Jag skäms för att jag sörjer mina foster...

Vem har sagt att du inte har rätt att sörja?

Klart du sörjer, du var faktiskt gravid! Det levde inom dig. Det utvecklades och hann börja slå ett hjärta. Självklart har du rätt att sörja.

Gråt! Du har all rätt i världen att vara ledsen! Det är DIN upplevelse och DINA barn och DIN förlust och DIN sorg.

Ingen annan har med det att göra hur du upplever detta. Punkt.

Gråt. Sörj. Sluta kämpa emot.

Jag gråter inombords, eller kanske någon tår när jag är helt ensam. Annars så kämpar psyket emot. Tror att eftersom ingen annan pratar om det här hemma (tex min man) så känner jag att jag inte heller ska lägga någon tid eller fundering över det som varit. Hänt har hänt liksom.

Jag gick några gånger till kurator men tyckte inte det gav något för mig i min sorg. Kanske är för negativt inställd efter alla förluster, vet inte.

Gråt om du behöver. Skrik om du känner för det. Men lås det inte inom dig då det gör saken värre. Din man kanske är ett jättebra stöd om du vågar riva den känslomässiga mur du har byggt upp genom att intala dig själv att inte få sörja.

Jag har förlorat två barn, en som som föddes i v.25 men som somnade in 10 dagar efter. En dotter som jag födde stilla efter att hon somnade in i min mage i v.25.

I februari 2019 fick jag ett ma i v.9. Även om det (för mig) inte var lika jobbigt som att förlora mina barn så grät jag floder ändå. Vem är någon att tala om för mig hur/vad/vem jag kan sörja?

Så tillåt dig att sörja. Ibland måste vi bryta ihop bara för att orka komma tillbaka.

Styrkekram

Fy så hemskt, jag beklagar det du varit med om verkligen!

Det är nog just sånt här som gör att jag känner att jag har inget att sörja igentligen för det finns dom som verkligen förlorat ett barn, ett välutvecklat barn. Mina foster var inte större än någon centimeter och outvecklade. Jag vet inte om jag plågar mig själv. Känns som om jag kommer inte att få fler barn utan få leva med sorgen över dom här 3 missfallen resten av livet. :(

Du plågar dig själv.

Vem är nu hon ett säga vad du inte får sörja?

Och som någon annan skrev här så sörjer du väl inte bara fostren utan den framtid som hade vart?

Jag skulle aldrig säga till dig att det är fel att sörja eller ifrågasätta varför du gör det.

Jag förlorade mina barn i v.25. Jag fick mata min som, hålla honom, byta blöja men samtidigt så kanske någon annan ifrågasätter min sorg, där någon kanske har förlorat ett barn i äldre ålder. Det är ju lite samma lika.

Sorg kan man inte jämföra (enligt mig).

Mitt råd till dig är att erkänna för dig själv och vara ärlig mot alla andra där du står för att du är ledsen. Strunta i om andra ifrågasätter dig. Du har rätt till dina känslor. Och jag tror personligen att du skulle må så mycket bättre av att bara få släppa på allt. Ge dig själv den chansen, annars tror jag att det är lättare att hamna i en ond spiral av depp.

Jag förlorade två barn och genomgick ett ma. Sen kom Stella, frisk kry och stark.

Och vi har inte gett upp hoppet och tankar om ett syskon till.

Prata med dina vänner om det och spy ut dig allt. Ett bra recept på att må lite bättre.

Det sorgliga är att jag har inga vänner alls. Bor i ny stad och allt. Jag vill/kan inte prata med min man heller för det känns som om jag tjatar då. Löjligt, jag vet... men är på något sätt avis att han verkar kunna släppa det så bra. Jag vill också kunna det! Jag vill inte känna den här sorgen för jag känner att den förstör mig. Jag känner mig arg på mig själv att jag känner som jag gör och att jag är som jag är.

Kära du, du ska absolut inte skämmas! Man kan påverkas av missfall oavsett om man inte har barn innan eller 11 barn innan. Det är ju det fostret/fostren skulle blivit man sörjer och att de inte fick en chans till det. Man fick inte möjligheten att se dom födas, växa upp och utvecklas. Vissa kommer över missfall ganska snabbt, andra måste få sörja tills sorgen övergår i annat.

Jag fick mitt första missfall sommaren -08. Jag tänker alltid på det fostret som en tjej. Inte för att jag har nån aning egentligen ,men det liksom kändes så. Hon skulle fyllt 12 år nu i februari. Det tänker jag på varje år. Sen kom 3 missfall till varav ett med tvillingar. Jag gjorde en minneslund i trädgården åt dom. Hittade en vacker hjärtformad sten och ställde dit. Även om jag sen dess fått 2 barn finns de alla i minnet. Dock inte med samma sorg. Jag skänker dem en tanke när jag går förbi den vackra rosen och tittar sen på de barn jag har. Tids nog kommer du dit. Prata av dig, skriv av dig. Gå med i en missfallsgrupp på F.B. Det hjälpte mig. Ta hand om dig! 

Är du säker på att han har släppt det och inte gör som du, dvs hålla fasaden?

Jag vet inte vad jag mer kan säga än att du har rätt till att sörja/vara ledsen. Finns många trådar med liknande situation där många känner som du gör, kanske en bra idé att skriva med de kvinnorna och få känna stöttning där?

Inte att du inte får skriva egen tråd, jag tänker bara på att du kan hitta folk i samma situation och skriva med dom, är nog stor förståelse där.

Han säger att han tänker på dom ibland. Vad det kunde blivit av dom och så. Och jag förstår alla sörjer olika, men känns ändå som att jag lever kvar i det där hemskt jobbiga och inte han. Svårt att förklara.

Åh fick tårar i ögonen av ditt inlägg och också en stor ilska. Har själv haft missfall och missed abortion som gjort att marken rämnat under fötterna på mig. Jag, starka och positiva kvinnan gråter i tvättstugan när ytterligare ett glatt barnbesked når oss från våra vänner. Jag som redan är mamma sörjer också de små klumparna som aldrig fick bli det värdefullaste i våra liv.

Och jag blir så in i helv*tes förbannad att alla räknar kallt med att detta ska man bara borsta av sig som kvinna. Upp i sadeln igen, det hann ju aldrig bli barn. Missfall är såååååååå vanligt. Bara att acceptera liksom.

Jag säger nej där. Missfall är vanliga men varför ska jag inte få lov att sörja det i samhällets ögon? Varför får jag inte bryta ihop över en lycka som blev en mardröm? Hur mycket ska jag som kvinna förväntas tåla och stålsätta mig för? Det är helt groteskt att få missfall och sen försöka igen för att sen få missfall igen, det är psykisk tortyr.

Gråt, var ledsen TS. För du är inget annat än en kännande människa även om andra där ute inte förstått detta.

Kram!

Det är bara personer som själva inte upplevt missfall som inte skulle förstå sorgen. Jag har två barn och två missfall. Det går i vågor men vågar nog säga att jag nästan dagligen snuddar vid tanken på våra små missfall, vilken ålder de skulle ha nu och hur de skulle vara. Det är inte en aktiv sorg för mig längre men de har en lika självklar plats i mitt hjärta som mina barn.

Att få höra att det är vanligt är vidrigt! Det sa min svärmor. Och nej, hon har inga missfall och har haft lätt att få barn.