Om man älskar någon som man måste bryta med, visst är det inte som i filmer där man råkat stöta på varandra 10 år efter och fortfarande älskar varandra? Det går väl alltid över om man inte matar känslorna genom att ses och röra varandra?
Känner verkligen igen mig. Vi får hoppas att tiden gör sitt..
Ja för så är det väl för alla eller hur! Och i efterhand lär vi förundras över hur dramatiska vi var och över hur vi egentligen inte var så himla kära i alla fall. Menar han verkar ju inte ha så svårt att gå vidare så varför ska jag ens bry mig? Men lättare sagt än gjort...
Skulle väl snarare säga att den andra partern varit tydlig från början att det aldrig skulle kunna bli mer. Är jag som varit dum och släppt på garden och här sitter man och lider. Hur är din situation?
Va ledsamt :(.
Jadu.. det är jag som borde vart stark och brutit mig loss från det förhållande jag lever i. Har haft väldigt starka känslor (eller har forfarande) för en person som har kämpat för mig länge. Det är alltså jag som är the bad guy här. Jag har mått riktigt dåligt under lång tid. Vi har brutit upp många gånger och jag har försökt gå vidare i ett förhållande som jag tyvärr inte mår så bra i. Vi har tjafsat väldigt mycket och ändå har jag inte tagit mig loss. Många anledningar har jag haft att ändå va kvar. Feghet, osäkerhet, rädsla att allt inte blir så bra, känslan att splittra en familj, en anhörig som mått fruktansvärt dåligt och jag har inte velat förvärra genom att bryta upp, att få bonusbarn med hans X som man alltid kommer behöva ta hänsyn till på semestern, jul och annat. Ändå tror jag de stunder vi fått ihop hade vart underbara så vi har mycket gemensamma intressen och ja jag har väldigt starka känslor. Nåt jag aldrig haft på samma sätt till min man.
Han känner sig lurad trots att jag i början var tydlig med att jag inte visste vad jag ville. Jag har många många gånger fantiserat om hur vi hade haft det så jag har inte medvetet lurat honom. Har bara inte haft kraften att gå. Även haft sjukdom som har gjort att jag vart svag.
Så vad som än händer kommer jag aldrig bli lycklig igen. Karma, ja absolut.
Inget i livet är ju som på film men det finns en man som jag tror att jag alltid kommer att känna lika starkt för trots att vi inte har setts på flera år.
Han hör av sig ibland och direkt finns känslorna där. Jag har haft relationer efter honom men ingen har haft samma effekt som han. Jag kan längta efter honom så att det gör fysiskt ont i kroppen.
Jag tror inte att det kommer att hända med någon annan med tanke på att jag är 50 men vem vet.
Oj, vad likt min situation. Fast jag är den på andra sidan. Jag vad själv i förhållande när vi träffades men det var redan så pass knakigt att mina känslor för den nya blev sista droppen. Jag är sådan som person, älskar jag någon som jag borde, ser jag ingen annan. Så visste att det var dags att gå vidare. Men var såklart mycket annat som låg bakom också. Känner också att det är min karma detta, mitt ex vill ha mig, jag vill ha den nya och ingen blir nöjd. Ändå hoppas jag alla till slut blir lyckliga i liven vi valt att leva. Även fast han inte väljer mig, hoppas jag ändå att han blir lycklig med sin familj. För även fast vi gjort fel tycker jag verkligen han är en bra person. Lär ju själv också gå vidare en dag, men jag känner ingen stress över det. Drömde ju om att vara ensam länge om det skulle sluta i separation också träffade jag istället med någon jag vill vara med hela tiden. Livet är väl märkligt.
Och du, kanske landar du i att du ändå älskar din man och att det var rätt beslut. Verkar ju ändå finnas många som värdesätter mycket annat än just den där kärleken som man faktiskt inte vet hur länge den håller ändå. Det krävs nog en viss typ av person för att våga hoppa.
