Hej, undrar om era upplevelser av tvåstegsabort, skriv gärna vilken vecka och om aborten berodde på att du ville göra abort eller om det berodde på missbildning eller så. Och också hur jobbigt nu tyckte det var jämfört med hur jobbigt du trodde det skulle vara!
Inga dömanden i tråden , det är inte en diskussion om abort ! Det är dessutom Känsliga rummet.
Tack alla som vill dela med sig!
Jag antar att det är vad jag gick igenom när jag var 16 och min tio år äldre kille hade gjort mig gravid fast jag sagt att han inte fick komma i mig. Jag hade hela livet för mig och ville inte bli fast med ett barn med honom.
Jag hade kontakt med en kurator på Umo men när jag hade bestämt mig för abort (v. 11 eller 12) så hade hon semester och när hon kom tillbaka strax efter var jag redan i v. 13. Då påstod hon att det var för sent för en skrapning (den gjordes bara fram till v. 12 sa hon) utan jag blev tvingad att bära fostret till v. 16 och föda fram det, dött.
Jag fick åka till sjukhuset och ta tabletter och några dagar senare blev jag inlagd och igångsatt med vagitorier. Det var det vidrigaste jag varit med om i smärtväg och jag har ändå fött barn efter det. De flesta sköterskorna var snälla men en verkade hata mig av nån anledning, när hon skulle ge smärtstillande högg hon med sprutan i rumpan så det gjorde riktigt ont och hon var inte ett dugg trevlig. Jag störtkräktes efter varje morfinspruta. På slutet fick jag sprutor upp i vaginan också, i sidorna av öppningen liksom. Efter det gick allt hur bra som helst, då hade jag nästan ingen smärta alls. Efter att fostret kommit ut fick jag gå till ett separat rum för att ta ut livmoderkakan. Allt som allt tog det mindre än nio timmar. Jag fick åka hem samma kväll. Efteråt blödde jag i flera veckor i sträck, jättemycket de första två och sedan mer som en kraftig mens mot slutet.
Jag antar att det är vad jag gick igenom när jag var 16 och min tio år äldre kille hade gjort mig gravid fast jag sagt att han inte fick komma i mig. Jag hade hela livet för mig och ville inte bli fast med ett barn med honom.
Jag hade kontakt med en kurator på Umo men när jag hade bestämt mig för abort (v. 11 eller 12) så hade hon semester och när hon kom tillbaka strax efter var jag redan i v. 13. Då påstod hon att det var för sent för en skrapning (den gjordes bara fram till v. 12 sa hon) utan jag blev tvingad att bära fostret till v. 16 och föda fram det, dött.
Jag fick åka till sjukhuset och ta tabletter och några dagar senare blev jag inlagd och igångsatt med vagitorier. Det var det vidrigaste jag varit med om i smärtväg och jag har ändå fött barn efter det. De flesta sköterskorna var snälla men en verkade hata mig av nån anledning, när hon skulle ge smärtstillande högg hon med sprutan i rumpan så det gjorde riktigt ont och hon var inte ett dugg trevlig. Jag störtkräktes efter varje morfinspruta. På slutet fick jag sprutor upp i vaginan också, i sidorna av öppningen liksom. Efter det gick allt hur bra som helst, då hade jag nästan ingen smärta alls. Efter att fostret kommit ut fick jag gå till ett separat rum för att ta ut livmoderkakan. Allt som allt tog det mindre än nio timmar. Jag fick åka hem samma kväll. Efteråt blödde jag i flera veckor i sträck, jättemycket de första två och sedan mer som en kraftig mens mot slutet.
Jag gjorde en tvåstegsabort för en månad sedan nu på grund av kromosomavvikelse som gjorde att barnet inte skulle klara sig. Vi har försökt bli gravida i 2 år innan och fick tillslut använda oss av ivf och var då i vecka 15+4.
