Är det vanligt att idealbilden (dvs hur man vill ha sin relation, hur sin partner ska vara) ändras med tiden fast man är i förhållandet? Känns ju som att man aldrig kommer bli nöjd. Är det inte drygt i så fall? Hur löser ni då problemet? Försöker ni vara nöjd med det ni har?
I mitt fall träffades vi unga och jag ändrades ganska mycket medan han stagnerat. Insåg med tiden jag ville ha något helt annat och att bilden jag byggt upp om honom inte stämde. Har lämnat nu.
Eller så kan man ju bara tycka om den man är ihop med ....
Man har väl valt sin partner en gång eller hur?
Idealbilder kan man torka sig med där bak!
Har man ideal så lär man gå genom livet som besviken!
Är det vanligt att idealbilden (dvs hur man vill ha sin relation, hur sin partner ska vara) ändras med tiden fast man är i förhållandet? Känns ju som att man aldrig kommer bli nöjd. Är det inte drygt i så fall? Hur löser ni då problemet? Försöker ni vara nöjd med det ni har?
Är man nöjd går man inte omkring och tänker på idealbilder.
Det känns som det kan vara lätt farligt att ha en idealbild. Vilken person klarar av att leva upp till något sådant? Det känns lite som någon tänker på en person i en Harlequinroman.
Vare sig jag eller min partner är perfekta. Livet är inte perfekt.
Men det viktiga är att det mesta stämmer så man är tillräckligt överens om hur man vill att dagen och även livet ska se ut för att orka med delarna där man inte riktigt alltid är enade.
Ideal är ouppnåliga, det är per definition.
Men såklart en relation ska ha ideal att sträva efter och konkreta mål men inte orimliga. Ett ideal kan vara att alltid vara ärliga mot varandra och då är ju ett mål att inte bli direkt arg på den andra när den är de facto ärlig och tom uppmuntra det och tacka för ärligheten.
En relation handlar om två personer som är individer. På gott och ont påverkas vi av vad andra och samhället tycker är normalt. Men i slutet av dagen, är det du och din partner som ska leva tillsammans. Därför ska ni innan i en eprfekt värld skrivit ner hur ni blir i en relation, vad som är dåliga triggers och bra triggers, behov och önskningar. Det är ju omöjligt att kräva i förhand men du kan ju göra det. Det kommer underlätta en hel del.
Tex. jag har lärt mig genom relationer att jag vill ha öppna relationer i långa lopper och djupa samtal mer än en snygg kropp. Slutar alltid tända på min partner. Så då måste en partner kunna hantera det. Typ top 5 viktigast lista. Och resten är önskningar.
Det är väl därför som så många förhållande tar slut när man är mellan 18-25. I den ålder då förändras man, hjärnan mognar och man få förmåga att se konsekvenser. Man förstår med åldern att den snygga arbetslösa musikern som sover halva dagen INTE är någon man bör skaffa barn med. Eller att killen som är självisk och inte bryr sig så mycket om ditt välmående faktiskt inte är är stackare som bara behöver kärlek utan faktiskt inte är speciellt kär i dig.
Par som träffas efter 25 års ålder( och inte har barn sedan tidigare) ha mycket större chans att hålla ihop hela livet. Då förstår man att relationen behöver både fjärilar och förnuft. Och att det går att få båda.
Sen tycker jag att det är viktigt att välja idealpersonen redan från början. Att inte kompromissa och nöja sig med någon sämre. Många kompromissar för att dom har brått med att skaffa barn, slippa vara ensam mm. Dom har inte tålamod att hitta en person som är helt rätt. Då går det inte bra.
Så väntatills man är över 25 innan man hittar sin livspartner.
Inte skaffa barn när man är under 25
Inte kompromissa, ha jättehöga krav och arbeta på att själv nå upp till dessa krav.
Jag gjorde så och är väldigt lyckligt gift sedan flera år.
Alltså för mig blev det tvärtom...
Man har en bild av hur man vill att livet ska vara. Mitt ex var så tråkig. Hade ångest varje Söndag och helgerna åt upp mig.
Jag ville ut och göra saker, men han satt bara med näsan i mobilen, plus att han var svartsjuk/kontrollerande och sur.
Det tog slut som tur är..
Sedan träffar jag den här andra killen som faktiskt har ett socialt liv och tränar och är ute med vänner.. Men så fort vi flyttar ihop så slutar han umgås med någon.
Först fick jag panik och kände att nu kommer det bli som innan....
Tills jag sakta men säkert inser att vara med den här människan är det roligaste jag vet!
6 år och jag längtar till Söndagarna med honom och nu under Pandemin så åker vi till platser och tar en promenad med hunden och det är det bästa jag vet.
Har förstått att han är den jag inte ens trodde fanns, så jag kunde inte ens förvänta mig något sånt här.
Allting bara löser sig och jag skulle kunna bo i en husvagn, bara jag fick vara med honom.
Ja, så för mig handlade det om att hitta rätt person, och inte vad vi gör eller vart vi bor.
Är man nöjd går man inte omkring och tänker på idealbilder.