AndreaBD skrev 2020-12-26 16:39:35 följande:
Du kan gärna börja på BUP, men som jag sa så är de olika bra på det, det beror mycket på mottagningen. Och jag vet inte om det finns andra special-kliniker än den i Stockholm. Bor ni i Stockholm eller?
Det är 10 år sedan min dotter blev sjuk, så jag vet inte allt nytt heller kanske. Hon har varit bra i några år nu, har inte bott hemma i några år heller, dvs hon är 24 nu och bor ihop med pojkvännen. Min dotter blev väldigt arg, hon hade tendens att bli det redan före ätstörningen. Men det fick vi ju hantera allt eftersom. Viktigt är ju att hon är med på det. Det går ju inte att tvinga någon som inte själv vill det. Så om man ska börja gå på matschema, då måste tonåringen var HELT med på det. Annars funkar det inte.
Varje gång hon krisade runt något så pratade hon om det med terapeuten. Och sedan genomförde man det som man hade kommit överens om. Min dotter styrde det i stor utsträckning själv. Hon var väldigt låst där att allt skulle göras exakt efter plan. Det förekom inte att hon vägrade, på sin höjd var det tjafs om detaljerna och framför allt jättekrångel - det skulle springas till affären och extra-handlas om någon liten detalj inte stämde för henne. Det var väl mest att komma dit och kunna köra på matschema som var utmaningen. Men det får ta tid. Det funkar inte att bara köra igång, det måste vara noga förberedd. I alla fall var det så för henne. Generellt kan det vara olika för olika personer. Där hade de i alla fall ganska flexibla upplägg som de alltså anpassade för att det skulle passa personen.
Tack så hemskt mycket igen! Åh jag känner sååå igen det du beskriver, med att allt måste vara på ett exakt sätt. T ex om det vanliga brödet är slut, och man måste ta ett annat, då blir det tvärstopp. Går absolut inte att äta en skiva av nåt annat bröd... jag tycker att det är så svårt att veta när man bara ska sätta ned foten och säga att nu får du skärpa dig, och när man ska ha "överseende" eller vad man ska säga. Jag tycker det är svårt att veta vad som bara är "dumheter" och vad som är faktiska problem. Är det bara "sjåperier" när han absolut inte kan tänka sig att äta ett annat bröd (eller vad det nu är frågan om), eller är det faktiskt så att han inte *kan*, att det är ett så oöverstigligt problem som han säger? (och ja, min tonåring är alltså en pojke, vilket kanske inte är så vanligt). Jag har ju svårt att tänka mig att han verkligen skulle ställa till sånt ståhej runt en sån skitsak om det faktiskt var en skitsak för honom men samtidigt är det svårt att förstå att det kan ha nån betydelse. Jag tror att vi måste ha professionell hjälp med det här, för som du säger så måste han ju vara med på det själv och det är han inte alls fn och jag vet inte hur jag ska nå honom i det. Men nej, vi bor inte i (eller i närheten av) Stockholm... men om man börjar med att kontakta bup så vet de ju förhoppningsvis om det finns specialistmottagningar i närheten? Jag är bara så rädd att de ska säga att han måste läggas in, det skulle han aldrig förlåta mig. Kan man tvinga barn att bli inlagda? (Jag vet, jag borde ha bättre koll på det här...) Jag är verkligt glad för din (och din dotters) skull att det funkar bra för henne nu!