Anonym (Sorgsen) skrev 2021-01-14 12:16:22 följande:
Fy så hemskt, jag beklagar det du varit med om verkligen!
Det är nog just sånt här som gör att jag känner att jag har inget att sörja igentligen för det finns dom som verkligen förlorat ett barn, ett välutvecklat barn. Mina foster var inte större än någon centimeter och outvecklade. Jag vet inte om jag plågar mig själv. Känns som om jag kommer inte att få fler barn utan få leva med sorgen över dom här 3 missfallen resten av livet. :(
Du plågar dig själv.
Vem är nu hon ett säga vad du inte får sörja?
Och som någon annan skrev här så sörjer du väl inte bara fostren utan den framtid som hade vart?
Jag skulle aldrig säga till dig att det är fel att sörja eller ifrågasätta varför du gör det.
Jag förlorade mina barn i v.25. Jag fick mata min som, hålla honom, byta blöja men samtidigt så kanske någon annan ifrågasätter min sorg, där någon kanske har förlorat ett barn i äldre ålder. Det är ju lite samma lika.
Sorg kan man inte jämföra (enligt mig).
Mitt råd till dig är att erkänna för dig själv och vara ärlig mot alla andra där du står för att du är ledsen. Strunta i om andra ifrågasätter dig. Du har rätt till dina känslor. Och jag tror personligen att du skulle må så mycket bättre av att bara få släppa på allt. Ge dig själv den chansen, annars tror jag att det är lättare att hamna i en ond spiral av depp.
Jag förlorade två barn och genomgick ett ma. Sen kom Stella, frisk kry och stark.
Och vi har inte gett upp hoppet och tankar om ett syskon till.
Prata med dina vänner om det och spy ut dig allt. Ett bra recept på att må lite bättre.