Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Patetiska "mannen"

    Tis 15 dec 2020 04:08 Läst 0 gånger Totalt 1 svar
    Anonym (xxx)
    Visa endast
    Tis 15 dec 2020 04:08

    Jag kunde ha haft allt som faktiskt betyder något inombords (som kärlek) men istället blev jag en svartklädd ensam liten patetisk man.

    Kanske jag alltid har varit det. Jag vet inte.

    Har blivit fråntagen så mycket redan sen start.

    Mamma försvann, pappa hatade mig redan innan 3års åldern då jag försökte skydda henne mot honom när han slog henne.

    Bara där och då kände jag hir allt energi försvann genom fötterna och ut i marken under mig. Pappa kände det med och blev faktiskt rädd.

    En annan kvinna tog hand om oss som sakta började läka mig, för att senare sälja oss på adoption. Väl i sverige möttes jag av en varm vit man, men istället var kvinnan en manodepressiv, narcisstiskt, sociopat och utsatt mig mest för vpld och mordförsök ifrån 5 års åldern. Det var var lögner hela tiden och jag bara skydda mig och min syster.

    När kvinnan förstod att jag förstod att det hon höll på med var så fel, då tog hon min lillasyster ifrån mig och manipulerade henne till att tro att jag var hennes värsta fiende. När man.fick beröm utav andra föräldrar så vände hon det något negativt mot lillaaystern. Jag försökte.förköara att det inte stämde, att jag älskade henne och att kvinnan försökte splittra på oss. Jag kämpade o kämpade med det så himla mycket! Men hade inte.en chans då hon blev i tryckt så mycket lögner att jag inte han med. Till denna punkten var jag apatiskt vid flera tillfällen. Den fysiska smärtan var så brutal att jag tappade fokus och hade bara ont dag ut och dag in.

    För att överleva själv så svek jag till slut lillasystern och flyttade med pappa bort ifrån kvinnan när jag var 12-13. Kvinnan älskade även att driva mig till vansinne med hennea lögner och vill ha mig död genom att det skulle se ut som en olycka. Medans lilla systern enbart blev slagen men inte utsatt för mordförsök gång på gång förutom som vablogt i trappan ner från övervåningen. Snälla vi gjorde aldrig fel. Vi var inte dumma på något sätt men kaninen lät hon dö för att såra oss, hotade döda djuren osv osv. Elektrifierade mig med djur aggrigatet och allt annat som bara gick att göra.

    Pappa svek oss innan gymnasiet och hos polisen och soc. Försvann hela tiden bort i tankarna i skolan, klasskamrater stod och försökte att prata med mig utan att jag märkte det så djupt sjänk jag i mina tankar. I mina existensiella frågor och manipulerade självhatet.

    Hittade aldrig vad jag ville gå i gymnasiet. Fick ingen stöttning av pappan och mamman förbjöd bara de få önskemål som jag hade.

    Kom iallafall in till stan, bprt ur mammans makt och grepp. Men då hade hon fått några år åå sig att fortsätta manipulera syrran. Så när hon väl kom in till stan också så sökte hon bara bråk konstant.

    Och jag var känslomässigt instabil men backade alltid ändå för systerns önskan, men det var aldrig tillräckligt ändå.

    Hon hetsade mig istället till slut att ta mitt liv när det tog slut mellan mig och första stora kärleken.

    Kvinnan hade lyckats.

    Därefter gjorde jag ett mindre misstag, som verkligen gav systern luft under sina vingar i sin elakhet. Började där bruka cannabis, som både räddade mitt liv och stängde ute människor. (Det bästa jag har gjort, mådde bättre för mig själv och sårade inte andra i mina sorger och förluster).

    Blev tagen av polis som sabbade den lilla ekonomi jag hade. Körkorten blev plockade fast jag aldrig varit nära något fordon under tiden som jag brukade.

    Jag har flyttat år ut och år in för att komma bort ifrån alla som hade kontakt med "mamman". För att alltid hamna tillbaka i staden igen. Lyckades ta mig till norge för lite jobb. Men då grät man efter mig så jag kom tillbaks.

    Drog utomlands till hemlandet 2 månader helt ensam och fyllde år där igen eftxakt 20 år senare och kom tillbaka med energi och ett lyckorus.

