Kära dagbok - skriv hur din dag varit

Kära dagbok

Jag önskar att författare - romanförfattare, manusförfattare och andra - skulle sluta i tid, innan de "tömmer sig". Har två nya exempel igen:

Nele Neuhaus. Hennes senaste roman In Ewiger Freundschaft börjar urtråkigt, med långrandiga utläggningar om intriger i förlagsvärlden. Kanske vill hon ge slängar åt några redaktörer eller förlagsägare som hon själv haft duster med, i förtäckt form? Hur eller hur så är det helt ointressant för läsaren.

Dessutom ägnar hon flera sidor åt att rekapitulera händelser i de tidigare romanerna i berättarform, att förklara karaktärernas relationer till varandra och sådant. Och då har Neuhaus' tidigare haft en förmåga att från första meningen dra in läsaren i handlingen, så att man bara måste läsa vidare... Så tråkigt. (Fast jag ska ge den några sidor till.)

TV-serien Der Bergdoktor, som går på ZDF, om Dr Gruber som har en privatpraktik i en alpdal, och även konsulterar på närmaste sjukhus. Den är uppbyggd så, att det alltid är ett nytt, avslutat patientfall med nya skådespelare i varje avsnitt, samtidigt som man löpande får följa Dr Gruber och hans familj och privatliv. 

Dessa patientfall blir mer och mer fantastiska. Extremt sällsynta diagnoser, och även behandlingsmetoder som antagligen inte ens existerar i verkligheten. Samt att patienterna alltid har konstiga förhållanden i sitt privatliv (t.ex. en man som lever med två familjer som inte känner till varandras existens, eller ett par med extremt stora åldersskillnader, eller ett par som visar sig vara syskon...). Det blir bara dumt. Det skulle - för mig i alla fall - vara lika intressant, eller mer, att se vanliga patientfall som folk kan identifiera sig med. Gamla människor som inte vill flytta till ålderdomshemmet, föräldrar som lider av sömnbrist när spädbarnet inte sover, alkoholister som inte förstår att de är alkoholister, vanliga dödsorsaker som hjärtinfarkt eller bröstcancer. 

Men det som retar mig mest, är att patientfallen i 9 fall av 10 handlar om en ung kvinna, antingen det är hon själv som är sjuk eller hennes kille, förälder, syster etc.. Men det är nästan alltid en ung kvinna med kaxig attityd, och samtidigt en skörhet i själen, som avsnittet fokuserar på. Antar att det ska vara feministiskt och woke. Men då känner dom inte sin målgrupp. Jag vet inte men jag tror att jag gissar korrekt, om jag säger att de som tittar är medelålders och äldre kvinnor. Och för en medelålders/äldre kvinna, finns det inget så ointressant som unga kvinnor och deras gnäll, psykiska problem, självupptagenhet och kärlekskval...

Kära dagbok

Idag har jag varit på polishuset och tagit foto för nytt pass. Var lite orolig, för senaste gången innan som jag gjorde det - för fem år sedan, hjälp vad tiden går! - såg jag så tjock och hemsk ut på fotot, att jag blev ledsen. Ledsen på riktigt, typ: "är det så där jag ska gå omkring och se ut nu".

Men idag blev jag riktigt bra på fotot! Jag har blivit smalare, och ansiktsbenen - som är fina om jag får säga så själv - hade kommit fram igen. Jag har inte ens försökt gå ner i vikt medvetet, utan det har tydligen skett ändå. Antagligen en blandning av mitt nya jobb, som inte är ett kroppsarbete, men som kräver många timmar av absolut koncentration. Då blir det inte av att gå och ta något att äta. Samt att jag har tagit till vana att gå ut och gå varje dag, om inte långt så i alla fall NÅGON promenad varje dag.

Samt även lite detta att jag är ledsen över min hopplösa crush, och känner mig utskämd inför honom och kränkt, tror jag. Många tröstäter eller -dricker i den situationen, men jag är tvärtom: jag tappar aptiten, och vin vill jag bara ha när jag redan är på bra humör. Om jag dricker när jag är ledsen får jag bara ågren.  

Kära dagbok (igen, idag)

Väntade på bussen utanför en byggnad, där jag hade anledning att vistas rätt mycket för 7-9 år sedan. Den är något annat nu, än den var då, och de människor jag kände där då är därför inte heller kvar längre. 

