Jag skäms för att jag sörjer mina foster...

Det är bara personer som själva inte upplevt missfall som inte skulle förstå sorgen. Jag har två barn och två missfall. Det går i vågor men vågar nog säga att jag nästan dagligen snuddar vid tanken på våra små missfall, vilken ålder de skulle ha nu och hur de skulle vara. Det är inte en aktiv sorg för mig längre men de har en lika självklar plats i mitt hjärta som mina barn.

Att få höra att det är vanligt är vidrigt! Det sa min svärmor. Och nej, hon har inga missfall och har haft lätt att få barn.