Kära dagbok - skriv hur din dag varit

Kära dagbok

En annan sak. Skrev ju förut om att jag funderade på att åka på kryssning med ett stort segelfartyg. Faktum är att min dotter bestämde sig för att hon ville åka, och vi hade kommit långt i planeringen - bland annat kontakt med både en resebyrå och rederiet - innan vi bestämde oss från att avstå ändå, och skjuta det på framtiden. 

Anledningen var främst kravet på PCR-test.Testet skulle göras tidigast 72 timmar före ombordstigningen, och det tar 24-48 timmar att få fram resultatet. Labben garanterar inte heller att de levererar på 48 timmar, och detta gäller både labben här i vår stad i Sverige (som dessutom tar hutlöst betalt för ett PCR-test med reseintyg: mellan 8-900 kr per person, det är ocker!) och på avreseorten, där vi tänkte bo på hotell två nätter före resan. Dels för att inte riskera att missa fartygets avgång om flyget hade krånglat, men även för att hinna uppleva den orten också.

Det landets folk är inte heller känt för punktlighet och ordningssamhet - tänk om de hade slarvat med testet, det hade blivit fel resultat eller de hade slarvat bort det! Då hade vi inte hunnit göra ett nytt och få svaret, utan förlorat hela resans pris, för en reseförsäkring täcker inte sådana händelser (jag har kollat). 

Jag kände, att oron över det där testet skulle ha förstört alltsammans - jag ville inte lägga så mycket i händerna på personalen på ett labb... Det skulle ha varit en ständig oro, från att jag betalt resan tills vi väl var ombord på skeppet, efter att ha kunnat visa upp ett negativt test. 

Så nu får det vara, tills rederiet tar bort testkravet. De kräver förutom PCR-testet att man ska vara fullvaccinerad OCH låta dom ta ett snabbtest på en vid ombordstigningen OCH att man ska bära munskydd inomhus ombord hela tiden, utom i den egna hytten. Det känns överdrivet, så här långt in i pandemin - när den nästan är slut. Och på sommaren också - när det inte är säsong för luftvägsvirus... 

Kära dagbok

Idag har jag skrivit brev till tyska väninna A. Vi har känt varandra ända sedan vi träffades på en sommarkurs i Cambridge när vi var helt unga. Under de första åren träffades vi även IRL flera gånger - hon hälsade på mig i Stockholm, jag hälsade på henne i Sydtyskland, och vid ett tillfälle sammanstrålade vi i London och gjorde nöjeslivet där! På senare år har det inte blivit någon fysisk träff, men vi är glada åt att ha varandra. Vi har i alla år kunnat berätta allt för varandra.

...men nu har jag för första gången en hemlighet som jag inte kan berätta för henne, och det är detta om min crush. För han är ju också tysk och arbetar i samma bransch som hennes man - är framgångsrik och känd i yrket - så det är troligt att mannen känner honom... Jag tror inte att min väninna skulle prata med sin man och säga hans namn, men om hon skulle lämna ett brev liggande och han skulle snoka... nä, bäst att inte göra det. 

Jag är så barnslig! Jag blir så glad när jag får en lajk eller en kommentar av min crush på Facebook, så ibland skriver jag om ämnen som intresserar honom (men egentligen inte mig) bara därför. Igår la jag ut ett roligt meme om elbilar, men det nappade han inte på. Idag la jag ut ett roligt meme om begagnade bilar - får se om han nappar på det!

  

Kära dagbok

Deklarerade idag, och är nöjd med mig själv för att jag fick det gjort så här pass långt före deadline! Jag har en komplicerad deklaration nuförtiden. Kommer ihåg när jag bara ögnade igenom den färdiga uppställningen hastigt, och skrev under. 

...men när jag ser beloppet jag betalade till Svenska Kyrkan, så blir jag sur på mig själv för att jag inte gick ur tidigare. (Jag gick ur i oktober, så för i år kommer jag inte att behöva betala något mer.) SvK är inte längre en kyrka som jag ser det, det finns inget heligt kvar. Den har blivit en organisation med allmänna vänsterliberala WOKE-värderingar, och något sådant vill jag inte vara med och stödja.

