Sörjer att det inte blir fler barn
I år fyller jag 50 och jag har ju förstått för länge sedan att det inte blir fler barn men nu är det så definitivt.
Jag är så oerhört tacksam för min son. Han är det bästa som har hänt mig och blev så otroligt fin och bra på alla sätt. Men snart fyller han 17 och om några år börjar hans vuxenliv.
Jag visar det förstås inte för honom men jag blir så ledsen av att tänka på det. Jag vet inte hur jag stå ut med tomrummet efter honom. Vi har en bra relation så det är klart att vi kommer att ses ofta men han vill studera utomlands och jag vet inte hur jag ska klara av det.
Jag har varit helt ensamstående från start eftersom jag lämnade pappan när han blev våldsam mot mig. Under många år var livet en enda lång kamp av hot, trakasserier, vårdnads och umgängestvister, polisingripanden och kontaktförbud. Vi har haft perioder av lugn men sedan började allt om igen.
Det har inneburit att jag har lagt all min tid, energi och mina pengar på att skapa en trygg stabil tillvaro för sonen. När jag ser tillbaka fattar jag inte hur jag orkade jobba, hantera exet och samtidigt se till att sonen fick allt han behövde materiellt och känslomässigt.
Jag har haft relationer men jag har ofta inte orkat underhålla dem. När min nära anhörig blev sjuk och sonen fick problem med hälsan fanns det ingen ork över till annat.
Nu kan jag ångra att jag inte var mer målmedveten med relationer och barn. Jag hade så gärna velat ha fler barn, jag har alltid drömt om att ha minst tre. Då skulle de också ha varit en trygghet för varandra. Jag tycker så mycket om barn och ångrar ibland att jag inte utbildade mig till förskollärare i stället.
Jag vet inte vad jag vill med tråden, inget går ju att ändra på nu, men jag antar att jag inte är ensam. Kanske någon mer vill skriva av sig eller har något råd om hur man tar dig ur den här sorgen.
Jag är medveten om att det finns personer som aldrig fick barn fast de ville och jag kan inte föreställa mig hur svårt det måste vara. Jag skriver bara om min situation och jag är som sagt så oerhört tacksam för sonen som, trots alla andra problem, är ett riktigt drömbarn. 