Hej alla!
Är det nån som vet hur man hanterar ätstörningar på bup? Vilka behandlingar har man? Var drar man gränsen för inneliggande behandling (bmi-gränserna är ju inte samma för barn/tonåringar som för vuxna) för tjej respektive kille i olika åldrar osv.
Alla erfarenheter mottas med stor tacksamhet.
Finns det ingen som har nå erfarenhet här?
Det beror helt på vilken kunskap de har på BUP-mottagningen dit du går. Det är ingen som kan säga sånt.
Min dotter började på BUP, men det var väl mest samtal och matschema och liknande. Antidepressiva kan de också skriva ut. Sedan fick vi komma till Stockholms centrum för ätstörningar, det var lite mera organiserat. Det fanns flera olika vägar att gå, beroende på hur tonåringen och familjen fungerade. Jag fick vara hemma med dottern och se till att hon äter efter schema. Dietist fick hon träffa, behandlare, psykiater.... Men det är inte alltid bästa lösningen. De hade allt ifrån att vara inlagd där till att äta lunch där i grupp, men det var som sagt inte på BUP längre.
Det beror helt på vilken kunskap de har på BUP-mottagningen dit du går. Det är ingen som kan säga sånt.
Min dotter började på BUP, men det var väl mest samtal och matschema och liknande. Antidepressiva kan de också skriva ut. Sedan fick vi komma till Stockholms centrum för ätstörningar, det var lite mera organiserat. Det fanns flera olika vägar att gå, beroende på hur tonåringen och familjen fungerade. Jag fick vara hemma med dottern och se till att hon äter efter schema. Dietist fick hon träffa, behandlare, psykiater.... Men det är inte alltid bästa lösningen. De hade allt ifrån att vara inlagd där till att äta lunch där i grupp, men det var som sagt inte på BUP längre.
BUP som jag var inskriven på som 17 åring för bulimi, var under all kritik. De tog inte min sjukdom på allvar kändes det som. Sedan blev jag inskriven på vuxenpsykiatrin som 18 åring och fick en psykolog som var bättre men dock inte kom åt mig riktigt.
Mitt råd är att se över privata alternativa kliniker istället.
BUP som jag var inskriven på som 17 åring för bulimi, var under all kritik. De tog inte min sjukdom på allvar kändes det som. Sedan blev jag inskriven på vuxenpsykiatrin som 18 åring och fick en psykolog som var bättre men dock inte kom åt mig riktigt.
Mitt råd är att se över privata alternativa kliniker istället.
Som skolkurator träffar jag en del elever med ätstörningar. I Sthlm är det inte BUP som främst sköter den behandlingen utan ätstörningsklinikerna. Det handlar främst att påbörja insatser tidigt och att häva beteendet, sättet att hantera känslor och oro på så fort som möjligt och ge andra strategier. Ätstörningar handlar inte om maten egentligen utan en relationsproblematik till sig själv och andra. Du låter så klok och engagerad. Det kommer ordna sig.
Som skolkurator träffar jag en del elever med ätstörningar. I Sthlm är det inte BUP som främst sköter den behandlingen utan ätstörningsklinikerna. Det handlar främst att påbörja insatser tidigt och att häva beteendet, sättet att hantera känslor och oro på så fort som möjligt och ge andra strategier. Ätstörningar handlar inte om maten egentligen utan en relationsproblematik till sig själv och andra. Du låter så klok och engagerad. Det kommer ordna sig.
Åh... tack!! Både för info och för fina ord. Jag ringde "En väg in" så fort de öppnade igår, och fick svara på en väldig massa frågor om allt möjligt, vilket kändes väldigt bra, för det kändes som att hon jag pratade med verkligen tog mig på allvar. Hon sa att han gav utslag på depression och kraftigt utslag på tvång och ätstörningsproblematik, så hon skulle skicka en remiss direkt till "ätstörningsteamet" (det var så hon kallade det, så jag antar att det är en specialistenhet?) för hon tyckte att det var bäst att börja i den änden, även om hon tänkte att han kommer att behöva hjälp även med depression och tvång. Det var ju inget roligt resultat, men jag känner mig ändå så lättad. Hon tog mig på allvar, och villa agera direkt!