Socanmäld för att barnet inte kan cykla

Det är inte en pengafråga, hon vågar bara inte. Hon har aspergers, om det spelar in eller inte är svårt att säga, för syskonen med samma diagnos lärde sig cykla tidigt. Hon har en spärr när det kommer till cyklande, hur mycket vi än försökt så har det inte gått.

Finns verkligen inget skäl att anmäla.

Det är ingen ursäkt. Bara en lam bortförklaring.

Barn har ofta rädslor. Som förälder är det ens uppgift att komma övervinna dessa. Finns föräldrar som är så svaga att de låter vara hemma från skolan för att de är rädda för den. Det blir bara värre om man bejakar rädslorna.

Jag har barn själv och arbetar dessutom med barn som har autism. Du behöver ta saker steg för steg. Jobbar du målmedvetet, dagligen under lång tid når du resultat.

I så fall har man pushat för hårt och på fel sätt. Gäller att hålla posivitet och att med små steg hjälpa barnet så att det lyckas. Barnet ska i det här fallet lära sig cykla, inte att bli klassens bästa kompis.

Det är på det sociala området som de med autism har sitt handikapp även om de ofta dessutom är ovanligt klumpiga. Men det är fortfarande ingen ursäkt för att inte lära sig att cykla. Det tar bara mer energi och längre tid att lära sig.

Sedan används tyvärr diagnos ofta som en ursäkt av föräldrar för att agera. Det är tvärtom ett skäl till att agera då sådana barn behöver extra mycket stöd för att utvecklas tillfredsställande.

Jag har inga egentliga synpunkter på TS annat än att det tycks inte finnas någon vilja att faktiskt lära barnet att cykla. Läggs den typen av brister i förmågor på autismdiagnosen hamnar barnet än mer utanför än vad det normalt sett hade.

Och om detta barn nu länge behöver lära sig att cykla. Vad är det mer som är onödigt? Att simma? Att laga mat? Att motionera?

Om någon skulle lämnat en soc-anmälan skulle min första tanke vara självkritik. Inte att såga budbäraren vilken liksom soc bara har barnets bästa i åtanke.

Precis så är det. Alla kan inte lära sig allt som neurotypiska barn gör och att lära sig saker bara för att det ska vara så är. Ibland triggar det psykisk ohälsa helt i onödan.

Hoppas detsamma. Det är personer med den inställningen som ger npf-barn psykisk ohälsa.

Samma sak kan sägas om för lite krav.

Det är ingen särskilt trevlig utveckling där det numera snart är standard att barn med diagnoser lever framför datorn.

Jag anser att man bör tvinga aktiviteter på sina barn. Sen att man inte behöver ta det till världens ände och passar inte det ena kanske det andra gör det. Vissa saker är tråkiga i början tills barnet själv kliver över tröskeln.

För ett problem med dagens unga och unga vuxna är att dom är rotlösa, har svårigheter att göra tråkiga saker, ta sig an uppgifter som är ovanliga.

Att barnet själv ska styra på förhand vad som är kul och inte brukar leda till att dom går miste om saker dom längre fram har nytta av eller rent av blir en passion. Eftersom dom är barn och har inget att jämföra med så blir det mesta nytt en uppförsbacke.

Exempelvis jag är glad att mina föräldrar mer eller mindre tvingade mig att lära mig cykla och simma. Hade inte mina föräldrar pushat mig att delta i lagidrotter hade jag inte haft en så bekväm skolgång(då jag lärde känna de flesta innan skolan började) och senare i livet haft ett så bra kontaktnät(på arbetsmarknaden). Sen att fotboll blev min passion är ju ett stort plus. Hade jag som 5-åring fått välja så hade det inte blivit så.

En nytta är också saker som jag blev påtvingad som jag sedan kunde avfärda så som inte min grej. 

När jag tänker tillbaka på min skoltid så dom som hade det tuffast var ju andra barn som inte hade lika många sociala kontakter, ansågs som konstiga för att dom inte kunna simma eller cykla, inte deltog/samarbetade i gruppövningar eller på gympan för att dom antagligen inte visste hur dom skulle agera och dom förblev kufar under hela skolgången.  

Spelar ingen roll. Om du inte ställer några som helst krav på någon med autism är risken överhängande att barnet hamnar fastlåst vid datorn och inte ens går till skolan. Det är det vi har sett på senare år när föräldrars krav minskat och hemmasittandet ökat lavinartat och då i synnerhet för barn med autism.

I relationen med barn med autism gäller det att ha ständiga muntliga förberedelser, strikta rutiner, tydliga gränser och dessutom rimliga krav.

Att vissa lekmän i tråden uttalar sig om att det skulle vara bra för ett barn med autism att inte ha några som helst krav är rent bedrövligt att höra. Det kan vara oerhört skadligt om man på så vis inte ens lyckas upprätthålla hälsosamma rutiner.

Så om någon förälder med barn med autism läser detta upprepar jag. Använd er av ständiga muntliga förberedelser, strikta rutiner, tydliga gränser och dessutom rimliga krav.

Tro mig jag dömer ingen förälder, ett barn med autism är ett extremt krävande barn och kanske har man fler barn som knappt får någon uppmärksamhet alls. Dessutom vet jag hur jobbigt det är att jobba med det och jag kunde gå hem efter 10-12 timmar och sen släppa det hyfsat medan föräldrar lever med det 24/7.