Hur märkte du att din partner hade Asperger?

Jag kände igen mig direkt i honom och jag anade starkt att han var aspie innan han berättade det :) Lika barn leka bäst (i vårt fall åtminstone)

Han är väldigt bokstavlig, frågar jag "Kan du gå ut med soporna?" så svara han såklart Ja, för han är ju fysiskt kapabel att göra det. Han har svårt att förstå min fråga som en uppmaning och att jag ber honom göra det. 
Han behöver planera, och gärna ha dagen utstakad. Svårt att se folk i ögonen. Blir väldigt lätt stressad om han inte vet vad som förväntas av honom. Specialintressen som kan få honom att glömma tid och rum. Och mycket mer :)

Det tog lite längre tid än vanligt, jag brukar märka sådant direkt och känner många på spektrumet men har alltid varit ointresserad av dem som partner, pga alla de skäl som redan kommit upp i tråden. Han sa helt i början att han var blyg och det gjorde mig lite blind för att han var så "knytt". Vi träffades när jag hade tid men jag märkte ganska snart genom små anekdoter om hur han alltid gjorde och gjort, hur han förberedde sig exakt likadant i olika situationer, små historier om situationer där han hade drivit igenom helt oviktiga saker för vem som helst, kommenterat saker man inte säger ifrån om och svårigheten att ta den andres perspektiv. Han utredes på mitt förslag när han pushades att söka hjälp för sina tvång (som han döljer väldigt väl men jag fick veta efter ett långt tag).

Hade jag varit ung hade jag lagt benen på ryggen, men vi var båda över 40 när vi träffades och jag har slagit mig till ro med att överfungera för partnern i många situationer. När jag var yngre hade jag ett så mycket större behov av visad, uttalad kärlek, förståelse, samsyn och bekräftelse, och gick ändå på den ena niten efter den andra, pga min egen dysfunktionella bakgrund. Han har nu fått en svår sjukdom vilket gör att jag aldrig kan eller kommer lämna honom även om det naturliga för mig kanske hade varit att söka lite mer passionerade inslag i livet när man lever med någon som är delvis invalid och dessutom inte spontan alls. Han är snäll, förutsägbar men sjukdomen tog den passion vi hade och det har förmodligen inte föresvävat honom att prata om någon slags frihet i förhållandet. Jag tror att det har mindre med svartsjuka att göra och mer med Aspergern att göra, han kan inte till fullo sätta sig in i min situation och har nog inte tänkt i de banorna, han är helt i sitt eget trauma.

Det andra som varit ett problem är att han inte kan sätta sig in i barns situation, särskilt när barnen inte uppför sig bra. Där har han sig själv som måttstock, hur han jobbade från 12 års ålder på helger osv. Lika svårt med egna som andras barn.

Räkna med ett liv där du i bästa fall måste axla mer känslomässigt ansvar för både förhållandet, henne och ev barn. I värsta fall fler saker, som praktiska, eller att hon inte fungerar i arbetslivet. Fast här är det tvärtom på just det praktiska, han är mer strukturerad och ordningsam än jag och brister inte alls i organisationsförmåga och har haft arbeten där hans ordningssine och yrkeskunnande varit helt överordnade någon social smidighet.

Har inte fått diagnos bekräftad dock:

1. Ser inte andra i ögonen vid samtal, vilket gör att människor som inte känner honom tror att han är ointresserad.

2. Inget socialt liv. En vän.

Vilket bidragit till att även mitt liv har blivit väldigt ensamt med honom.

3. Specialintressen som han både arbetar med och ägnar sin fritid åt.

4. Svårt att upprätthålla en konversation eller en djupare diskussion.

Hans pappa har liknande drag och svårt att bl a förstå andras känslor eller att omgivningen kan ta illa upp om man t ex kommenterar och säger rakt ut att någon ?är tjock?, ?luktar svett?, osv - sånt man inte säger rakt ut

5. Måste planera - inte spontan

6. Omständliga procedurer och ritualer, t ex när man ska iväg på ett spontant besök: ?måste? duscha, bajsar länge innan vi går osv.... zzz... (bajsar ungefär 4-6 ggr om dagen)

Inte min partner men mitt ex och pappan till mina barn.

Han har diagnos så det var ju något han berättade. Men saker som jag märkte var bland annat doftkänslighet. Så till den milda grad att mina (aldrig använda!) doftljus var tvungna att ligga i förslutna plastpåsar.
Det sociala funkade inte bra alls och han kunde inte sätta sig in i hur jag eller någon annan kände. Ganska självisk egentligen, allt handlade om vad han själv kände/tyckte. Han sa rätt ut flera gånger att vad jag tyckte inte hade någon betydelse, i vanliga samtal liksom. Och om vi bråkade ringde han sina föräldrar under bråket.

Han hade inget konsekvenstänkande, men ett enormt kontrollbehov. Till exempel när det kom till pengar, han skulle ensam sköta vår ekonomi och jag skulle inte lägga mig i. Och så kunde han köpa något dumt, som en extremt dyr gamingstol så fort räkningarna var betalda och han såg att han "hade råd." (hans "specialintresse" var dataspel, som han kunde lägga alla dygnets vakna timmar på.) Utan att tänka på att vi måste köpa mat, bussbiljetter etc resten av månaden också. Det var väldigt svårt att leva med honom. Han kanske hade kunnat lära sig hantera pengar bättre om inte hans föräldrar gav honom mer när det var slut dock.

Det värsta var när vi fick barn. Som sagt, han kunde inte sätta sig in i andras känslor, kunde inte förstå varför barnen grät så mycket. Tyckte att han skulle bestämma när de skulle sova osv, men pigga barn somnar ju inte för att man lägger dem i sängen... Och om man matat ett barn men det spytt upp lite (som små barn gör) så förstod han inte att barnet kanske kunde vara mer hungrigt/bli hungrig fortare igen eftersom det inte fick i sig samma mängd som vanligt.
Bristen på konsekvenstänkande märktes ännu mer där. Han tyckte inte alls det var nödvändigt att till exempel fästa hyllor i väggar så att barnen inte skulle kunna välta dem över sig. Jag var tvungen att hota med att slänga ut varenda möbel. Han lämnade aluminiumburkar inom räckhåll för barnen utan att tänka på vad som skulle kunna hända om de pillade ner fingrar i hålet. Att barnsäkra fanns ju liksom inte i hans värld. Han hade svårt för förändring, och att få barn är väl det mest livsförändrande man kan gå igenom... Det slutade inte bra med andra ord.

TS, lycka till med ditt förhållande men om du misstänker att din partner är på spektrumet så tänk till både en och två gånger innan ni eventuellt skaffar barn. Du kommer få ta allt ansvar själv.

(Kanske ska tillägga att mitt ex hade vad som i alla fall på den tiden kallades MILD aspergers, dvs borde han varit ganska normalfungerande.)

Det har jag alltid vetat, sen hon fick en diagnos som barn. Vi har känt varandra sedan hon föddes. Vi kompleterar varandra bra så det är inget som stör mig men visst har hon egenheter som utifrån kan verka lite jobbiga och när man spaltar upp allt som kan anses vara negativt så är det många som reagerar med fasa eller ogillande.