Forum Barnlängtan - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Jag skäms för att jag sörjer mina foster...

    Ons 13 jan 23:26 Läst 0 gånger Totalt 18 svar
    Anonym (Sorgs­en)
    Visa endast
    Ons 13 jan 23:26

    Ska försöka göra min historia kortfattad.

    Jag är en tjej på 29 år, lyckligt gift sedan 6 år. Har två barn som är 10 och 6 år. För 2 år sedan i februari vart vi gravida igen. Överraskade men lyckliga. Det visade sig vara ett X i bukhålan som satt sig i en ficka efter mitt kejsarsnitt. Jag blödde dock ut graviditeten av mig själv, fick en Methatroxat spruta. Sorg! Vi vart gravida återigen i september. Detta var med tvillingar! Oj vad vi planerade, längtade och var nog lite smått chockade trots att vi har tvillingar båda två i släkten. Slutade i ett MA som upptäcktes på ett ultraljud som skulle varit i vecka 9, men som stannat av i 6+0. Blev skrapad efter misslyckad Cytotec behandling. Sorg återigen!

    Vi blir gravida än en gång i juni 2020. Allt såg ut att utvecklas normalt tills ett uppföljnings ultraljud i vad jag trodde var vecka 9. Fostret dött sedan 6+6! Den här gången ligger jag helt tyst på britsen hos BM. Inte ett ljud. Kan inte gråta, kan intr vara arg... vi åker hem utan att orka ta oss ner till gynakuten för ett andra utlåtande. Väl hemma rasar allt! Jag är tröstlös och känner att jag vill intr leva ärligt talat.

    Vi kämpar för ett försök till nu, inget händer än. Men det känns som om jag inte får sörja mina förlorade foster alls just för att jag redan har barn.. jag skäms för att jag känner sorg, skäms sån in i helvete faktiskt! Så jag håller hellre inne sorgen ovh tårarna, kämpar näst intill varje dag. Varje gång jag hör bebisskrik, ser en nyfödd eller gravida kvinnor. Håller ihop för mina barn och min man trots att han ser igenom mig varje gång så säger jag att jag mår bra, för att inte visa att jag sörjer just för att jag skäms... det var ju bara små cellklumpar trots allt, dom kände inget, dom tänkte inget.

    Fast jag, jag känner och tänker så in i helvete mycket! Vad hade det blivit av dom? Vad hade dom för kön? Varför dog dom?

    Förlåt, ville bara skriva av mig! :(

  • Anonym (Alice­)
    Visa endast
    Ons 13 jan 23:37 #1

    Kan egentligen inte relatera till din situation men jag tänker att det är helt normalt att sörja dem som aldrig blev, även om du fått levande barn. Du kan ju vara glad och lycklig över dina barn och samtidigt sörja att du även fått missfall. Du har inget att skämmas över. Har du fått prata med någon via vården?

  • Anonym (Klo)
    Visa endast
    Tor 14 jan 00:07 #2

    Du som har barn vet ju än mer vad du går miste om, tänker jag. (Det betyder inte att den som inte har barn sörjer mindre. Sorg kan aldrig jämföras.) Du behöver få sörja dina ofödda barn. Det är ju en oerhörd förlust.

    Jag hoppas att ni får de barn ni hoppas på, och att sorgen över de barn som inte fick födas får ta den plats den behöver så att du kan leva med den.

    Själv hade jag svårt att få barn. Jag blev gravid på naturlig väg efter flera misslyckade behandlingar, gick över tiden och under förlossningen gick allt fel. Min dotter blev bara några timmar innan hon somnade in. I år skulle hon ha fyllt tio år, och jag har lärt mig leva med sorgen och saknaden. Min dotter har fått två små syskon. Jag sörjer henne inte mindre för det. Snarare mer - när jag förlorade henne hade jag bara en föreställning om hur föräldraskap kunde vara. När hennes syskon föddes kunde jag förstå på ett annat plan vad vi gick miste om med henne, och sorgen fick ytterligare en dimension. Lyckan över de barn man har finns parallellt med sorgen. Den kan trösta, men inte ta bort sorgen.

  • Tor 14 jan 00:20 #3

    Vem har sagt att du inte har rätt att sörja?

    Klart du sörjer, du var faktiskt gravid! Det levde inom dig. Det utvecklades och hann börja slå ett hjärta. Självklart har du rätt att sörja.

    Gråt! Du har all rätt i världen att vara ledsen! Det är DIN upplevelse och DINA barn och DIN förlust och DIN sorg.

