Nytt boende bäst för barn efter separation?

Undrar hur ni tänker kring barns boende efter separation. Vi bor i en bostadsrätt som är enbart min (reglerat i samboavtal) och har ett barn som är mycket mammig. (Jag är mamman) Barnet har sina två bästa vänner i samma trappuppgång och vi trivs mycket bra i huset. Barnet är sex år.

Jag funderar på om det skulle bli för jobbigt för barnet att efter separation bo dels med mig i sitt gamla hem, och dels med pappan i ett nytt. Att kontrasten blir för stor helt enkelt, hos mig kanske ?allt är bra? och att det då blir svårare för pappan att bygga upp något roligt och positivt hos sig i sitt nya boende. Vore det bättre att vi båda flyttar samtidigt till varsitt nytt boende? Så att det blir mer ?rättvisa? förutsättningar att skapa två likvärdiga hem?

Kanske låter som en konstig tanke men jag vill bara att det ska bli så bra som möjligt för oss alla!

Undrar hur ni tänker kring barns boende efter separation. Vi bor i en bostadsrätt som är enbart min (reglerat i samboavtal) och har ett barn som är mycket mammig. (Jag är mamman) Barnet har sina två bästa vänner i samma trappuppgång och vi trivs mycket bra i huset. Barnet är sex år.

Jag funderar på om det skulle bli för jobbigt för barnet att efter separation bo dels med mig i sitt gamla hem, och dels med pappan i ett nytt. Att kontrasten blir för stor helt enkelt, hos mig kanske ?allt är bra? och att det då blir svårare för pappan att bygga upp något roligt och positivt hos sig i sitt nya boende. Vore det bättre att vi båda flyttar samtidigt till varsitt nytt boende? Så att det blir mer ?rättvisa? förutsättningar att skapa två likvärdiga hem?

Kanske låter som en konstig tanke men jag vill bara att det ska bli så bra som möjligt för oss alla!

Funderade också på om jag skulle flytta och pappan bo kvar, för att jämna ut det lite, men det blir krångligt juridiskt och ekonomiskt av en massa anledningar

Tack för input! Mitt resonemang bygger alltså på att jag redan har ett ?försprång? i och med barnets mammighet, som är ganska påfallande och alltid varit. Om jag då får ytterligare ett ?försprång? i och med att ?mammavecka? blir i en bekant miljö osv så tänker jag att det ev kommer dröja längre tid innan båda situationerna känns likvärdiga för barnet.

Funderade också på att narrativet blir olika om det blir ?pappa ska flytta? jämfört med ?vi ska flytta och nu kommer vi bo i varsin lägenhet?

Men det är absolut inget färdigt förslag, jag försökte bara tänka lite utanför boxen, det ?naturliga? är väl att jag ska bo kvar. Vill bara vrida på alla möjligheter.

Funderade också på om jag skulle flytta och pappan bo kvar, för att jämna ut det lite, men det blir krångligt juridiskt och ekonomiskt av en massa anledningar

Tack för input! Mitt resonemang bygger alltså på att jag redan har ett ?försprång? i och med barnets mammighet, som är ganska påfallande och alltid varit. Om jag då får ytterligare ett ?försprång? i och med att ?mammavecka? blir i en bekant miljö osv så tänker jag att det ev kommer dröja längre tid innan båda situationerna känns likvärdiga för barnet.

Funderade också på att narrativet blir olika om det blir ?pappa ska flytta? jämfört med ?vi ska flytta och nu kommer vi bo i varsin lägenhet?

Men det är absolut inget färdigt förslag, jag försökte bara tänka lite utanför boxen, det ?naturliga? är väl att jag ska bo kvar. Vill bara vrida på alla möjligheter.

Tack för input! Mitt resonemang bygger alltså på att jag redan har ett ?försprång? i och med barnets mammighet, som är ganska påfallande och alltid varit. Om jag då får ytterligare ett ?försprång? i och med att ?mammavecka? blir i en bekant miljö osv så tänker jag att det ev kommer dröja längre tid innan båda situationerna känns likvärdiga för barnet.

Funderade också på att narrativet blir olika om det blir ?pappa ska flytta? jämfört med ?vi ska flytta och nu kommer vi bo i varsin lägenhet?

Men det är absolut inget färdigt förslag, jag försökte bara tänka lite utanför boxen, det ?naturliga? är väl att jag ska bo kvar. Vill bara vrida på alla möjligheter.

Undrar hur ni tänker kring barns boende efter separation. Vi bor i en bostadsrätt som är enbart min (reglerat i samboavtal) och har ett barn som är mycket mammig. (Jag är mamman) Barnet har sina två bästa vänner i samma trappuppgång och vi trivs mycket bra i huset. Barnet är sex år.

Jag funderar på om det skulle bli för jobbigt för barnet att efter separation bo dels med mig i sitt gamla hem, och dels med pappan i ett nytt. Att kontrasten blir för stor helt enkelt, hos mig kanske ?allt är bra? och att det då blir svårare för pappan att bygga upp något roligt och positivt hos sig i sitt nya boende. Vore det bättre att vi båda flyttar samtidigt till varsitt nytt boende? Så att det blir mer ?rättvisa? förutsättningar att skapa två likvärdiga hem?

Kanske låter som en konstig tanke men jag vill bara att det ska bli så bra som möjligt för oss alla!

Det bästa är att bara en av er föräldrar har nytt boende nu först. Det är väl rätt vanligt att en behåller det gamla boendet (om man har ekonomisk möjlighet). Det kan möjligen kännas traumatiskt för den vuxne att bo kvar med alla minnen men för barn är det till största delen trygghet och positivt. 

Jag förstår inte din tanke om rättvisa - det låter mer som sprunget ur någon slags rädsla för att barnet ska tycka om pappas boende mer (för det är nytt och kul?). Jag ser du skriver tvärtom men jag tror dig ärligt talat inte. 

Så nej, jag tror du tänker fel. Är själv skild och vi gjorde allt för att det skulle bli så smidig övergång för barnen som möjligt. Vi gjorde så att en bodde kvar i gamla boendet och det nya boendet blev för ca 2 månader ett växelvis boende för oss, medan barnen hela tiden bodde kvar i det gamla, tills skolterminen var slut. Så fort sommarlovet hade startat tog vi tag i att barnen började bo varannan vecka istället. Då hade de förstås hunnit vara i nya boendet flera gånger, bestämt om sitt rum, sovit över någon gång osv. När det väl blev varannan vecka på riktig så var det supersmidigt.