Hej, undrar om era upplevelser av tvåstegsabort, skriv gärna vilken vecka och om aborten berodde på att du ville göra abort eller om det berodde på missbildning eller så. Och också hur jobbigt nu tyckte det var jämfört med hur jobbigt du trodde det skulle vara!
Inga dömanden i tråden , det är inte en diskussion om abort ! Det är dessutom Känsliga rummet.
Tack alla som vill dela med sig!
Jag antar att det är vad jag gick igenom när jag var 16 och min tio år äldre kille hade gjort mig gravid fast jag sagt att han inte fick komma i mig. Jag hade hela livet för mig och ville inte bli fast med ett barn med honom.
Jag hade kontakt med en kurator på Umo men när jag hade bestämt mig för abort (v. 11 eller 12) så hade hon semester och när hon kom tillbaka strax efter var jag redan i v. 13. Då påstod hon att det var för sent för en skrapning (den gjordes bara fram till v. 12 sa hon) utan jag blev tvingad att bära fostret till v. 16 och föda fram det, dött.
Jag fick åka till sjukhuset och ta tabletter och några dagar senare blev jag inlagd och igångsatt med vagitorier. Det var det vidrigaste jag varit med om i smärtväg och jag har ändå fött barn efter det. De flesta sköterskorna var snälla men en verkade hata mig av nån anledning, när hon skulle ge smärtstillande högg hon med sprutan i rumpan så det gjorde riktigt ont och hon var inte ett dugg trevlig. Jag störtkräktes efter varje morfinspruta. På slutet fick jag sprutor upp i vaginan också, i sidorna av öppningen liksom. Efter det gick allt hur bra som helst, då hade jag nästan ingen smärta alls. Efter att fostret kommit ut fick jag gå till ett separat rum för att ta ut livmoderkakan. Allt som allt tog det mindre än nio timmar. Jag fick åka hem samma kväll. Efteråt blödde jag i flera veckor i sträck, jättemycket de första två och sedan mer som en kraftig mens mot slutet.
Gjorde en abort i somras pga missbildning som de upptäckte vid rul. Efter lång väntan på bekräftande ul hos specialist och sedan ytterligare väntan på socialstyrelsen tog jag första tabletten i v 21+1 enligt rul (där jag blev tillbakaflyttad). Två dagar senare blev jag inlagd, fick tabletter vaginalt och en oxascand pga att jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt, ville inte medverka. Ca 12 blev värkarna intensivare och jag fick min första morfinspruta. Hjälpte knappt. Värkarna blev snabbt starka (har fått barn innan) och kom varannan minut och vid 14 fick jag mer morfin. Svimmade då jag var uppe och gick så jag satt sedan i sängen. Strax innan 16 kände jag att det var dags så jag skulle snabbt på toa och där kom allt ut på samma gång. All smärta försvann på en gång. Vi bestämde oss senare att titta på vårt fina barn.
Det var det värsta jag varit med om psykiskt. Var apatisk hela sommaren och har fortfarande psykiska men efter detta...
Det ÄR ju för sent för skrapning i v 13. Görs bara i absoluta nödfall där medicinskt inte fungerar.