Tycker att änkan gör fel, men människor i sorg uppför sig underligt ibland.
En kompromiss kan vara att du följer med din dotter, sätter er längre bak i kyrkan och går inte på kaffet (eller vad det må vara) efteråt. Meddela änkan detta i förväg förstås, inkl hur ni tänkt göra.
Då får både dottern och du ta farväl, och änkan slipper känna att ni är lika viktiga som henne, eller vad nu hennes problem kan vara.
Klart att du ska med, DIN (er) dotter behöver ditt stöd.
Änkan får kamma sig, hon är såklart ledsen nu men ärligt.
Och nä, ni ska inte sitta längst bak.
Längst fram men inte tillsammans med änkan.
Dottern är hans blodsfamilj dvs närmst.
Nu har ni missförstått. Ledsen att det inte framkom klarare hur jag menade. Ni måste läsa mitt tidigare inlägg och vad jag svarade på; jag tyckte att (Kvinna) verkade mest intresserad av att ?ha rätt? snarare än att få till ett fint avsked med ett minimum av konflikter.
Jag föreslog att gå med mamman och som en gest till änkans vilja (att mamman/exfrun inte skulle komma) inte sätta sig bredvid henne. Jag tyckte alltså att (Kvinnas) förslag att hävda sin rätt att sitta längst fram innebar att ?skriva änkan på näsan? att man är närmast, etc. Inte att dottern var intresserad av att bete sig så.
Vill man bara gå ta avsked av din pappa, och samtidigt (rätteligen) ta med sin mamma som stöd, spelar det kanske inte så stor roll var man sitter. Det skulle vara vara ett sätt att göra änkan lite till lags, eftersom hon verkar vara typen som tycker att sådant är viktigt, och inte skapa konflikt i onödan.
Nu skall ju TS följa med som STÖDPERSON i första hand (om du läser TS ordentligt). Att TS råkar vara dotterns mamma är irrelevant egentligen i detta sammanhanget.
Dottern är närmast sörjande och skall alltså sitta längst fram, för det är sådan kutymen är på en begravning. Stödpersonen sitter tillsammans med den sörjande, då hon skall vara stöd åt den sörjande. Så i detta fallet så hamnar TS automatiskt längst fram också.
Att dra den där slutsatsen "om att knäppa änkan på näsan" tycker jag är en märklig slutsats från din sida. Varför dtra man en sådan konstig slutsats efter att man läst TS och andra inlägg?
Det handlar om en sörjande dotter som känner att hon behöver ha med någon som stöd, och dottern känner att det är sin egna mamma som kan ge det stödet.
100% riktigt.
End of discussion.
Dottern är närmast sörjande oavsett vad kutymen säger.
Att mista en partner efter sex år ÄR inte värre än att mista sin pappa när man ännu är ung.
Att dottern ska sitta på främsta bänken är självklart. Att änkan ska sitta där är också självklart. Att ts ska sitta där som stöd för sin dotter är lika självklart.
Det får änkan helt enkelt acceptera. De behöver ju inte sitta "i knät" på varandra för det.
Som sagt har jag upplevt liknande situation, dock var den nya kvinnan inte så galen som denna änka verkar vara. Självklart satt vi längst fram. För mig var det självklart oavsett då denna man och jag var bästa vänner, även om den nya fjällan kanske inte var så där överlycklig över det. (Fast det fick hon acceptera, han godtog inget annat.)