    Tjej efter tjej föll för mig, de ville gifta sig, de erbjöd mig så många barn jag ville ha. Men jag visste om att jag var för känslomässigt skadad för att klara ta hand om ett barn. Hade fortfarande självskadebeteende emellanåt. Stora bulor i pannen, skar mig med kniv. Även försökt ta mitt liv mellan 5 års åldern tills jag var 24 på mer allvarliga sätt. Hoppa, hängning, tabletter. Men cannabisen fick mig att lugna ner mig.

    Blev hånad på vårdcentral, likaså förnekad att ha hjärtfel som uppstod (jag vet för jag könde det,en kan inte bevisa det) men hade blåsljud på hjärtat som barn och det gick sönder vid ett av dom elektriska tillfällena med mamman. Den delen fick jag hjälp med tillslut utav sjukhuset.

    Skolan gick inget vidare, inte.för att jag har intelligensbortfall men fortfarande förrätt mycket känslor inom mig för att orka fokusera.

    Istället har jag jobbat med extremt hårt slitande låglöns arbeten som till slut skadade mig.

    Har i princip varit den minsta killen nästan alltid på alla arbetsplatser.

    När jag var 28 så började jag packa ihop och städade rent och skrev avskedsbreven. Hade inga riktiga vänner längre där men hade en jag tyckte bra om även om vi var nya i bekanskapen. Den hörde av sig den 2 dagar innan nyåret och kom dit menågra avkassa sina vänner som jag inte.träffat innan. O då klev Hon innanför dörren och tog mig med Storm! Fick en liten livsgnista och blev samma kille som när jag kom hem ifrån hemlandes resan igen och frpn att vara på botten så hamnade jag på hennes nivå. Problemet var bara att hon ville vara fri och allt jag drömt om var en riktig familj. Hon kopplade inte sex till känslor vilket blev viktigt för mig igen då. Hade ju varit led en del efter resan men då under alkohol medans på cannabisen ville jag vara ensam och läka mig själv. Rent känslomässigt blev det för mycket och jag stötte henne bort ifrån mig. Hon var ledsen över det, det vet jag. Hon hade ändp börjat prata lite smått om barn med mig. Men jag visste att jag inte skulle klara att hon drog på sina resor och låg runt. Så gick ner mig och blev en patetisk liten man igen. Och hon började hata mig istället.

    Skulle ta mitt liv igen, men av en slump så kom en hund in i mitt liv, en hund som ingen annan klarade av och skulle avlivas. Vi mådde antagligen lika dåligt båda två, för vi klickade enormt mycket och räddade varandras liv. Har varit helt ensam men försökt att få det att gå ihop med hunden och arbete och tillfälliga hundvakter. Har svårt att ha den kopplad och hen är en super duktigt hund idag. Folk älskar att möta oss, eller hunden iallafall, men en del hatar mig såklart. Mindre konflikter konstant uppstår då hunden inte.gör det minsta skada men en del människor kan bara inte ta att den går lös. Har iallafall fått beröm utav både polis och djurskyddsenheten. Man lät mig vara ifred då man även märkte att jag inte umgicks med andra människor utan la all min tid på hunden.

    I vilket fall som helst så började dåliga gängmedlemmar intressera sig för den och jag fick utstå hot öppet om att dom akulle ta den, fast jag aldrig sett dom eller haft med dom innan att göra. Så till slut flyttade jag till en mindre ort, bort ifrån staden.

    Här är jag fast. Klarar inte distans, o det finns inget komvux. Finns inga jobb som passar med tanke på skadan (den syns inte men har kontant smärta och problem), o de få som finns får jag inte ensvill em chans att komma på intervju till i princip i hela länet.

    Jag drömmer att ta mig bort härifrån, men har lovat hunden att unte svika den och det kommer jag inte att göra. Dock skadade den enda kompisen jag hade tillfälligt, hunden utav misstag och har låtit den få bli opererad. Vi är självklart inte vänner idag då den personen förnekar hela händelsen.

    Men det tig bort möjligheten till att gålla igång dag ut och dag in. Blir inte mycket till äventyr längre utan lugna promenader. Vi tränade och sprang, cyklade åkte inlines, spelade fotboll och började bygga upp glädjen i livet igen, men allt togs ifrån oss när den blev skadad.