...men ändå var det så svårt att gå ur, att jag drog på beslutet i många år. Kyrkan har ju varit en viktig del av vår historia i tusen år. Och alla viktiga förändringar i livet, har så att säga markerats i kyrkans regi: jag är döpt, konfirmerad och vigd i Svenska Kyrkan, mina föräldrar är begravda där, och mina barn är döpta där. Dock valde båda att inte konfirmera sig, och då kände jag också lite, att mitt band till kyrkan började lösas upp. 

Nåja, jag får väl intala mig att det där beloppet på skattsedeln går till de bra sakerna med Svenska kyrkan. Barnverksamhet, träffpunkter för äldre och ensamma...

Kära dagbok

Jag ska snart bo på ett hotell i Tyskland. Nej, inte i den staden där min crush bor... men å andra sidan inte så väldigt långt ifrån den heller. Och jag har skrivit på Facebook att jag ska dit... 

Men det var inte det jag skulle diskutera nu, utan en helt annan sak. Jag tänkte att jag för en gångs skull, skulle kosta på mig ett riktigt bra hotell. Jag har inte bott på ett riktigt bra hotell sedan jag var gift för länge sedan. Så jag valde ett som marknadsförde sig som "ett fyrstjärnigt hotell med femstjärnig service".

Bland annat har de en ruta man kan fylla i när man skickar sin bokning, avseende speciella önskemål, och de lovar att uppfylla önskemålet bara det är i deras makt, typ. När hotell har så, brukar folk fylla i allt möjligt tokigt, bara för att testa hur hotellet klarar av det. Och hotellen brukar alltid klara av önskemålet, även om det ibland får bli på ett skämtsamt sätt, när gästen har önskat något helt omöjligt. (Typ om gästen har önskat att hennes idol ska bo på hotellrummet med henne, så hittar hon ett porträtt av idolen på sängbordet.)

Jag testade det, och skrev att jag ville ha ett skohorn med långt skaft. Detta p.g.a. att jag verkligen behöver ett skohorn med långt skaft om jag ska använda mina promenadskor med snörning, som är bra att ha när man ska gå mycket. Jag har nämligen p.g.a kvarstående bäckenfoglossning svårt att böja mig och använda ett litet skohorn. 

Jag fick tillbaka det här svaret:

Kära dagbok

Det måste alltid vara någonting! Det har flutit på så bra med den översättningsbyrå, som numera är min huvudsakliga arbetsgivare. Men nu har den nya kvasten där hittat på ett nytt system för utdelning av uppdragen. De mailas ut till flera översättare, som har befunnits lämpliga för respektive uppdrag - och den som svarar först får uppdraget.

Detta gynnar ju unga människor som praktiskt taget BOR i sina mobiler. Det gör inte jag. Jag har hittills bara kollat mailen några gånger om dagen - mer bråttom är det sällan, och ÄR det det kan folk ringa också. Har redan missat två uppdrag p.g.a. detta, ett igår och ett idag. De gick båda åt på ca 40-45 minuter.

Har aktiverat notifikationer för e-mailen, men det kommer att bli störande. Kanske går att dela upp emailen på något sätt, så att de som kommer från arbetsgivaren kommer in i en särskild inbox, och jag får notifikationer enbart från den..? Måste kolla upp det. 

...men detta var verkligen inte bra. Jag fattar inte hur dom tänker..? För att vara lite skrytsam, så är översättare ofta intelligenta och intellektuella människor. Det passar dem inte att hänga över mobilen och vänta på ett jobberbjudande, så att de kan hugga först. Det kanske passar unga människor som arbetar som cykelbud eller butiksbiträden utan att ha en riktig anställning... men nä, de kan inte må bra av det heller i längden! :o

Kära dagbok

Min crush skickade, helt out of the blue, ett meddelande till mig på Messenger igår kväll. Jag fick som en stöt in i hjärtat och sedan hjärtrusning, började darra i hela kroppen och blev alldeles het! Öppnade meddelandet. Det var en länk om örlogsfartyg. Inget mer, han hade inte kommenterat den. 

