Håller med övriga ovanför. Han prioriterar inte dig. så enkelt är det.
Jag tycker du ska ta dig en funderare på er relation. Inte göra slut, men om vill fortsätta leva med honom, så till att det blir mer jämlikt er på denna front. Dvs du uppvaktar honom på samma sätt som han uppvaktar dig.
Ska försöka svara på frågor utan att det blir för långt, så ber om ursäkt om det spretar.
Vi är jämngamla och visst är det så att vi har olika erfarenhet med oss från barndom/tidigare relationer avseende presenter och firande.
Han uttrycker ofta hur bra jag är på att köpa presenter och att han tycker om allt han får, men säger också att jag inte behövt lägga så mycket pengar på honom.
Jag tycker det är svårt att inte ge sådant jag vet att han verkligen önskar sig. Även om det är dyrt och kräver att jag sparar ett tag. Det känns liksom viktigt att hjälpa till att uppfylla drömmar för den man delar livet med.
Och jag förstår att jag inte kan kräva det tillbaka. Då är det inte längre en gåva - men hade önskat lite engagemang. En middag hemma med levande ljus tex behöver inte kosta massor.
Tror det som någon var inne på handlar om både erfarenheter och mognad. Har faktiskt sagt precis det - att han kunde ha sparat en liten summa varje månad de senaste två åren (det är två år sedan han fyllde och fick sin drömresa med allt under och kring av mig + att jag involverat hans närmaste i överraskningen). Han sa redan då och har sagt många gånger - att han vill göra någon speciellt för mig detta år. Och det gick mig att tro att han sparade till det.... Men tyvärr :(
När jag tog upp det om att spara en liten summa varje månad blev han sur och svarade att jag vet att han inte är bra på pengar.
Mycket annat är bra mellan oss. Men det som inte är bra känns rätt så låst då vi hamnar i samma situation - jag påtalar något (inte blir arg, utan lyfter i normal samtalston) att jag blir sårad av något han gör eller säger. Och han blir sur/arg och menar att jag klankar ner på honom och får honom att må dåligt. Jag blir upprörd och arg av att inte få tala om vad jag hade önskat. Han hotar med att gå/går iväg ut och jag blir ledsen. Sen får jag trösta och försöka göra honom glad igen när han kommer tillbaka.
Det börjar tära på mig och det här med födelsedagen känns lite som droppen.
Jag har konstaterat för mig själv att jag har det otroligt bra. Fint boende, bra jobb, vänner, familj och fantastiska barn. Att inte få presenter av min sambo är en skitsak på det stora hela.
Det är engagemanget jag vill ha, att det som är viktigt för mig räknas. Så jag har beställt mina egna presenter nu.
Jag kommer inte ändra mitt sätt att ge. Det är ju inte jag. Men behöver jobba på att inte känna besvikelse och ta det personligt att inte få något tillbaka för det jag ger.