    Ingen annan har med det att göra hur du upplever detta. Punkt.

    Gråt. Sörj. Sluta kämpa emot.

  • Tor 14 jan 00:49 #4

    Instämmer med alla övriga, självklart ska du sörja! Jag kan knappt tänka mig att någon skulle ha en annan åsikt? (Men jag tror dig förstås om du upplever att det är så) Det är ju en enorm förlust att en önskad graviditet inte fortsätter och blir det barn ni väntat på.

  • Anonym (Sorgs­en) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 jan 10:23 #5
    Fjäril kär skrev 2021-01-14 00:20:11 följande:

    Vem har sagt att du inte har rätt att sörja?

    Klart du sörjer, du var faktiskt gravid! Det levde inom dig. Det utvecklades och hann börja slå ett hjärta. Självklart har du rätt att sörja.

    Gråt! Du har all rätt i världen att vara ledsen! Det är DIN upplevelse och DINA barn och DIN förlust och DIN sorg.

    Ingen annan har med det att göra hur du upplever detta. Punkt.

    Gråt. Sörj. Sluta kämpa emot.


    Jag gråter inombords, eller kanske någon tår när jag är helt ensam. Annars så kämpar psyket emot. Tror att eftersom ingen annan pratar om det här hemma (tex min man) så känner jag att jag inte heller ska lägga någon tid eller fundering över det som varit. Hänt har hänt liksom.

    Jag gick några gånger till kurator men tyckte inte det gav något för mig i min sorg. Kanske är för negativt inställd efter alla förluster, vet inte.
  • Tor 14 jan 10:42 #6
    Anonym (Sorgsen) skrev 2021-01-14 10:23:36 följande:

    Jag gråter inombords, eller kanske någon tår när jag är helt ensam. Annars så kämpar psyket emot. Tror att eftersom ingen annan pratar om det här hemma (tex min man) så känner jag att jag inte heller ska lägga någon tid eller fundering över det som varit. Hänt har hänt liksom.

    Jag gick några gånger till kurator men tyckte inte det gav något för mig i min sorg. Kanske är för negativt inställd efter alla förluster, vet inte.


    Gråt om du behöver. Skrik om du känner för det. Men lås det inte inom dig då det gör saken värre. Din man kanske är ett jättebra stöd om du vågar riva den känslomässiga mur du har byggt upp genom att intala dig själv att inte få sörja.

    Jag har förlorat två barn, en som som föddes i v.25 men som somnade in 10 dagar efter. En dotter som jag födde stilla efter att hon somnade in i min mage i v.25.

    I februari 2019 fick jag ett ma i v.9. Även om det (för mig) inte var lika jobbigt som att förlora mina barn så grät jag floder ändå. Vem är någon att tala om för mig hur/vad/vem jag kan sörja?

    Så tillåt dig att sörja. Ibland måste vi bryta ihop bara för att orka komma tillbaka.

    Styrkekram
  • Anonym (Sorgs­en) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 jan 12:16 #7
    Ebo88 skrev 2021-01-14 10:42:59 följande:

    Gråt om du behöver. Skrik om du känner för det. Men lås det inte inom dig då det gör saken värre. Din man kanske är ett jättebra stöd om du vågar riva den känslomässiga mur du har byggt upp genom att intala dig själv att inte få sörja.

    Jag har förlorat två barn, en som som föddes i v.25 men som somnade in 10 dagar efter. En dotter som jag födde stilla efter att hon somnade in i min mage i v.25.

    I februari 2019 fick jag ett ma i v.9. Även om det (för mig) inte var lika jobbigt som att förlora mina barn så grät jag floder ändå. Vem är någon att tala om för mig hur/vad/vem jag kan sörja?

    Så tillåt dig att sörja. Ibland måste vi bryta ihop bara för att orka komma tillbaka.

    Styrkekram


    Fy så hemskt, jag beklagar det du varit med om verkligen!

    Det är nog just sånt här som gör att jag känner att jag har inget att sörja igentligen för det finns dom som verkligen förlorat ett barn, ett välutvecklat barn. Mina foster var inte större än någon centimeter och outvecklade. Jag vet inte om jag plågar mig själv. Känns som om jag kommer inte att få fler barn utan få leva med sorgen över dom här 3 missfallen resten av livet. :(
  • Tor 14 jan 12:48 #8
    Anonym (Sorgsen) skrev 2021-01-14 12:16:22 följande:

    Fy så hemskt, jag beklagar det du varit med om verkligen!