Jag var då förälskad i en man där... en av de högsta cheferna. Jag tyckte att han var så lång och stilig, snygg och attraktiv, med fräsch ansiktsfärg som tydde på mycket tid i skog och mark (fast han aldrig berättade om något sådant), och att allt han sa var kungsord. Hela byggnaden fick därför en speciell atmosfär för mig - jag tyckte att han liksom fyllde den med sin personlighet! :)

...för några år sedan sprang jag på denne man i ett annat sammanhang. Då såg jag honom plötsligt som han var. Han var inte lång, utan snarare en bit under genomsnittet för svenska män i samma generation. Han hade korta ben, tjurnacke och dubbelhaka. Han hade blivit ännu rödare i ansiktet, och nu var det uppenbart för mig att det inte berodde på sunt friluftsliv, utan på alkoholism. Dessutom såg han självbelåten och pompös ut!

...och dessutom: när jag drog mig till minnes saker som han sa då, när jag var där, och som jag tyckte var så intelligenta och visade på vilken fin människa han var... så insåg jag att det bara var vanliga floskler. Inget som han hittat på själv, precis. 

Tokigt att hormoner kan göra det här med oss! Tänk om vi skulle tappa omdömet lika mycket i andra situationer!

I alla fall. Om jag skulle bryta all kontakt med min nuvarande crush, så skulle jag kanske, om jag sprang på honom igen om två år, se honom på samma sätt..? Alltså inte med SAMMA fel, men med andra fel - sina riktiga fel, som jag inte kan se nu för att min hjärna är inbäddad i rosafärgat bedövningsmedel..? Vissa saker kan jag ju redan se. Som att han är överlägsen och arrogant mot vissa andra män, att han är fixerad vid ett visst ämne på ett sätt som liknar fanatism, eller kanske Aspergers syndrom, och att han inte är ensam om de där roliga formuleringarna, som jag trodde först. Nu när jag har lärt mig hans språk (ja gissa varför...), och även läser inlägg och kommentarer från hans landsmän, så kan jag ju se att detta är ganska vanliga lustiga formuleringar, d.v.s. inget han hittat på själv. 

Kära dagbok

Tog på mig ett nytt översättningsuppdrag danska-svenska. Det här kommer att gå lättare än det förra, och i och med det kommer jag också att tjäna mer pengar per tidsenhet, för det är löpande prosa och inte en massa interna förkortningar. Blir bra. 

Fick erbjudande från Valnämnden i min kommun om att arbeta som funktionär vid valet i september. Jag har arbetat på valdagen och -natten vid alla val i många år nu, senast i EU-parlamentsvalet. Denna gång tackade jag dock nej till placering på valdagen och -natten, och ansökte i stället om att arbeta på heltid under förtidsröstningen. Vill för en gångs skull vara ledig på valnatten, och följa valvakan på nätet någonstans i realtid! Tipsade även mina vuxna kids om att söka. Det är en bra erfarenhet, och man känner att man är en liten - men viktig - kugge i det demokratiska maskineriet. 

Kära dagbok

Stack emellan med ett expressjobb tyska-svenska idag. En medicinsk text om behandling av en viss sorts födelsemärken. Ett expressjobb, vilket innebär att man har 12 timmar på sig. Fick klart det bara en kvart före deadline, som var midnatt. Sådana jobb är lite kul, för då vet man att någon ivrigt väntar på den översatta texten. Man känner sig lite viktig! :)

Nu ska jag titta på det senaste avsnittet av "Der Bergdoktor" på ZDF. Passar bra! :) Fast bara för det kommer Doktor Gruber säkert att ha en patient med just ett sådant födelsemärke, och jag kommer att inse att jag har fattat något i texten fel... :o

Kära dagbok

Jag arbetar som bekant som översättare, och genom den verksamheten får jag insyn i allt möjligt i samhället. Just nu håller jag på med en ADL-utredning, alltså en utredning av vilka vardagliga uppgifter i hemmet som personen kan sköta själv. Detta ligger till grund för hur mycket hemtjänst hon ska få. 

...då har alltså minst en person stått där och observerat och stirrat och antecknat, medan den äldre damen försöker bädda en säng respektive ta på sig sina strumpor. Jag vet inte, man kanske måste göra så, eftersom kommunkassorna som bekant går åt till "annat" än våra äldre... Men det måste väl kännas förnedrande för den gamla..? :o

Kära dagbok

Idag är det Alla Hjärtans dag igen. Den dag på året som är till för att alla ensamma människor - och alla som är olyckligt kära i någon - ska påminnas alldeles extra mycket om hur olyckliga de är, jämfört med alla lyckliga par! Visst är det fräscht. Finfint!  

...och dessutom var detta firande och den uppvaktning med och av partners som vi har idag, inte ens tanken med Valentindagen från början. Och defintivt inte att man ska skulle ge kort och presenter till barnbarnet, mamma eller mormor (det kan man göra alla andra dagar på året.)  Utan tanken var, att alla som älskade någon i hemlighet men inte vågade visa det, skulle kunna släppa ut sina känslor lite genom att skicka ett ANONYMT kort. Kanske tillsammans med en liten present. DET skulle jag fortfarande vilja göra... 

