Vem bestämmer?

Tack för era svar! Det värmer.

Hon har inte pratat med mig alls, jag har ringt henne för att beklaga sorgen men hon svarade inte, så till slut skickade jag ett kort. Hon har via dottern meddelat att hon inte vill ha mig där, då hon inte anser att jag är nära nog.

Och visst, jag kan respektera den delen, men min dotter vill ha mig där. Detta är en oerhört tung situation för henne.

Tror det fortfarande är 20? Och dottern får ta med sig någon, bara inte mig.

Jag har uppfattningen om att de har en ok relation, de har aldrig bott tillsammans, men dottern har aldrig sagt något illa om henne. Sen tror jag inte de är så nära varandra, mer artig relation.

Dottern vill vara med och planera så mycket som möjligt, men det verkar vara änkan som bestämmer det mesta.

Ceremonin ska vara utomhus, ingen fika efteråt.

Tack alla som svarat!

Jag kommer att gå på begravningen, kan inte riktigt se hur jag skulle kunna låta bli. Dottern kommer att förvarna pappans fru.

Liten uppdatering. Min dotter har varit i kontakt med fruns son som tycker att hans mammas resonemang är orimligt. Han har i sin tur pratade med sin morbror som håller med. Enligt dottern så kommer sonen och morbrodern att prata med frun/änkan och de kommer också att försäkra att det inte blir nåt tjafs på begravningen.

Känns skönt med lite stöd i det hela. Jag hoppas vi kan få till ett fint avsked som känns respektfullt för alla, och jag kommer inte göra något väsen av mig utöver att vara vid min dotters sida.

Hej igen alla som svarat i tråden!

Idag var begravningen, det blev trots allt inomhus i ett kapell på grund av dåligt väder.

Det gick bra, så bra som nu en begravning kan gå. Vi blev placerade av representanten från begravningsbyrån, jag och dottern längst fram på ena bänken och änkan och hennes son på den andra bänken längst fram, på andra sidan gången.

Jag är glad att jag var med, främst för dotterns skull. Jag är helt för att unga vuxna ska lära sig stå på egna ben, men sin fars begravningen är inte en kurs i självständighet. Hon var fullständigt uppriven och jag tror inte hon hade klarat av att närvara själv.

Hur som helst, jag hade inte tänkt prata med änkan, förutom att möjligtvis beklaga sorgen, ville ge henne utrymme i en tuff situation. Hon kom dock fram efteråt och ville prata med mig. Hon sa att hon var glad att jag trots allt följt med, för min dotter, men också för att hon innerst inne förstod att hennes make/mitt ex hade velat det. Hon pratade om att hon alltid känt att alla sett mig, dottern och maken som den riktiga familjen, medan hon kom in lite på sidan. Det gjorde att det slog över i sorgen och var anledningen till att hon först sagt att jag inte fick komma.

Det var ingen fika efteråt så vi skiljdes åt där, hon och dottern kramades länge och det känns fint att vi avslutade på vänskaplig fot. Hon kommer flytta närmare sin son, så vi kommer inte ses så mycket framöver, så det blev ett hejdå till henne också. Dottern kommer kanske ha viss kontakt, men de har aldrig riktigt haft en egen relation och hon tog dessutom hårt på detta med att jag först inte fick följa med, så kanske de bara kommer höras av nån gång ibland.

Tack för att ni engagerat er!