    Det är nog just sånt här som gör att jag känner att jag har inget att sörja igentligen för det finns dom som verkligen förlorat ett barn, ett välutvecklat barn. Mina foster var inte större än någon centimeter och outvecklade. Jag vet inte om jag plågar mig själv. Känns som om jag kommer inte att få fler barn utan få leva med sorgen över dom här 3 missfallen resten av livet. :(


    Du plågar dig själv.

    Vem är nu hon ett säga vad du inte får sörja?

    Och som någon annan skrev här så sörjer du väl inte bara fostren utan den framtid som hade vart?

    Jag skulle aldrig säga till dig att det är fel att sörja eller ifrågasätta varför du gör det.

    Jag förlorade mina barn i v.25. Jag fick mata min som, hålla honom, byta blöja men samtidigt så kanske någon annan ifrågasätter min sorg, där någon kanske har förlorat ett barn i äldre ålder. Det är ju lite samma lika.

    Sorg kan man inte jämföra (enligt mig).

    Mitt råd till dig är att erkänna för dig själv och vara ärlig mot alla andra där du står för att du är ledsen. Strunta i om andra ifrågasätter dig. Du har rätt till dina känslor. Och jag tror personligen att du skulle må så mycket bättre av att bara få släppa på allt. Ge dig själv den chansen, annars tror jag att det är lättare att hamna i en ond spiral av depp.

    Jag förlorade två barn och genomgick ett ma. Sen kom Stella, frisk kry och stark.

    Och vi har inte gett upp hoppet och tankar om ett syskon till.

    Prata med dina vänner om det och spy ut dig allt. Ett bra recept på att må lite bättre.
  • Anonym (Sorgs­en) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 jan 12:57 #9
    Ebo88 skrev 2021-01-14 12:48:44 följande:

    Du plågar dig själv.

    Vem är nu hon ett säga vad du inte får sörja?

    Och som någon annan skrev här så sörjer du väl inte bara fostren utan den framtid som hade vart?

    Jag skulle aldrig säga till dig att det är fel att sörja eller ifrågasätta varför du gör det.

    Jag förlorade mina barn i v.25. Jag fick mata min som, hålla honom, byta blöja men samtidigt så kanske någon annan ifrågasätter min sorg, där någon kanske har förlorat ett barn i äldre ålder. Det är ju lite samma lika.

    Sorg kan man inte jämföra (enligt mig).

    Mitt råd till dig är att erkänna för dig själv och vara ärlig mot alla andra där du står för att du är ledsen. Strunta i om andra ifrågasätter dig. Du har rätt till dina känslor. Och jag tror personligen att du skulle må så mycket bättre av att bara få släppa på allt. Ge dig själv den chansen, annars tror jag att det är lättare att hamna i en ond spiral av depp.

    Jag förlorade två barn och genomgick ett ma. Sen kom Stella, frisk kry och stark.

    Och vi har inte gett upp hoppet och tankar om ett syskon till.

    Prata med dina vänner om det och spy ut dig allt. Ett bra recept på att må lite bättre.


    Det sorgliga är att jag har inga vänner alls. Bor i ny stad och allt. Jag vill/kan inte prata med min man heller för det känns som om jag tjatar då. Löjligt, jag vet... men är på något sätt avis att han verkar kunna släppa det så bra. Jag vill också kunna det! Jag vill inte känna den här sorgen för jag känner att den förstör mig. Jag känner mig arg på mig själv att jag känner som jag gör och att jag är som jag är.
  • Tor 14 jan 13:08 #10
    Anonym (Sorgsen) skrev 2021-01-14 12:57:47 följande:

    Det sorgliga är att jag har inga vänner alls. Bor i ny stad och allt. Jag vill/kan inte prata med min man heller för det känns som om jag tjatar då. Löjligt, jag vet... men är på något sätt avis att han verkar kunna släppa det så bra. Jag vill också kunna det! Jag vill inte känna den här sorgen för jag känner att den förstör mig. Jag känner mig arg på mig själv att jag känner som jag gör och att jag är som jag är.


    Är du säker på att han har släppt det och inte gör som du, dvs hålla fasaden?

    Jag vet inte vad jag mer kan säga än att du har rätt till att sörja/vara ledsen. Finns många trådar med liknande situation där många känner som du gör, kanske en bra idé att skriva med de kvinnorna och få känna stöttning där?