Men de lyckliga paren - och handlarna, såklart - har stulit den här dagen från alla ensamma romantiker... ALLT måste försämras och förstöras! 

Skål på er, alla ensamma och olyckligt förälskade människor därute denna dag! 

Kära dagbok

Idag (eller igår var det väl nu), har jag fått en hög Alla Hjärtans dag-hälsningar, både IRL och på nätet. Men inget av den som jag skulle ha velat få det ifrån, såklart.

Inte för att jag förväntade mig det heller. Men jag är ledsen för att det aldrig, inte en enda gång i mitt liv, har hänt att någon jag är förälskad i, plötsligt out of the blue skulle ha skickat ett Alla hjärtans dag-kort eller en blombukett eller - bäst av allt såklart - dykt upp utanför min ytterdörr. De som har gjort det, har ofta varit män som har varit bra på många sätt. Men jag har inte ÄLSKAT dem. Det har varit som förgjort. 

Om jag skulle få önska något inför nästa liv, så är det att någon gång få uppleva en besvarad kärlek i det livet, eftersom jag inte fick det i detta. 

Jag vaknade tidigt i morse, och kunde lika gärna gå upp och sätta mig och jobba. Så jag är redan klar med mitt beting för idag! Översatte ett tyskt adoptionsbeslut - styvbarnsadoption. Det är många papper i detta ärende, även en lång Jugendamt-utredning (Jugendamt är som barn- och ungdomsavdelningen på våra sociala förvaltningar). 

Jag får den tråkiga känslan att styvpappan inte ville adoptera barnet, men att den biologiska mamman drev på. Det verkar vara vanligt i dylika fall: mamman vill så gärna att hennes familj ska vara en kärnfamilj, och det kan den bara bli om den nye mannen adopterar hennes barn från tidigare förhållande. Och den nye mannen vågar inte alltid säga ifrån, för han är rädd för att mista kvinnan. "Om du inte vill ha lille Plutten så vill inte jag ha dig", ligger ju i luften... Och samtidigt pressas den biologiske fadern att skriva på sitt medgivande. 

Jag tycker att myndigheterna borde vara mer restriktiva med sådant. Det är inte rätt mot NÅGON, i alla fall inte om den biologiske fadern har erkänt faderskapet och är någon hyfsat vettig person:

- barnet förlorar kontakten med sin far, och med hela sin biologiska släkt på den sidan. Allt umgänge bryts ju i samma veva. Och barnet kommer inte att ha någon arvsrätt, inte heller till släktklenoder som skulle ha kunnat vara viktiga för känslan av rötter, ursprung. 

- den biologiske fadern förlorar sitt barn, och även OM det skulle vara så att han är OK med det just då, så är det inte säkert att han kommer att vara det när han blir 50. Eller 70. Om kontakten hade kunnat uppehållas, kanske genom övervakat umgänge, så hade den kunnat fördjupas när mannen mognar och blir äldre... Nu är det kört. 

- adoptivfadern blir försörjningsskyldig + att barnet får arvsrätt efter honom. Och det känns kanske OK nu. Men om 5-10 år, när frun kanske har lämnat honom, tagit med sig barnet och bor med ytterligare en ny karl? Och han kanske också har träffat en ny, och skaffat sig ett par egna barn. Hur känns det då, att vara bunden till det här kontraktet för evigt..?

Den enda som tjänar på det är mamman.

. 

Kära dagbok

Jag känner att jag börjar tröttna på Familjeliv, för att folk är så jobbiga och inte kan svara på det TS frågar om, utan jämt ska blanda in sina egna käpphästar, diskutera sina egna hang-ups. Ibland verkar det som om dom inte ens har läst trådstarten. 

Om man t.ex. frågar om olycklig kärlek - ett svärmeri, en ren, romantisk känsla för en gift man. Då får man i regel svar av:

- en kvinna som har som perversion att ligga med gifta män, och som gärna beskriver detta i eleganta och diskreta ordalag som k*k, f*tta, o.s.v..

- en kvinna som också är olyckligt kär - men i sin KK... som om det skulle finnas någon likhet..?!

- en man som vill diskutera stora åldersskillnader i förhållanden, och vad hans syster sagt om det för länge sedan - fast man inte har skrivit något om någon åldersskillnad

- folk som bara vill vara allmänt elaka: "du kommer aldrig att få honom, tihi", "det är ju bara en fantasi, du är barnslig", och mera sådant. 

Om man inte kan skriva något som HJÄLPER TS (vilket inte nödvändigtvis är samma sak som att stryka medhårs, alltid, det har jag inte heller sagt), så kanske man inte måste svara alls? Och om man har egna problem, där det finns avgörande skillnader gentemot TS' problem - så kanske man kan starta en egen tråd i stället?