Jag måste ha blivit friendzonad..? Han verkar tro att jag är en kompis, som han kan chatta lite med ibland om sina - mycket manliga - intressen. Det är förmodligen mitt eget fel, för att jag har läst på massor om hans intressen, för att kunna kommentera på hans inlägg med något intelligent. Jag har ju varit desperat efter varje form av kontakt med honom, även om jag egentligen inte delar hans intressen. Eller bara delar dem för att de är HANS intressen. 

Men vad skulle jag ha gjort då, för att han skulle förstå att jag är en kvinnlig kvinna som är kär i honom? Skickat bilder på söta kattungar? Kakor som jag bakat? Vantar som jag stickat? Kärleksdikter på hans språk av Goethe och Heine..? Nakenbilder av mig kanske...  

Jag har ju inte rätt att vara kär i honom och hålla på "så", eftersom han är gift. Vet inte var det här ska sluta. Har inte kunnat sova i natt. Och snart ska jag resa till hans land...

Kära dagbok

Alltså, jag kan inte släppa detta. Varför skickar en man, som MÅSTE ha förstått att en viss kvinna är kär i honom, en länk till en artikel om ÖRLOGSFARTYG, utan någon vidare kommentar, till henne mitt i Påsknatten..? Är det hans sätt att flirta? Är han aspig? Vad VILL han egentligen?

Önskar att jag hade någon att prata med. När man var ung brukade man ju ha en väninna för sådana tillfällen, som man kunde spåna med: "då sa han och då sa jag och då sa han... vad menade han med det..?" Nu har jag verkligen ingen jag kan prata med om detta. Alla jag känner skulle tycka att jag är barnslig och konstig.

...utom min tyska väninna, som även hon i alla år har svärmat för ouppnåeliga män (trots att hon varit gift); hon skulle förstå. Men henne kan jag som sagt absolut inte nämna min crush' namn för, för det är mycket troligt att hennes man känner honom - eller i alla fall känner till honom. Det är en för stor risk. Och att inte berätta vad han heter går inte heller, om jag ska diskutera honom, det verkar ju skumt. Då kanske hon tror att det är HENNES man, som skickar länkar om antitankvapen, torpeder och korvetter till mig om nätterna..!

Min crush gav mig en  -smiley på ett av mina Facebookinlägg i morse!!!  Det har aldrig hänt förr. Jag har aldrig sett honom använda hjärt-smileyn till någon överhuvudtaget, utom till en annan man ironiskt. Det konstiga var, att han verkar ha gått långt tillbaka bland mina inlägg, tills han hittade ett inlägg som han ville ge just ett . Det var förstås en bild på ett fartyg... *suckar* Men jag måste väl ändå tolka det som ett budskap till MIG, eller, och inte till fartyget..? Eftersom det var ett så gammalt inlägg. 

Jag vet inte var det här ska sluta. I hamnen i den tyska staden där jag kommer att vara om två veckor, finns det ett museiskepp, ett örlogsfartyg för övrigt, som man får gå in i. Jag SKULLE kunna messa honom och skriva att jag ska besöka det, eftersom jag ändå bara råkar ha ett ärende till den staden, och att jag önskar SÅ mycket att jag hade en riktig expert på tyska örlogsfartyg, som kunde vara med mig och förklara allt fantastiskt ombord! 

Friskt vågat, hälften vunnet, liksom... Vem vet, jag kanske kastar all försiktighet och blyghet och moral över bord (no pun intended) och helt enkelt GÖR det!  

Och käre värld - det är ju inget som säger, att bara för att man går och tittar på ett museifartyg med någon av motsatt kön, så måste det sluta med en sängfösare på hotellrummet...   Män och kvinnor KAN faktiskt vara vänner. Det har jag lärt mig här på Familjeliv. Det är mycket mordernt och genusfeminstiskt korrekt, att ha vänner av det motsatta könet! PROST på er!    

Kära dagbok

Vaknade redan klockan 6 i morse, så jag kunde lika gärna gå upp och klara av dagens beting: ett tyskt läkarintyg på tre sidor (det inringade, så det var inte så mycket på varje sida som skulle översättas). En av sidorna var i väldigt dålig upplösning, så där blev det lite gissningslek. 

Åkte sedan till sta'n för att luncha med en väninna på en uteservering. Jag tog en schnitzel med pommes, ärtor och bearnaisesås, och ett glas rött vin. Ingen oförglömlig kulinarisk upplevelse, men mättande och prisvärt i alla fall. Det duggregnade och var ganska kyligt, men det gjorde inget för de hade både markiser och infravärme. Jag hade på mig min nyinköpta Peak Performance funktionsjacka, lång, med många små fickor och finesser, knallgul. Den gjorde, att jag kände mig osårbar mot regnet!

Annars blev det lite stelt, för jag hade så gärna velat berätta om att jag kanske ska träffa min crush i Tyskland om drygt en vecka. Jag hade det på tungan... men jag vågade inte. Är rädd att hon ska tycka att jag är omoralisk, som stämmer träff med en gift man, som jag är kär i... Kanske skulle hon berätta det för sin man också. Eller någon annan gemensam vän eller bekant. Nej, det är bäst att detta - OM det nu kommer att hända - får förbli min hemlighet... 

Kära dagbok

I morgon, mycket tidigt, ska jag anträda min resa till Tyskland. En mycket lång resa blir det, då jag reser med tåg. Jag skulle smidigt kunna flyga från närmaste flygplats, som jag bor alldeles intill dessutom. Men jag har svårt för att ljuga, och min crush är med i Die Grünen och hatar folk som flyger. Så det alternativet fanns inte. 

Allt är även i övrigt så mycket jobbigare när man ska resa någonstans nuförtiden, jämfört med när man var ung. Jag kommer ihåg när man stoppade passet i ena bakfickan på jeansen, tandborsten i andra - and that was just about it! På något sätt klarade man sig t.o.m. utan (särskilt mycket) pengar... Eller det är i alla fall hur jag minns det. Men det kan förstås ha förändrats i minnet. 

Hur eller hur, nu är det hundra saker att förbereda och komma ihåg, och en massa oro att jag ska ha glömt något. Kontokorten måste gömmas på olika ställen, så jag inte blir stående på ett torg helt utan pengar, telefonnummer dit man spärrar dem på andra ställen. Mobilen och laddaren. Covidbeviset (i två ex på olika ställen) och munskydden och passet, plånboken med Euro, tågbiljetterna. Telefonnummer till försäkringsbolag samt försäkringsnumren, telefonnummer till diverse andra kontaktpersoner. EU-försäkringskortet, så att man får gratis vård om olyckan är framme. Kartor, biljetter till utflykter och entréer som jag förbetalat. 

10 år till, och man kommer kanske att tycka, att det är så besvärligt allting, att det inte är värt att resa alls! ...fast den här gången är det i alla fall absolut det, för jag ska ut på alldeles uncharted territory, och kanske göra något som jag trodde att jag aldrig skulle göra i mitt liv...     

Kära dagbok

Undrar om någon har undrat hur det gick i Tyskland?! Jag har inte riktigt kunnat få grepp om det själv, så jag har inte velat skriva om det. Men nu kör vi!

Jag kontaktade alltså min crush och frågade honom om han ville komma och visa mig ett musiefartyg (han är expert på sådana, mycket framgångsrik), när jag "ändå bara råkade" befinna mig i en stad nära honom!  Jag är fortfarande förvånad över att jag vågade, och jag är fortfarande förvånad över att han ville, och att vi faktiskt träffades! 

...dock blir det förstås aldrig som man tänkt sig. Jag är nu ganska säker på att han ÄR aspig på riktigt. Han kan inte ha förstått att örlogsfartyget var en ursäkt för att få träffa honom, utan han trodde verkligen att jag var ute efter en visning av skeppet... :o Nåja, nu vet jag i allt som finns att veta om örlogsfartyg från WWII!