    Inte att du inte får skriva egen tråd, jag tänker bara på att du kan hitta folk i samma situation och skriva med dom, är nog stor förståelse där.
  • Anonym (Flera­)
    Visa endast
    Tor 14 jan 13:23 #11

    Kära du, du ska absolut inte skämmas! Man kan påverkas av missfall oavsett om man inte har barn innan eller 11 barn innan. Det är ju det fostret/fostren skulle blivit man sörjer och att de inte fick en chans till det. Man fick inte möjligheten att se dom födas, växa upp och utvecklas. Vissa kommer över missfall ganska snabbt, andra måste få sörja tills sorgen övergår i annat.

    Jag fick mitt första missfall sommaren -08. Jag tänker alltid på det fostret som en tjej. Inte för att jag har nån aning egentligen ,men det liksom kändes så. Hon skulle fyllt 12 år nu i februari. Det tänker jag på varje år. Sen kom 3 missfall till varav ett med tvillingar. Jag gjorde en minneslund i trädgården åt dom. Hittade en vacker hjärtformad sten och ställde dit. Även om jag sen dess fått 2 barn finns de alla i minnet. Dock inte med samma sorg. Jag skänker dem en tanke när jag går förbi den vackra rosen och tittar sen på de barn jag har. Tids nog kommer du dit. Prata av dig, skriv av dig. Gå med i en missfallsgrupp på F.B. Det hjälpte mig. Ta hand om dig! {#emotions_dlg.flower}

  • Anonym (Sorgs­en) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 jan 13:32 #12
    Anonym (Flera) skrev 2021-01-14 13:23:06 följande:

    Kära du, du ska absolut inte skämmas! Man kan påverkas av missfall oavsett om man inte har barn innan eller 11 barn innan. Det är ju det fostret/fostren skulle blivit man sörjer och att de inte fick en chans till det. Man fick inte möjligheten att se dom födas, växa upp och utvecklas. Vissa kommer över missfall ganska snabbt, andra måste få sörja tills sorgen övergår i annat.

    Jag fick mitt första missfall sommaren -08. Jag tänker alltid på det fostret som en tjej. Inte för att jag har nån aning egentligen ,men det liksom kändes så. Hon skulle fyllt 12 år nu i februari. Det tänker jag på varje år. Sen kom 3 missfall till varav ett med tvillingar. Jag gjorde en minneslund i trädgården åt dom. Hittade en vacker hjärtformad sten och ställde dit. Även om jag sen dess fått 2 barn finns de alla i minnet. Dock inte med samma sorg. Jag skänker dem en tanke när jag går förbi den vackra rosen och tittar sen på de barn jag har. Tids nog kommer du dit. Prata av dig, skriv av dig. Gå med i en missfallsgrupp på F.B. Det hjälpte mig. Ta hand om dig! 


    Vad vackert med minnesplats! Jag gjorde en tatuering som minne av mina missfall, 3 fjärilar som symboliserar varje graviditet. Kändes helt rätt att göra den, även om jag kan titta på den och känna sorgen också.
  • Anonym (Sorgs­en) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 jan 13:34 #13
    Ebo88 skrev 2021-01-14 13:08:05 följande:

    Är du säker på att han har släppt det och inte gör som du, dvs hålla fasaden?

    Jag vet inte vad jag mer kan säga än att du har rätt till att sörja/vara ledsen. Finns många trådar med liknande situation där många känner som du gör, kanske en bra idé att skriva med de kvinnorna och få känna stöttning där?

    Inte att du inte får skriva egen tråd, jag tänker bara på att du kan hitta folk i samma situation och skriva med dom, är nog stor förståelse där.


    Han säger att han tänker på dom ibland. Vad det kunde blivit av dom och så. Och jag förstår alla sörjer olika, men känns ändå som att jag lever kvar i det där hemskt jobbiga och inte han. Svårt att förklara.
  • Tor 14 jan 13:38 #14
    Anonym (Sorgsen) skrev 2021-01-14 13:34:14 följande:

    Han säger att han tänker på dom ibland. Vad det kunde blivit av dom och så. Och jag förstår alla sörjer olika, men känns ändå som att jag lever kvar i det där hemskt jobbiga och inte han. Svårt att förklara.


    Det är inte svårt att förklara, det är så du känner. Samt att mycket hinner hända i kroppen under de veckor du är gravid.

    Inget gällande detta är konstigt, fel eller otillåtet.

