Avgör vår uppväxtfamilj vår framtid?
Ett barn som får uppmuntran och har resurser kommer vanligtvis längre än ett barn som inte får uppmuntran och saknar resurser, det är knappast kärnfysik.
Drömmar kan dö i förtid hos de som ser hur mycket push och extra stöd mer välbeställda familjers barn får.
Finns inte pengar till språkkursen utomlands och inga kontakter till de rätta sommarjobben så finns det inte, vissa saker är svåra att kompensera för.
Att våga satsa blir också för vissa att förhäva sig. Släktingar avråder och känner sig smått förolämpade för att du vill bli något annat än undersköterska eller montör. Dög det åt dem så borde det också duga åt dig. Och det blir lite jobbigt sen om man inte längre kan snacka skit om tjänstemän och utbildat folk, som man brukade. Antingen är du med i gruppen, eller så väljer du att bli en utböling.
Din framgång blir för vissa bara en påminnelse om deras egna döda drömmar.
Har precis flyttat ifrån ett radhusområde och det är så intressant att reflektera över hur olika förutsättningar de olika föräldrarna gav sina barn. Att relatera det till utfallet är superintressant. Det kan komma att bli bok i ärendet.
Många föräldrar är tokengagerade i barnens innebandy, men skiter fullkomligt i skolgången. För mig framstår det som ett mirakel hur man kan göra den prioriteringen. Sen får man som förälder som pushar för utbildning och intelligenta val hela tiden höra att det finns andra sätt, att man kan arbeta sig upp från lagret o.s.v.
Vårt utbildningssystem brukar jag likna vid ett gigantiskt och gratis smörgåsbord. Det är bara att ta för sig av det bästa. Varje människa besitter otroliga resurser OCH har ett eget ansvar att ta dessa tillvara.
Man behöver inte gå vägen via utbildning. Absolut inte. Men isåfall bör man hitta ett bättre alternativ. Inte ett sämre.