Han hade åldrats mycket, jämfört när jag träffade honom flyktigt för snart fyra år sedan, och alla foton och videos. Han hade på sig den snygga blå kostymen som han bär på en bild där han är så fantastiskt tjusig - men han hade magrat och kostymen satt inte bra, och dessutom hade han fått lite mage.

De kala flikarna hade blivit bredare och djupare - det var mer flikar än hår nu, han håller på att förlora sitt hår - och han hade rynkor runt ögonen och mörka ringar under dem. Ögonen såg vattniga ut, som på en mycket äldre man. (Han är 58.) Huden under hakan hängde slappt, och det allra värsta var att han ser mer slavisk ut nu. Tyskar ser ofta ut som en blandning mellan germaner och slaver, men han har tidigare sett mer germansk ut. Nu hade han en omisskännlig likhet med Putin! :o

Dessutom envisades han med att tala engelska, vilket var lite dumt eftersom min motivation att lära mig tyska först och främst har varit, att han och jag ska tala det med varandra om vi ses... Men så är det i livet. Han talade tyvärr dålig engelska, som nästan alla tyskar över 40-45, och dessutom hade han samma accent som nazi-tyskar i gamla amerikanska filmer... :o Det kändes för ett ögonblick nästan läskigt att vara ensam med honom nere i museifartyget! 

Så jag hade en overklighetskänsla - det var HAAAAAN! - men ändå inte han. Han var inte längre lika attraktiv, och mina fantasier om att jag skulle bjuda upp honom på en sängfösare på mitt hotellrum, kändes inte längre lockande. Det hade för övrigt inte varit aktuellt ändå, eftersom han hade tagit ett par timmar ledigt på dagen för att visa mig musieskeppet (*suckar*) och skulle tillbaka till jobbet. Nu säger jag inte att det är otänkbart att jag skulle vilja ha sex med honom om jag skulle lära känna honom mer - men det blev även väldigt tydligt att vi egentligen inte kände varandra. 

Så - är mitt tossiga svärmeri över nu, så att jag kan gå vidare..? Tyvärr inte. För nu har jag börjat hitta tillbaka till den man jag trodde mig känna från Facebook och ett forum, igen. Han ÄR ju väldigt intelligent, och han skriver bra. Jag är nog mer förälskad i hans "mind" än något annat... Nåja, det var en upplevelse att träffa honom IRL i alla fall!  Vi kanske kan förbli något slags vänner. 

Håller på och översätter en tjock bibba dokument, om och av en tysk man som anser att han inte ska behöva betala underhåll för det barn med svensk mor, som han lämnat efter sig här i Sverige... Denna rättsstrid har pågått så länge, att han troligen betalat mer i advokatkostnader - samt i inkomstbortfall när han undvikit att tjäna pengar för att det inte ska finnas något för Försäkringskassan att driva in - än vad själva underhållet skulle ha kostat. Men en del ska bara ha rätt till varje pris. Och här är det ju så uppenbart att han har fel. Även i Tyskland har utomäktenskapliga barn rätt till underhåll av sina biologiska fäder.

På tal om tyskar män (och svenska kvinnor...), så skickade min Crush - om han fortfarande ÄR min Crush, jag vet inte längre! - en länk till mig om landningsställ på stridsflygplan idag. Utan någon förklaring. Jag vet inte riktigt varför han tror att jag ska vara intresserad. Det var i alla fall inget vi pratade om när vi sågs, för fartyget vi besiktigade var visserligen ett örlogsfartyg, men inte ett hangarfartyg. Kan inte minnas att vi nämnde stridsflygplan. Eller landningsställ. *suckar*

I normala fall skulle jag ha läst på som en tok om landningsställ, så att jag hade kunnat svara något intelligent, men nu känner jag bara att jag inte ids. Verkar som att jag är på bättringsvägen..?