    Det du däremot gör mot dig själv är fel
  • Anonym (Elise­)
    Visa endast
    Tor 14 jan 13:46 #15

    Åh fick tårar i ögonen av ditt inlägg och också en stor ilska. Har själv haft missfall och missed abortion som gjort att marken rämnat under fötterna på mig. Jag, starka och positiva kvinnan gråter i tvättstugan när ytterligare ett glatt barnbesked når oss från våra vänner. Jag som redan är mamma sörjer också de små klumparna som aldrig fick bli det värdefullaste i våra liv.

    Och jag blir så in i helv*tes förbannad att alla räknar kallt med att detta ska man bara borsta av sig som kvinna. Upp i sadeln igen, det hann ju aldrig bli barn. Missfall är såååååååå vanligt. Bara att acceptera liksom.

    Jag säger nej där. Missfall är vanliga men varför ska jag inte få lov att sörja det i samhällets ögon? Varför får jag inte bryta ihop över en lycka som blev en mardröm? Hur mycket ska jag som kvinna förväntas tåla och stålsätta mig för? Det är helt groteskt att få missfall och sen försöka igen för att sen få missfall igen, det är psykisk tortyr.

    Gråt, var ledsen TS. För du är inget annat än en kännande människa även om andra där ute inte förstått detta.

    Kram!

  • Tor 14 jan 13:52 #16

    Det är bara personer som själva inte upplevt missfall som inte skulle förstå sorgen. Jag har två barn och två missfall. Det går i vågor men vågar nog säga att jag nästan dagligen snuddar vid tanken på våra små missfall, vilken ålder de skulle ha nu och hur de skulle vara. Det är inte en aktiv sorg för mig längre men de har en lika självklar plats i mitt hjärta som mina barn.

    Att få höra att det är vanligt är vidrigt! Det sa min svärmor. Och nej, hon har inga missfall och har haft lätt att få barn.

  • Anonym (Sorgs­en) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 jan 14:07 #17
    Anonym (Elise) skrev 2021-01-14 13:46:22 följande:

    Åh fick tårar i ögonen av ditt inlägg och också en stor ilska. Har själv haft missfall och missed abortion som gjort att marken rämnat under fötterna på mig. Jag, starka och positiva kvinnan gråter i tvättstugan när ytterligare ett glatt barnbesked når oss från våra vänner. Jag som redan är mamma sörjer också de små klumparna som aldrig fick bli det värdefullaste i våra liv.

    Och jag blir så in i helv*tes förbannad att alla räknar kallt med att detta ska man bara borsta av sig som kvinna. Upp i sadeln igen, det hann ju aldrig bli barn. Missfall är såååååååå vanligt. Bara att acceptera liksom.

    Jag säger nej där. Missfall är vanliga men varför ska jag inte få lov att sörja det i samhällets ögon? Varför får jag inte bryta ihop över en lycka som blev en mardröm? Hur mycket ska jag som kvinna förväntas tåla och stålsätta mig för? Det är helt groteskt att få missfall och sen försöka igen för att sen få missfall igen, det är psykisk tortyr.

    Gråt, var ledsen TS. För du är inget annat än en kännande människa även om andra där ute inte förstått detta.

    Kram!


    Visst är det så. Jag var till slut livrädd att gå till sjukhuset varje gång jag fick missfall och skulle få ut det, just för att dom bemötte mig så otroligt kallt och som skräp man bara kastar i soptunnan! Någon där frågade mig varför jag grät, jag kunde ju BARA bli gravid igen sen...

    Bara undrar vad jag gjort i mitt liv som gör att jag tydligen förtjänar mina 3 missfall!
  • Anonym (Sorgs­en) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 jan 14:11 #18
    segelvind skrev 2021-01-14 13:52:34 följande:

    Det är bara personer som själva inte upplevt missfall som inte skulle förstå sorgen. Jag har två barn och två missfall. Det går i vågor men vågar nog säga att jag nästan dagligen snuddar vid tanken på våra små missfall, vilken ålder de skulle ha nu och hur de skulle vara. Det är inte en aktiv sorg för mig längre men de har en lika självklar plats i mitt hjärta som mina barn.

    Att få höra att det är vanligt är vidrigt! Det sa min svärmor. Och nej, hon har inga missfall och har haft lätt att få barn.


    Usch ja. Min egen mamma tyckte inte jag ändå ska ja fler barn, jag har ju 2 redan? Och då har hon ändå 4 barn själv plus gjort abort.

    Jag tänker oxå dagligen på mina missfall. Försöker glädjas åt att jag blir ju gravid, men varje graviditet tar tid att få till och att sedan ändå få missfall är som en rejäl käftsmäll! Typ som att "Du ska fan inte ha någe barn här!"
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll