Vänder mig till er som varit singlar länge, kanske mest ofrivilligt och egentligen längtar efter kärleken.
Kan ni känna rädsla för att inleda en relation med någon och vad allt det skulle innebära? Kan det vara så att rädslor för detta håller er tillbaks eller vad tror ni själv är anledningen till att ni lever ensamma?
Ja jag kanske är rädd för kärleken, inte van vid den. Är van vid att klara mig själv och vara för mig själv, jag är Stockholms outcast. 54 år och kommer dö ensam antagligen och ändå förstår jag inte vad jag gör för fel. Försöker hålla tillbaka ilskan och längtan efter sällskap för ingen gillar en elak surputt.
Rädd för kärleken är jag nog inte, men det känns som att den kanske inte är för mig. Jag klarar inte riktigt av att ha ett förhållande. Jag vet inte varför. Visst längtar jag efter att ha någon, men jag klarar mig bra ensam också.
Jag kan inte säga att jag är rädd för kärleken, det är snarare något jag längtar efter. Har varit singel i 5 år, men jag har inte så lätt för att bli kär. Vill att det ska kännas rätt för att vara villig att försöka.
Jag var singel i över tio år. Inte det minsta rädd för kärlek, men jag hade erfarenhet av att vara tillsammans med någon bara för sakens skull och det var inget jag var sugen på att göra om. Det tog ett tag att hitta rätt, helt enkelt.
Jag är inte rädd för kärleken, det är jag säker på.
Blyghet i kombination med sociala issues tror jag är främsta orsaken till att jag aldrig träffar någon.
Kan tycka att ordet "rädd" är lite dåligt för att beskriva när man är singel länge. Det finns såklart många och flera orsaker till att man hamnar i kärlekslöshet.
Men i botten handlar det ofta om det man i psykologin kallar anknytning.
I anknytningsteorin finns det hyggligt väl forskat vad det är för mekanismer som kickar in när kärleken inte fungerar.
Finns en bok med några år på nacken som beskriver detta på ett begripligt själv, skriven av Egil Linge och Dan Josefsson, som heter Hemligheten.
Ovan vid sällskap som glider över i att man är van vid den och hamnar i den. Men jag vet också att jag har en sida som gör att jag har lätt att ha att göra med andra, IRL då. "Rädd" är väl att ta i, ovan är ett bättre ord.
Jag vill så jäkla lite nu för tiden och är ett spöke då. Relationer växer inte på träd.
Vafan jag skrev fel, ursäkta. "Man glider in i ensamheten". Inte så pjåkig, men för mycket av allt är av ondo, typ.
Nej, jag är inte rädd för kärleken. Jag är rädd för att öppna mig och släppa in någon i mitt liv då jag tror att jag inte duger. Jag står knappt ut med mig själv och skulle själv inte vilja vara ihop med någon som jag. Jag har aldrig varit tillsammans med någon som jag varit kär i och som varit kär i mig tillbaka. Jag är 38 år.
Nej, jag är inte rädd för kärleken. Jag är rädd för att öppna mig och släppa in någon i mitt liv då jag tror att jag inte duger. Jag står knappt ut med mig själv och skulle själv inte vilja vara ihop med någon som jag. Jag har aldrig varit tillsammans med någon som jag varit kär i och som varit kär i mig tillbaka. Jag är 38 år.