Va fint av dig att du vill honom väl trots att han inte väljer dig,
Jag känner likadant. Fast det svider så hoppas jag att han träffar nån som kan ge honom det han är värd. Jag önskar så att den personen var jag... Ja det här är nog inte helt ovanligt. Tänk om man hade haft nån att bolla med under denna tiden. Så jävla jobbigt att stänga inne känslorna, längta så mycket att det gör ont och bara sätta på ett pokerface :(.
Har väl aldrig avskytt mig själv så mycket som nu. Ofta önskar jag att vi aldrig setts. Kanske hade kärleken vart starkare till min man då. Nånstans tycker jag ju om honom eftersom vi har många år tillsammans och tre fina barn.
Tyvärr var det pga vår kris i förhållandet som gjorde att jag sökte mig bort. Vi gick i terapi och förmodligen har min man narcissistiska drag. Ingen ursäkt att göra som jag gjorde men när man känner sig nedtryckt år efter år och hela tiden tassar på tå så blir man nog lättare mottaglig när nån är underbar mot en. Inte bara för sex utan för att nån faktiskt såg mig och hade en famn att landa i. Bara att sitta och gosa och kramas i timmar gjorde att jag fick energi, Sen finns det ingen som har så underbara pussar och kyssar. Hur ska jag klara mig utan dem??
Jag vet inte! Jag tror nästan det är svårare i längden för den som stannar kvar. För vi som går vidare lider ett tag, kanske tom länge. Men till sist hittat vi ju någon det känns bra med och släpper till sist taget. Risken med den som stannar tror jag är att man aldrig hittar riktigt tillbaka till det man hade när man sökt sig utanför förhållandet. Och kanske flera år efter funderar över vad som kunde ha blivit.
Är du säker på att du vill stanna hos dig man? Dina barn kommer märka om det är isigt och kärlekslöst mellan er.
Nej jag är inte säker på att jag vill stanna kvar, Emellanåt känns det lugnt, när han är snäll och inte tjafsar. Då tänker jag att kanske kan det bli bra ändå. Men de dagarna är lätt räknade tyvärr, Sen kommer det små pikar, små gliringar som gör att jag tänder till. Då är det jag som hörs och det låter som jag är arg. Att han är taskig på sitt sätt hörs ju inte alltid. Oftast ignorerar jag det för att det inte ska bli bråk så barnen behöver höra men jag kan inte svälja hur mycket som helst.
Det är jobbigt att leva med nån dag ut och dag in som aldrig kan säga förlåt eller erkänna att det är dens fel. Sånt tär i längden vilket gör mig småsur. Jag försöker alltid starta dagen med ett leende och glatt humör men en kommentar räcker gör att sänka humöret och sen är det inte lätt att känna sig glad och lycklig. Samtidigt om jag hade skiljt mig kanske jag blir sittande i en lägenhet, kanske barnen inte vill va med mig utan tar parti för pappa som blir lämnad. Ekonomiskt har vi det väldigt bra så jag är inte orolig för det men självklart blir det till det sämre. Jag känner att han blir mer positiv om det blir sex oftare. Går det mer en vecka blir han sur som ättika och det märks direkt vad det är. Tyvärr har jag svårt att bli sugen på honom längre. Sexlust i sig har jag ju kvar. Om allt är tip top med sex, nystädat och fixat vad han tycker behöver göras så är han positiv och glad och tom trevlig. Men sen kan det komma en liten sak jag missat eller struntat i och pang så sur han blir. Då är allt annat bortblåst.
När jag läser det här inser jag att jag nog mår bättre ensam...
Du, det där låter inget vidare! Speciellt när det blir press gällande sex tar det verkligen ur den lilla attraktion som finns kvar. Vet inte hur många år jag legat och tänkt på någon annan när vi haft sex eller när jag sist ville kyssas. Det var längesen! Och ju mer han märkte jag inte var intresserad, desto mer ville han ha mig. Kände sån ångest inför det, vilket bidrog till att min attraktion försvann helt.
Med den nya är allt så fint. Älskar att ligga nära och kyssas och allt det där, som det ska vara. Men nu är det förbi och jag kommer sakna det som fan.