Hur tar man steget att gå isär?

Jag planerar att separera från min sambo, men kan inte riktigt ta steget. Vi har varit ihop i 14 år och har ett litet barn på drygt 1,5 år. Vårt förhållande har gått upp och ner genom åren och båda har naturligtvis sidor som den andre har svårt för, men min sambos dåliga sidor har blivit extra tydliga efter vi fick barn. Innan störde det mig men förstörde tex inte min dag om han spelade hela natten och därför sov bort nästa dag, eller försov sig morgon efter morgon så han kom sent till jobbet och därför hem sent på kvällen. Men det är ju inte hållbart när man har ett litet barn att ta hand om. Min sambo prioriterar sin egen tid först, och han sover när han vill sova, spelar när han vill spela, äter helst framför datorn och ?familjetid? är att hänga i soffan framför tvn medan han pillar på mobilen. Han ?kan? inte vakna på morgonen, ens om barnet gråter, så länge ?någon annan? är där för att ta hen, så numera sover jag ofta i gästrummet för att få en hel natts sömn och en (någorlunda) ostörd morgon, för då kommer han faktiskt upp. Det är ofta en rätt bitter stämning där hemma och båda kan emellanåt bli rätt spydiga och elaka när den andre gör något man inte gillar. Jag har tagit upp våra problem många gånger, jag har skrivit ner mina önskemål och krav i ett brev så han kunde läsa och begrunda medan jag bodde hos mina föräldrar en vecka i höstas, jag har föreslagit och dragit med honom på familjerådgivning, men efter en omgång så vill han inte gå mer då det ?inte ger något?. Jag har lirkat, klagat, bett, tjatat, gråtit, skrikit för att få honom att prioritera oss och barnet, men problemet är att han tycker att han redan GÖR det. Han tycker verkligen inte att han spelar för många timmar per dag eller att barnet har ont av att leka själv i huset medan han sitter i datorrummet. Eller att det gör något att hen bara kommer utanför dörren ihop med mig eftersom han föredrar att sitta inomhus. Jag har frågat vad han vill att JAG ska ändra, om det är något jag behöver jobba på, för att försöka få en öppen kommunikation och en ömsesidighet, men det enda han typ säger är att jag är grinig och sur hela tiden. Vilket jag ju absolut ÄR, men det beror ju oftast på att jag får ta så gott som allt ansvar för hus, hem och barn och vår relation samt bådas relation till våra familjer.

Det är väldigt viktigt för mig att vi har ett rättvist upplägg i vår relation vilket jag förklarat otaliga gånger. Och därför ?krävde? jag bland annat att vi skulle dela så gott som lika på föräldraledigheten, vilket han till sist gick med på. Men medan jag var hemma så fick jag sköta det mesta kring barn och hushållet dygnet runt trots att jag uttryckte en önskan om avlastning när han kom hem från jobbet, kanske en sovmorgon på helgen någon gång osv, något jag inte direkt fick gehör för. Till sist exploderade jag och vi hade ett rejält gräl och då sa han att jag visserligen gör mer nu, men när han är föräldraledig så kommer ju HAN göra allting hemma. Jag tyckte det var vettigare att dela mer lite lika från start istället för att slita ut en i taget, men icke. När det sedan blev dags för honom att gå hemma blev jag naturligtvis permitterad pga corona, så jag var ofta hemmavid ändå, och då hade han inga problem med att lasta över barn och hem på mig. När jag påpekade det orimliga i att jag skulle göra allt när jag var hemma men inte han när han var det, så tyckte han att jag borde vara nöjd eftersom vi nu DELADE på sysslorna, precis som jag tidigare sagt att jag ville. Och nu när jag är tillbaka på heltid på jobbet igen så ser det ungefär likadant ut fortfarande. Barnet vill hellre vara med mig när vi båda är hemma då jag leker och aktiverar hen, läser böcker, går till lekplatser osv (jag sitter självklart i soffan och glor på tv emellanåt jag med och då leker hen oftast bredvid mig) medan sambon oftast håller sig i datorrummet. ?Dörren är ju öppen så barnet kan ju komma in till honom om hen vill? som han säger.

Hemma hos mina och hans föräldrar sitter han mest i soffan och pillar med mobilen och hänger sällan med i samtalen. Ibland lägger han sig till och med och sover medan vi andra umgås och leker med barnen. Vi firade tex julafton med hans sida av släkten men han missade/struntade i när tomten kom och delade ut klappar till barnen för han låg kvar i soffan i ett annat rum. Vi åker sällan iväg och hittar på något som familj eller par, och då alltid på mitt initiativ. Jag roddar allt med packning till barnet, matsäck, vart vi ska åka osv och så hänkar sambon helt enkelt med om han känner för det. Sambons familj har också pratat med honom och bett honom skärpa till sig men han lyssnar inte på dem heller.

Vi har inget fysiskt samliv alls, varken kramar, pussar eller sex, då han först inte ville när jag var gravid och sedan har det varit andra saker som kommit i vägen som gjort att han inte kan/vill. Jag har tagit upp det några gånger och i början efter barnets födsel försökte jag få till mysiga stunder ibland men utan respons, och nu finns inte intresset hos mig heller längre. Han har missat bemärkelsedagar de senaste åren vilket jag förklarat gjort mig ledsen då sådant är viktigt för mig, och när han missade att ens gratta mig på min första mors dag (trots att vi var iväg och firade både hans och min mamma på dagen (naturligtvis jag köpt present till dem båda)) så bröt jag ihop totalt. Han bad om ursäkt och sa att han skulle kompensera senare, men hittills har det inte hänt.

Vi byggde hus för några år sedan och är tyvärr inte klara med vissa delar än så vi kommer behöva fixa i alla fall en del innan vi kan sälja det, så är inte guldläge att gå isär nu i den aspekten. Och säger jag att jag vill separera så tror jag inte att han kommer lägga någon direkt energi på att färdigställa hemma heller. Han vill inte göra slut och när jag rakt ut frågar om han vill vara ihop så säger han ja, när jag frågar om han älskar mig så svarar han att han tror det (jag svarade att jag inte riktigt vet längre när han ställde samma fråga tillbaka), men han säger också att det inte är någon idé att anstränga sig nu eftersom jag ?redan bestämt mig?. Jag har försökt förklara att jag inte alls bestämt mig och att jag verkligen vill att han anstränger sig så vi kan försöka lösa våra problem, men jag får ingen direkt respons. Och tja, nu har jag nog bestämt mig. Tror jag.

Min svärfar gick bort förra hösten (2019), strax efter barnet föddes, och det har naturligtvis tagit hårt på sambon, speciellt i samband med att bli pappa. Och jag förstår ju att han måste få sörja på sitt sätt och att han kanske inte klarade av att ta hand om allt annat där hemma, så jag stöttade så väl jag kunde och försökte trösta, men sambon gillar inte att prata känslor så han sa inte så mycket. Och jag har försökt att vara förstående och hjälpa till, men jag känner lite att sambon tar den enkla och bekväma vägen och att han inte vill anstränga sig och försöka ta tag i sitt liv och vår samvaro. Livet fortsätter ju, och barnet måste tas om hand, även om han är ledsen (inåt, utåt sitter han och skrattar och spelar som vanligt (han skrattar BARA när han spelar, aldrig annars)). Och jag känner att jag liksom kreverar och krymper inom mig själv för varje gång jag måste svika mina principer, för varje gång jag får lappa och laga och försöka få ihop ett familjeliv, för varje kväll jag sitter ensam framför tvn medan sambon spelar, för varje gång jag sopar något under mattan för att jag inte orkar ta en diskussion till. Sambon kan vara en bra partner även om det var ett tag sedan han betedde sig som en, och han kan absolut vara en bra pappa, men jag tror att han ofta låter bli att anstränga sig om det finns någon annan som kan göra det istället.

Och när jag läser vad jag själv skriver så låter det ju så illa, samma när jag pratar med vänner, och man kan undra varför jag ens funderar på att stanna, men det finns ju fina stunder också, bara att de inte dyker upp så ofta längre. Men när sambon leker med barnet, svänger hen i armarna och hen tjuter av glädje, när jag jagar hen genom huset och hen gömmer sig bakom sambons ben och vi kan busa ihop, när man ibland faktiskt kommer hem till en tvättmaskin som går eller en uttagen diskmaskin och avtorkad köksbänk, när vi kommer iväg på en utflykt och tex traskar i skogen ihop, när vi faktiskt sitter ner och pratar om våra dagar, när vi sitter ner och äter middag ihop, och man tänker att ?Såhär! Det är såhär det borde vara!?. Jag är rädd för att gå isär, att bli ensam, ha barnet på halvtid, bryta upp kärnfamiljen, tappa kontakten till sambons fina familj, tappa våra gemensamma vänner och allmänt vara ?the bad guy?, men jag tror att jag är ännu mer rädd att stå här om fem-tio-tjugo år och så har ingenting ändrat sig. Jag tror att jag är rädd att ge upp drömmen om vad vi kunde ha, och vetskapen att det inte blev som jag tänkt och hoppats svider.

Så, jag vet inte vad jag vill? Ha lite råd? Stöttning? Pepp? Solskenshistorier om par som gått isär och allting blev bättre? Hur klarar man livet som halvtidsförälder? Det var i alla fall skönt att skriva av sig lite. Ursäkta romanen, och tack för att ni läste ända hit!