Vänder mig till er som varit singlar länge, kanske mest ofrivilligt och egentligen längtar efter kärleken.
Kan ni känna rädsla för att inleda en relation med någon och vad allt det skulle innebära? Kan det vara så att rädslor för detta håller er tillbaks eller vad tror ni själv är anledningen till att ni lever ensamma?
Jag anser det vara slöseri tid och känslor att dejta ovh ge sig in i förhållande eftersom det till thp 99% kommer resultera i att det tar slut förr eller senare. Eventuellt genom svek. Jag tycker sånt är för jobbigt och förpestar livet, det känns också totalt meningslöst. Är hellre singel och har en lugn, stabil och trygg tillvaro än ger mig in och ur relationer hit och dit som folk i allmänhet verkar göra. Det verkar vara svårt för många att vara singlar, jag har kommit fram till att jag mår bäst utan den bergodalbanan det är att dejta/ha förhållanden. Hade relationer/äktenskap faktiskt varat hela livet idag, och folk inte heller varit otrogna till höger och vänster som inget, så hade jag antagligen försökt hitta någon. Men som sagt, så ser inte verkligheten ut idag och då är jag mycket, mycket hellre singel tack.
Absolut
Intressant tråd!
Så är det absolut för mig, jag har varit singel i över tio år.
Efter några extremt jobbiga separationer så har jag bestämt mig för att leva singel resten av mitt liv. Jag har en son i övre tonåren som är på väg till något eget snart.
Det kan tyckas överdrivet men rädslan för att bli lämnad är större än längtan efter kärleken.
Problemet har varit att jag blivit så kär, så glad och upprymd att fallet blivit destå hårdare.
Jag har vant mig med tiden och skulle inte våga bli förälskad igen.
Jag är rädd att bli kär,eftersom det finns risk att jag blir sårad.Modiga är ni som vågar fortsätta hitta kärlek!(Har inte upplevt det i det romantiska planet riktigt).
Intressant tråd!
Så är det absolut för mig, jag har varit singel i över tio år.
Efter några extremt jobbiga separationer så har jag bestämt mig för att leva singel resten av mitt liv. Jag har en son i övre tonåren som är på väg till något eget snart.
Det kan tyckas överdrivet men rädslan för att bli lämnad är större än längtan efter kärleken.
Problemet har varit att jag blivit så kär, så glad och upprymd att fallet blivit destå hårdare.
Jag har vant mig med tiden och skulle inte våga bli förälskad igen.
Jag är livrädd!!!
Hade sambo under en lång tid. Vi gick skilda vägar. Efter det har man självförtroende aldrig blit bra. Så har undvikt allt vad ragga på krogen, eller ta någon en lördagkväll tex. Åren har sprungit iväg.
MEN det verkar som det är på väg att ändras
Har träffar en nu som är väldigt bra 10/10
Men jag är livrädd, jag vet knappt hur man gör i sängen, får ångest å typ panik att tänkta på de. Försöker att läsa böcker nu, för att inte var helt lost. Sen var tydligen inte ?han? där upp på min sidas vid födsel, . Så man behöver skämmas även för det. Att man inte fick något rejält???? bara den Punkten så drar jag mig för att träffa någon.
Men den är personen vill jag verkligen att det ska funka med i det långa loppet. Lite nerövs å nojig att när man väl kommer till sängen. Sä är tack å hej då. Att allt blir en stor stor flopp.
Alla tips uppskattar jag. Hur gör man med allt.....
Med vänlig hälsning, vilsen själ
Nej, jag är inte rädd för kärleken. Men däremot så är det skönt att slippa anpassa sig efter någon annan, jag har mitt ifred liksom. Min tid, min plats, osv.
Visst kan jag sakna att ha någon nära ibland, men det löser jag med bästa vännen, vi kan se en film tillsammans, dricka vin, ibland sover han kvar, vi kan ta bilen och åka iväg mitt i natten för vi blir hungriga, svänga förbi något nattöppet och köpa godis som vi sen käkar i sängen, vi skrattar, vi pratar, och vi diskuterar allt mellan himmel och jord.Sen är det inte mer med det. Han kan åka hem och dejta någon om han skulle vilja, lika så jag om jag hade varit intresserad.
Vi har hållt på så här i 19 år, förutom när någon av oss dejtat seriöst, eller varit i ett förhållande såklart, vi har aldrig varit otrogna mot någon, det finns inte!!! Han är den bästa och mest fantastiska människa jag vet. Jag är inte ett dugg kär, men jag älskar honom och kommer alltid att göra. Det vi har är totalt okomplicerat, och jag väljer det framför något annat.
Blir jag kär i någon så slutar det oftast inte bra. Antingen så blir den andra alldeles FÖR kär och kväver mig totalt så jag måste dumpa, eller så lyckas jag bli kär i någon som inte känner lika mycket för mig som jag gör för den, så då avslutar jag allt och ältar och ältar och mår bara pissdåligt.
Jag vill inte ens bli kär längre, det är drygt, onödigt, och tar en massa energi. Jag är så nöjd med mitt upplägg med kompisen så!
Kvinna 34.
Oj, vad många livsöden. 
. Det jag kan tänka är att om man träffar den rätte, om den rätte finns, vilket jag gärna vill tro, då är allt toppen, men man måste kyssa många grodor för att hitta prinsen? I mitt fall prinsessan.
Jag tycker kärleksrelationer är meningslösa. Det finns för mycket otrohet, skilsmässor, misshandel, och incest(där en förälder i familjen begår övergrepp mot barnen i familjen).
Hur ska man kunna lita på någon när det finns otaliga berättelser om hur gifta män begår övergrepp mot sin dotter eller styvdotter? Liksom, GIFTA män, dvs personer som ofta lovat trohet till döden, gör något fruktansvärt mot sin egen dotter, och dessutom bedrar sin fru?
Ett axplock:
gamla.familjeliv.se/Forum-4-51/m80824234.html
gamla.familjeliv.se/Forum-4-50/m80742031.html
gamla.familjeliv.se/Forum-4-51/m80742146.html
Nej, jag är inte rädd för kärleken. Men däremot så är det skönt att slippa anpassa sig efter någon annan, jag har mitt ifred liksom. Min tid, min plats, osv.
Visst kan jag sakna att ha någon nära ibland, men det löser jag med bästa vännen, vi kan se en film tillsammans, dricka vin, ibland sover han kvar, vi kan ta bilen och åka iväg mitt i natten för vi blir hungriga, svänga förbi något nattöppet och köpa godis som vi sen käkar i sängen, vi skrattar, vi pratar, och vi diskuterar allt mellan himmel och jord.Sen är det inte mer med det. Han kan åka hem och dejta någon om han skulle vilja, lika så jag om jag hade varit intresserad.
Vi har hållt på så här i 19 år, förutom när någon av oss dejtat seriöst, eller varit i ett förhållande såklart, vi har aldrig varit otrogna mot någon, det finns inte!!! Han är den bästa och mest fantastiska människa jag vet. Jag är inte ett dugg kär, men jag älskar honom och kommer alltid att göra. Det vi har är totalt okomplicerat, och jag väljer det framför något annat.
Blir jag kär i någon så slutar det oftast inte bra. Antingen så blir den andra alldeles FÖR kär och kväver mig totalt så jag måste dumpa, eller så lyckas jag bli kär i någon som inte känner lika mycket för mig som jag gör för den, så då avslutar jag allt och ältar och ältar och mår bara pissdåligt.
Jag vill inte ens bli kär längre, det är drygt, onödigt, och tar en massa energi. Jag är så nöjd med mitt upplägg med kompisen så!
Kvinna 34.