Avgör vår uppväxtfamilj vår framtid?

Ett barn som får uppmuntran och har resurser kommer vanligtvis längre än ett barn som inte får uppmuntran och saknar resurser, det är knappast kärnfysik. 
Drömmar kan dö i förtid hos de som ser hur mycket push och extra stöd mer välbeställda familjers barn får.

Finns inte pengar till språkkursen utomlands och inga kontakter till de rätta sommarjobben så finns det inte, vissa saker är svåra att kompensera för.

Att våga satsa blir också för vissa att förhäva sig. Släktingar avråder och känner sig smått förolämpade för att du vill bli något annat än undersköterska eller montör. Dög det åt dem så borde det också duga åt dig. Och det blir lite jobbigt sen om man inte längre kan snacka skit om tjänstemän och utbildat folk, som man brukade. Antingen är du med i gruppen, eller så väljer du att bli en utböling.

Din framgång blir för vissa bara en påminnelse om deras egna döda drömmar.

Men förutsättningarna är ju även där fundamentalt olika.

Mitt barn har t.ex. aldrig behövt någon läxhjälp, han har skött allting själv sen trean i grundskolan. Vi erbjuder fortfarande hjälp då och då men han har aldrig velat ha det.

Så alla de timmarna och gråa håren som mina kompisar har lagt på att traggla läxor med barn som har ADD, som har dyslexi, som har social ångest eller bara behöver lite mer tid har jag kunnat chilla på soffan. Har man sedan tre barn så är det verkligen ett helt annat engagemang som krävs för att ro båten i land- det kan vara närmare ett heltidsjobb och du hinner inte satsa fullt på något barn för de är tre och alla behöver kanske din hjälp.

Så klart, det är nyttigt att slå huvet i väggen någon gång, för då kan man föreställa sig hur de flesta andra har det och möjligen bibringas en smula ödmjukhet. 

Jag som är lite äldre känner att det är en ganska ny fördom, för när jag växte upp fanns det stor spridning på lägenheter och ingen skulle få för sig att säga att den som bodde i en sjurummare med högt i tak och stuckatur var fattigfolk bara för att lägenheten hyrdes ut. Ett fint bostadshus kunde också ligga vägg i vägg med ett ganska sunkigt, om hyresvärden var dålig på att renovera men då höll nere hyrorna.

Och visst finns det även sprillans nya bostäder idag som är hyres, de är knappast "dåliga" på det sätt som det kunde se ut i de mest försummade hyreshusen när jag var barn.

Men skilsmässor beror vanligen på något, är det inte rätt rimligt att detta något ofta kan medverka till att barnen mår sämre och även (med eller utan ärftlighet) presterar sämre?

Jag tänker då inte på otrohet men saker som missbruk, kriminalitet, lågbegåvning och empatistörning hos föräldrar.

Kvarstår den skillnad du beskriver efter att man justerat för allt det?

De har bättre chans, absolut. 

Men t.ex. en landsortsbibliotekarie som pendlar mellan flera deltidsjobb och en man med svår sjukdom från 30-årsåldern som ska uppfostra några barn ihop kommer definitivt att ha det tufft många gånger. Utbildning garanterar inte hög lön och blir sedan den som hade den bättre inkomsten långtidssjuk så blir det jobbigt.