föräldraansvar genom att stanna med honom. Jag kan inte förlåta henne. Om hon erkände så hade  jag kunnat förlåta henne också. Du är arg för att hon inte skyddade dig och det är okej. Hoppas att du får hjälp att bearbeta din barndom.