Acceptabel storlek på barnrum?

Det är lyx att ens kunna ha ett eget rum. Att ens tänka på att 10-12 kvm är litet är faktiskt löjligt. Finns lägenheter på 19 kvm där kök och badrum ingår i dessa. Hur tror du dessa personer löser det?

Håller med ?Lyx?. Vilken storlek som helst är ?acceptabel?. Det är givetvis även fullständigt acceptabelt att de inte har ett eget rum överhuvudtaget. Att ha det är ren lyx och då är varenda kvadratmeter ett privilegium.

Jag förstår vad du menar, jag har själv irriterat mig på samma sak. När vi letade hus så var nästan alla så som du beskriver med ett väldigt stort sovrum, ofta med ingång till en stor klädkammare. De andra rummen är små, varav ett långsmalt (så det inte går in en rejäl dubbelsäng) och ett kvadratiskt men pyttelitet. Med två mindre barn funkar det inte alls då det inte finns plats för leksaker och yta att leka. Vi föräldrar behöver inget stort sovrum men det måste ju få plats en stor dubbelsäng och gärna nån byrå. Så vi skulle behöva ta det stora sovrummet och så skulle en massa yta gå till spillo medan barnen inte skulle få plats i de andra. Vi hittade till slut ett hus med tre ungefär lika stora sovrum men det var inte lätt!

Blev det ett äldre hus eller byggde ni nytt? Vårt är från 60-talet och är litet (117 kvm) men har ändå 3 sovrum som rymmer dubbelsäng och ett litet på 8 kvm men har å andra sidan ett pyttebadrum och köket rymmer inte köksbord för 6 pers utan att bli trångt men har matplats i vardagsrummet så man märker att man prioriterade annorlunda förr.

Det blev ett äldre hus, 60-tal här med, men vi fick ge avkall på att ha tre sovrum på samma våningsplan vilket ju är det ideala med mindre barn som vi har.

Lustigt. Samma här. Bara 2 sovrum på övervåningen, men våra barn var rätt stora när vi flyttade så det spelade ingen roll. Dom är nöjda med eget våningsplan.

Förstår vad du menar - när vi letade efter nåt större, så var irriterad nästan hela tiden på att de flesta hus/lägenheter hade ett rätt så stort sovrum plus 2-3 rum till som vad så små och så feldimensionerade att jag kunde endast kalla dem för "kattrum" (ja, en katt får bra plats där, men inte en människa). Det viktigaste är dock att rummet är så kvadrat som möjligt, för långsmala rum även känns så mycket mindre än kvadratiska i samma storlek. 3x3 (dvs 9 kvm) är faktiskt helt ok, men definitivt inte 2x4,5 - helt värdelöst.

För mig är 9 kvm gränsen för vad jag vill att mina barn ska ha. Vilket är vad de har nu och det är helt klart inte stort, men de får plats med det som behövs. Runt 12 kvm är vad jag skulle önska att de hade men det går inte att få till i vårt hus, det är för litet. 

Själv har jag växt upp med knappt 9 kvm tills mina syskon flyttade hemifrån och jag fick uppgraderat till 12 kvm. Upplevde mitt lilla rum som bra och det på 12 kvm som jättestort.

Min tonåring har 7 kvm + del i en klädkammare och det funkar utmärkt. Men när hon var yngre hade hon större rum, då hade hon ju mycket mer saker och behövde plats att leka. 

Vi har bott lite olika, nuvarande hus (gammalt) har 4 sovrum på övervåningen men alla sovrum är olika stora. Tycker inte att det spelar så stor roll hur stora rummen är.

Förra huset (nybyggt) hade 3 sovrum, ett stort och två likadana halvstora rum. Men massor med öppen yta i vardagsrum /allrum /hall och liknande utrymmen.

Jag har hellre många rum och liten allmän yta än tvärtom.

Tja, 2-3 skärmar per barn och 120 cm bred säng är väl knappast normen för tonåringar. Runt 9 kvm känns som gränsfall om man har lyxen att välja, tänker jag. En 90-säng, ett litet skrivbord (med plats för EN skärm) och någon sorts förvaring för i alla fall en del kläder (underkläder, pyjamas, t-shirts etc så de kan klä sig rimligt täckande helt privat)

Ne precis. Verkar som den nya standarden för tonåringar är extemt överdrivet. Vadå 120 säng? Allvarligt, jag skaffade en 120 när jag flyttade hemifrån enbart för att kunna sova två. Bra att barnen lär sig bo lite trångt. Städa oftare, den första bostaden är oftast inte stor. Mitt studentrum var inget att skryta med direkt.

Jag fick 120-säng när jag var tonåring i början av 90-talet. Inte var vi några lyxlirare direkt. Helt vanlig medelklass i radhusområde. Bodde sen i studentkorridor med 90-säng. Var ju katastrof med 90-säng. Går ju knappt att vända på sig.

I dagsläget har inte vi nåt eget allrum för ungdomarna så dom sitter i sängen när dom har nån kompis på besök. Har ni andra ett eget allrum till barnen eller var umgås dom med kompisarna?

90 säng är standard att sova i. Har sovit flera gånger två i en 90 säng, till och med tre när de krisade. Sov i en 120 med min dåvarande sambo i 3 år.

Så jo, det är lyx att kunna sova och ha en 120 säng som tonåring. Var inte många som jag kände som hade det i gymnasiet. Vi trängdes i en 90 säng.

Blir jobbigt att sova på hotell och vandrarhem om man inte kan sova i en 90 säng. Till och med hotell med ett dubbelrum har två 90 sängar.

Visst kan man ha 120 säng åt hur små barn som helst, om man har plats. Men jag tror att få väljer hus med tanke på att tonåringar ska få plats med 120-säng i sitt rum. Några tänker säkert så, men jag har svårt att se att det är standard. 

Ungdomar här hänger på rummen, oavsett storlek på sängen. Några hus har eget allrum, många har det inte och barnen är lika mycket överallt (eller det verkar i alla fall inte vara sängbredd eller allrum som styr)

Tja, några kilometer sisådär. Beror på.
Märklin tågbanan som jag ville ha och planerade för när jag var liten var min mamma lyckligt ovetande om. Hon var även så snäll, kanske för snäll, så hade den här lilla jäveln bestämt sig för det så hade den kunnat bli verklighet.
Var för dyrt bara.

Både min sons rum och vårt sovrum är på 8 kvadratmeter vardera. Det känns väldigt litet. 12 hade känts helt klart mer acceptabelt När vår son var upp till 1,5 år gammal, så hade han däremot ett rum på 20 kvadratmeter. Det kändes tvärtom alldeles för stort.