    Har slutat med cannabisen och alltid slutat för jobb. Idag har jag nu levt ensam i princip 5 år utan människo vänner förutom han som skadade henne för 2-3 år sen.

    Tjejer ger mig blickar men jag orkar inte förlora mig själv i känslor igen så jag dissar gång på gång. Och än idag nu snart 6 år senare så drömmer jag och saknar Hon, Sara som kom in genom min dörr.

    Vaknade nu efter att ha drömt den första posetiva drömmen i mötet med henne.

    Jag vet inte, bara insåg att jag är en patetisk liten "man" till inget värde. Och just nu vet jag ingenting.

    Vill bort ifrån det här kalla samhället. Passar bara med traumatiserade barn i princip. Vill taeddu.mig hunden och dra till någon djungel. Men det är inte realistiskt då jag inte har råd.

    För första gången har jag skulder då jag hade otur med bilarna som jag behövde för att ta mig till det sista jobbet jag hade.

    Det är "fint" inomhus där vi bor, men hunden vill inte bli buren och får ont av att gå i trapporna.

    Jag vet inget längre, förutom om.den skulle försvinna ifrån mig eller dö, så dör jag med.

    Har varit sjukskriven en gång i 2 månader för depression. Vågar inte använda cannabis då jag är rädd att hunden skulle tas ifrån mig.

    O så drömmer jag fortfarande om Sara som har raderat mig ur sitt liv för länge sen.

    Systern är gift och väntar sin 3:e unge. Hon behöver dock hjälp bpde ekonomiskt och med sitt mående. Men jag når henne än idag inte, så det bästa jag kan göra är att hålla mig borta.

    Pappa gick bort nyligen (vi hade ingen kontakt men jag försökte där vid 20års åldern men han hörde aldrig av sig tillbaka och det ebbade ut i sanden) och styvmamman gör att allt för att få behålla i princip allt.

    Fy fan vilken patetisk man jag är!

    Hunden har dock allt den behöver! Och är försäkrad. Har inte råd med kläder till mig själv men hunden är det viktigaste som finns.

    Alltan bemöts av är kommentarer som du är patetisk liten man, ryck upp dig, ta av dig offerkoftan.

    O sanningen är att jag inte vet hur jag ska ta mig upp igen. Firat jul ensam under alla dessa år men kanske 2 undantag sen jag var 15. O då med mormor för hennes skull.

    Har ingen kontakt med någon annan idag.

    O endast över telefon.

    Samhället vill att man ska dö ut av sig själv om man använder cannabis också, så hade inte hjälpt att vara utan hunden utan hade bara begått våldsbrott till slut.

    Har aldrig i mitt liv rört en tjej heller, förutom mamman som kallade mig för "ääälskling" nyligen vid begravningen. Knuffade ner henne i diket då o o polis kom till platsen. I annat fall så har jag aldrig slagit eller knuffat tjejer och har aldrig gjort förutom i lekis, där en tjej förlät mig och det var min stora räddning som gjorde att jag bestämde mig för att aldrig röra en tjej igen.

    Många blir rädda för mig då jag är idag bara äger svarta kläder. O dåliga människor på riktigt söker kontakt med mig och blir hotfulla när jag inte vill ha med dom att göra.

    I vilket fall som helst, såmen saknar jag dig Sara.

    Vi var perfekta för varandra, hade kunnat spelaed i ditt spel om jag hade mått bättre trots allt. Förlåt för att jag inte klarade det. Du förtjänar någon som gör dig glad. O den mannen klarade jag inte att göra, då jag är en patetisk liten man.

    Vem som helst får svara på min tråd, men hunden är ett känsligt ämne, vänligen respektera, kan du inte säga något snällt om.det såär skriv inte, tack!

  • Anonym (xxx) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 15 dec 2020 05:32 #1

    Ber om ursäkt för alla fel i texten. Skriver på honor 7 och tangentbordet är förlitet samt så krånglar rättstavningen och skriver helt konstiga ord och mellanslag fungerar inte alltid utan blir . istället.

    Avkassa* det ska stå några av sina vänner*

    Osv osv.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll