Blir så trött på min ursprungsfamilj.

Svårt att säga. Du kanske lägger upp det "fel" enligt dom. Gnäll vill folk sällan höra. Vissa vill inte höra problem överhuvudtaget, men talar gärna om sina egna.

Jag har nära släkt och nära vänner (några få) som direkt pratade bort när jag började öppna upp mig om ett flera år destruktivt förhållande som höll på att ta mitt liv, bokstavligt talat. Sådana som annars pratar om allt. Så idag vet dom fortfarande inte vad jag har varit med om och låtsas som att det regnar om det skulle "råka" komma på tal. Förstår din frustration.

Du kämpar med dina tvillingar och behöver en mor och gärna dina systrar att kunna få förståelse och kanske lite avlastning av.
Men verkligheten är inte så enkel, din mamma kanske känner att hon inte orkar med dina ungar eller tycker du uppfostrar dem fel.
Dessutom finns det fler bekymmer än ADHD, dina syskon kanske måste tampas med, dåliga äktenskap, ekonomiska bekymmer, svårigheter med sina barn, skolgång, jobb eller vad det nu kan vara.

Jag försöker vara en god syster och svägerska men det är svårt när vissa vuxna som har barn med diagnoser efter några år med motgångar låser sig och inte kan se något positivt i vardagen.

Å ena sidan, ja det är jobbigt att ha diagnosbarn. Å andra sidan, det finns vanliga barn som är jobbigare än lättsamma diagnosbarn. Å tredje sidan, sluta gnäll...? De kanske får höra för mycket klagomål från dig och tröttnar.

Jag hade förstått om de tröttnat om jag ständigt klagade över mitt liv men det gör jag verkligen inte. Jag gillar inte känslan av att jag talar illa om mina barn så jag klagar sällan över dem. Har aldrig fått ett erkännande att jag har det jobbigare än andra, är säkert så att de tror det är vår uppfostran som är enda skälet till hur mina barn är.

Är bara så less på att lyssna på mina systrars klagan på jobbiga tonåringar och barn i trotsålder men jag får alltid höra att jag ska vara glad över att mina barn överlevde sin för tidiga födsel och får inte säga ett negativt ord utan ska alltid höra hur fantastiskt lyckliga vi är. Tycker mer det är de som fastnat och inte jag.

Fast nu tycker de ju uppenbarligen att mina barn är jobbigare än de andras. Själva gnäller de en hel del över sina normaljobbiga barn.

Har du någon som du kan prata med? Någon som det är ok att säga hur det verkligen är till och som inte dömer eller pratar bort det? För det behöver du och det gör livet mycket lättare och det kanske till och med gör dig till en bättre och starkare förälder. MEN denna någon måste inte vara din ursprungsfamilj. Får du det behovet tillfredsställt av ett nätverk av vänner, andra föräldrar i liknande sits, en terapeut, din svärfamilj ... så behöver du inte nödvändigtvis få just det från din familj.

Visst förstår jag att du vill att de ska klara av att göra det, men om de inte gör det, så vänd dig till någon som gör det. Det kommer att vara lättare för dig att sätta gränser med mot din familj, om du inte har ett otillfredsställt behov som ligger och skaver. Att ha den relation som du vill ha med dem, givet att de är svaga och ofullkomliga människor (precis som vi alla är!). 

Går det att ha ett strukturerat samtal med dina släktingar? Kanske en i taget. Typ säga till din mamma att du vill träffas och prata om en viktig sak. Säga att ni ses utan barn för att du verkligen vill kunna prata. Fråga lugnt om hur de tänker kring dina barn och om de vet allt om dem. Berätta om diagnoser och vad det ger för utmaningar. Fråga om du får be din mamma om stöd, säger hon ja så förklara att du vet att situationen inte kan ändras, barnen är som de är (de utvecklas jag vet men för diskussionen skull) men att du gärna tar hjälp genom att det är ok att du får prata om att det är tufft ibland?

Att de  inte vill passa två jobbiga ungar är väl inte så konstigt?

1. Du gnäller säkert för mycket så de orkar inte lyssna, därför säger de så.

2. Dina barn är lika jobbiga som du skriver och ni kan inte hantera det, därför blir ni inte bjudna.

Ja? Det verkar ni vara överens om så vad är problemet? Diagnos eller inte, man får bara svälja att andra inte är lika förtjusta i ens barn som en själv,