Kärlek som på film?

Jösses det är som om jag skrivit detta! Så är det verkligen. Älskar att vara nära och pussas med han jag nu brutit med. Eller det är egentligen han som brutit med mig för han inte orkar vänta längre vilket jag förstår :(. Hatar att jag är så flat.

Att jag inte klarat av att ta steget trots att jag älskar honom :(. Den känslan när jag vet att han träffat nån som han blir tillsammans med kommer göra obeskrivligt ont. Så förstår ju hur ont det gjort för honom den här tiden ;(

Och för dig!

E de riktig kärlek så försvinner de aldrig..

Det som skiljer din och min historia åt är väl att du aldrig sagt du inte ska lämna? Min har sagt så. Hade han bara sagt att kanske längre fram, då hade jag nog inte kunnat motstå att fortsätta träffa honom och leva på det hoppet. Men att få höra aldrig och heller inte få någon bekräftelse emellan träffarna, det är ohållbart. Har så svårt att se vad livet ville lära mig med detta. Han är så obeskrivligt fin, helt perfekt. Också måste jag släppa taget.

I början sa jag inte att jag skulle lämna. Men efter ett tag var vi på väg isär jag och min man och jag letade lägenhet. Då var jag besluten att det skulle bli han och jag lite längre fram när allt lagt sig. Sen backade jag tyvärr, fegade ut och sen har jag velat fram och tillbaka så har inte vart schysst :(. Jag har flera gånger bett honom ge upp mig eftersom jag inte kunde gå. Så han hade chansen att träffa nån som var singel. Han är värd så mycket mer..

Men han har klamrat sig kvar och bett mig lämna min man och när vi hade en gräl bestämde jag mig att åter gå. Tyvärr har jag fortfarande inte gått utan är kvar. Jag har såå många gånger fantiserat om han och mig och hans barn( och mina). Så det har inte vart bullshit från min sida.

Mina känslor är och har varit äkta.

Jag avskyr mig själv att jag svikit honom så.

Att jag öht gått så långt från början är så långt ifrån vem jag är :(

Känns som ett typiskt dilemma. Jag har full förståelse för att det är svårt att lämna för en del. För mig var det inte det eftersom känslorna var borta helt. Var liksom sista droppen att jag inledde något med någon annan. Är precis som du säger, så sjukt olikt min moral att göra så. Men ?min? säger att han ändå älskar sin fru. Lite motsägelsefullt då han ibland antytt inte den typen av känslor finns där. För visst älskar man den man skaffat barn med och levt med länge men om det övergått till någon typ av vänskap är det inte den typen av kärlek jag iaf ger upp min egen lycka för.

Jag går vidare nu även om det är svårt. Hade han gett mig minsta lilla att greppa tag om hade jag fortsatt men även han inser det är ohållbart att fortsätta med dåligt samvete och allt han går igenom. Försöker tänka att det inte var meningen det skulle bli vi. Att han fått mig att se vad det är jag söker, även om det känns som att ingen mäta sig med honom och allt han är. Samtidigt vet jag också att det hade varit så svårt att få ihop våra liv som det är nu också tänker jag att om han kände tillräckligt starkt hade han valt mig men antagligen är han bara väldigt dragen till mig och att hjärtat finns hos det han har där hemma.

Känns också på något sjukt sätt som att jag skulle bedra honom om jag träffade någon. Jag vet ju att det inte överensstämmer med verkligheten och att jag till sist kommer träffa någon. Och då vet jag ju också att det verkligen aldrig någonsin blir vi på något sätt igen. Livet alltså.

Han kom in i mitt liv precis när jag behövde honom och han har gett mig så mycket och det vi haft har hjälpt mig igenom min process jag går igenom men fan vad jag suttit och gråtit många kvällar och saknat och önskat och känt mig så liten och ovärdig. Tänker också vilken tur hon har som han kommer hem till även om han gjort så sjukt fel mot henne.

Kanske har han så mycket samvetskval och trots allt känner ansvar att vara kvar pga det han gjort som han gör att han stannar kvar? Kanske hade han valt dig om han inte behövt ta hänsyn till sin familj?

För vet du, det hade jag gjort..

När jag läser hur du mår blir jag ledsen för din skull. Även han har suttit hemma och gråtit många gånger. Det gör så ont att höra :(.

Vet att många tycker vi är avskyvärda.. men känslorna har att och är äkta.

Kram till dig <3

Kanske, han sa det en gång precis i början. Men han är av inställningen att hur illa det än blir så kommer han hålla det han lovade när han en gång valde att gifta sig. Och där kan jag känna...är han verkligen för mig om han fungerar så? Kanske inte. Det spelar ju ingen roll någonting egentligen. Men det blir lättare att gå vidare nu när vi inte kommer jobba ihop. Kommer i princip aldrig ses nu. På ett sätt är det en lättnad. Känt mig så fångad i känslorna och över hur tiden bara gått eftersom jag inte klarat att stå emot, fast jag redan efter några veckor ville bryta då jag kände att jag fick känslor vilket inte var tanken till att börja med. Men jag fattade ju inte att jag redan från början tyckte om honom. Typ saknade honom när han var iväg nån vecka redan innan något ens kommit på tal.

Jag hoppas för din egen skull att du lyckas ta dig ur ditt förhållande. Det finns ingen bättre förälder än en riktigt lycklig sådan.

Själv går jag vidare och tänker att de säkert har det rätt bra ihop ändå, passar säkert ihop som personer. Jag var ett snedsteg han nu försöker gå vidare från, vilket jag får respektera och skulle han få ett svagt ögonblick får jag låtsas vara stark och avvisa honom. Har förhoppningsvis lätt att gå vidare när jag inte ser honom.

Han verkar vara en reko kille. Lycka till i livet!

Ja vi får se hur det blir. Jag känner att om jag stannar kvar så kommer jag aldrig bli 100% lycklig inombords. Kommer alltid veta vad jag upplevt och känt :(.

Men stannar jag kvar så är min högsta önskan att han träffar nån som tar hand om honom och gör honom lycklig. Det är han värd.

Kommer för alltid sakna hans famn :(

Åh jag vill bara ruska om dig! Jag tror du vet att du egentligen vill och bör lämna. Jag tror inte du hade ångrat det även om det vore tufft. Och hur det än gick med den nye. Om man väl förlorat det man hade i sitt äktenskap tror jag det är extremt ovanligt att det kommer tillbaka. Och håller det inte med den du har som väntar på dig så finns det någon annan där ute som är rätt.

Jag blir lite taggad av att läsa solskenshistorier i andra trådar där folk som lämnat för någon annan hållt ihop i 10, 15, 20+ år. Det händer och det funkar och det var rätt!

Lev livet lyckligt! Jag förstår att det är lätt sagt från min sida. Men på ett sätt har jag ju själv precis varit där när jag valde att lämna min man, men då var det ju inte för någon annan iofsig, sen hade det varit ett sjukt bra + om jag fått han jag vill ha på köpet. Men det är väl nyttigt för mig att vara ensam ett tag ändå..

Ja du har nog rätt. Ja är det meningen så håller det trots att man bryter upp och börjar livet tillsammans trots en sån start.