Direkt när vi fick beskedet kring avvikelsen så blev vi inbokade för ett avbrytande veckan efter, vilken vi valde själva. Då det var en stor chock för oss båda så sjukskrev jag mig hela veckan. På måndagen fick jag åka in och träffa en läkare och barnmorska, på grund av corona restriktioner fick jag göra detta besök ensam. Där fick jag information som jag inte kommer ihåg någonting av tyvärr. På tisdagen fick vi åka tillbaka för att få den första tabletten och ta prover på oss båda på grund av den ovanliga kromosomavvikelsen. På onsdagskvällen fick jag som en bula som jag antog var livmodern som gjorde ont (när jag berättade detta på sjukhuset visste ingen av barnmorskorna vad det var)
På torsdagen kom vi till sjukhuset vid 07:00 och fick då 4 tabletter som jag fick föra upp vaginalt och smärtstillande. Fick min första morfintablett vid 10.00 tiden då det började kännas som mensvärk. Vid 13 så brakade helvetet lös, jag spydde av smärta och kunde inte räta upp mig utan låg vikt i fosterställning. De körde då in mig i ett undersökningsrum där jag fick bedövning direkt in i livmodern vilken tog bort all smärta och vattnet gick. Jag fick sedan komma tillbaka till vårt rum och 15.00 slutfördes avbrytandet då jag "födde" fram foster och moderkaka på toaletten. Detta undersöktes sedan av barnmorska för att se att allt var ute och man blir erbjuden att se fostret, vilket vi valde att inte göra. Efter det går man runt för att se till att allt kom ut och man besöker toaletten ett flertal gånger. Vid 16:30 lämnade vi sjukhuset. Direkt efter var det som en lättnad men veckorna efter var riktigt jobbiga psykiskt för mig då jag blödde väldigt mycket och det påminde mig om själva avbrytandet om och om igen
Vi visste ju att det var rätt beslut men tiden efter har varit extremt jobbigt. Nu väntar jag mest på att mensen ska komma igång igen så att vi kan få sätta in ett nytt ägg. Man får även bestämma själv om man vill ha askan efter fostret eller om sjukhuset ska söka begravningen på en barnkulle där andra foster/barn begravs efter ett avbrytande. Det var nog de tyngsta beslutet att göra för de känns som att man sviker barnet två gånger, först genom att göra avbrytandet sedan om man inte tar hand om askan. Vi valde dock att sjukhuset skulle sköta allt då vi inte hade någon speciell plats att sprida askan. Ibland kan jag ångra mig med detta beslut men men. Sorry om alla de medicinska termerna inte är korrekta men hela den tiden var väldigt blurrig för mig utan det är mer nu när jag har fått distans till de hela som jag faktiskt börjar förstå vad som hänt
Jag antar att det är vad jag gick igenom när jag var 16 och min tio år äldre kille hade gjort mig gravid fast jag sagt att han inte fick komma i mig. Jag hade hela livet för mig och ville inte bli fast med ett barn med honom.
Jag hade kontakt med en kurator på Umo men när jag hade bestämt mig för abort (v. 11 eller 12) så hade hon semester och när hon kom tillbaka strax efter var jag redan i v. 13. Då påstod hon att det var för sent för en skrapning (den gjordes bara fram till v. 12 sa hon) utan jag blev tvingad att bära fostret till v. 16 och föda fram det, dött.
Jag fick åka till sjukhuset och ta tabletter och några dagar senare blev jag inlagd och igångsatt med vagitorier. Det var det vidrigaste jag varit med om i smärtväg och jag har ändå fött barn efter det. De flesta sköterskorna var snälla men en verkade hata mig av nån anledning, när hon skulle ge smärtstillande högg hon med sprutan i rumpan så det gjorde riktigt ont och hon var inte ett dugg trevlig. Jag störtkräktes efter varje morfinspruta. På slutet fick jag sprutor upp i vaginan också, i sidorna av öppningen liksom. Efter det gick allt hur bra som helst, då hade jag nästan ingen smärta alls. Efter att fostret kommit ut fick jag gå till ett separat rum för att ta ut livmoderkakan. Allt som allt tog det mindre än nio timmar. Jag fick åka hem samma kväll. Efteråt blödde jag i flera veckor i sträck, jättemycket de första två och sedan mer som en kraftig mens mot slutet.
Hej, undrar om era upplevelser av tvåstegsabort, skriv gärna vilken vecka och om aborten berodde på att du ville göra abort eller om det berodde på missbildning eller så. Och också hur jobbigt nu tyckte det var jämfört med hur jobbigt du trodde det skulle vara!
Inga dömanden i tråden , det är inte en diskussion om abort ! Det är dessutom Känsliga rummet.
Tack alla som vill dela med sig!
Gjorde en abort i somras pga missbildning som de upptäckte vid rul. Efter lång väntan på bekräftande ul hos specialist och sedan ytterligare väntan på socialstyrelsen tog jag första tabletten i v 21+1 enligt rul (där jag blev tillbakaflyttad). Två dagar senare blev jag inlagd, fick tabletter vaginalt och en oxascand pga att jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt, ville inte medverka. Ca 12 blev värkarna intensivare och jag fick min första morfinspruta. Hjälpte knappt. Värkarna blev snabbt starka (har fått barn innan) och kom varannan minut och vid 14 fick jag mer morfin. Svimmade då jag var uppe och gick så jag satt sedan i sängen. Strax innan 16 kände jag att det var dags så jag skulle snabbt på toa och där kom allt ut på samma gång. All smärta försvann på en gång. Vi bestämde oss senare att titta på vårt fina barn.
Det var det värsta jag varit med om psykiskt. Var apatisk hela sommaren och har fortfarande psykiska men efter detta...
Det ÄR ju för sent för skrapning i v 13. Görs bara i absoluta nödfall där medicinskt inte fungerar.
Vad fruktansvärt :(( Har du fått nån hjälp med det psykiska efter eller hjälper inget liksom? Tror du det var bra eller dålig för dig att få medicin så att du inte riktigt var ?där?? Och att se fostret efter, skulle du rekommendera det? verkar som alla haft väldigt jobbiga upplevelser, undrar om det finns nån som tycker deras ingrepp varit okej? Synd att man inte får göra kirurgisk sent som i resten av världen tycker jag...