Vem bestämmer?

Vad är viktigast (för dottern)? Att vara där? Att sitta längst fram? Att visa alla övriga 15 pers att man är närmast? Att skriva änkan på näsan att hon minsann inte kan bestämma?

Mamman tillhör ju inte längre närmast sörjande, därför kan ju dottern steppa tillbaka lite om det är viktigt för henne att med sig sin mamma. Det är en så liten samling människor så i praktiken har det ingen betydelse: det är bara en gest av välvilja till änkan.

Tycker änkan resonerar konstigt. Om min man gick bort, skulle det vara självklart att hans söner är närmast anhöriga och att deras mamma självklart skulle få följa med om de ville det (oavsett hur gamla de hunnit bli). 

Jag tycker att barn är närmare anhörig än en make/maka faktiskt. 

Dessutom så tycker jag att en begravning är ett tillfälle att tänka på den som ha avlidit och vad den skulle velat istället för vad man själv helt egoistiskt känner.

Nu skall ju TS följa med som STÖDPERSON i första hand (om du läser TS ordentligt). Att TS råkar vara dotterns mamma är irrelevant egentligen i detta sammanhanget.

Dottern är närmast sörjande och skall alltså sitta längst fram, för det är sådan kutymen är på en begravning. Stödpersonen sitter tillsammans med den sörjande, då hon skall vara stöd åt den sörjande. Så i detta fallet så hamnar TS automatiskt längst fram också.

Att dra den där slutsatsen "om att knäppa änkan på näsan" tycker jag är en märklig slutsats från din sida. Varför dtra man en sådan konstig slutsats efter att man läst TS och andra inlägg?

Det handlar om en sörjande dotter som känner att hon behöver ha med någon som stöd, och dottern känner att det är sin egna mamma som kan ge det stödet.

Läs mitt inlägg 35

Änkans ord om att TS inte tillhör de närmast sörjande är helt ovidkommande.

Dottern hade ju rätt att ta med sig en stödperson. Om det vore hennes bästa kompis eller nya pojkvän, så hade de inte heller tillhört "de närmast sörjande", de kanske inte ens känt hennes far.

TS är ju med som sin dotters stödperson.

Det verkar som änkan aldrig har accepterat sin mans tidigare äktenskap. Men hennes känslor är inte viktigare än dotterns behov av stöd.

Det kan ju även vara sådana saker, som att svärföräldrarna på olika sätt alltid har visat, att de ser den tidigare svärdottern som sin riktiga svärdotter. D.v.s. att en massa människor i kyrksalen är medvetna om konflikten. Svårt att gå in i en stillhet då, koncentrera sig på vad prästen säger och ta farväl av den döde.

Skulle du även tränga dig in på mottagningen efteråt? Även om den hölls i änkans hem? I så fall kan hon ringa på polisen. Kyrkorummet är officiellt öppet för alla, men gammal god sed säger ändå att man inte går på privata förrättningar i kyrkan - som bröllop, dop, konfirmering och begravning - om man inte är bjuden.

USCH så ni resonerar! Om jag skulle hamna i denna situation (som änkan), så skulle jag låta göra en direktkremering (alltså utan ceremoni innan), och sedan hålla en privat ceremoni med urnan närvarande i mitt hem. Det finns även kristna pastorer och präster som - mot ersättning - ställer upp på att utföra sådana ceremonier i privata hem. Faktiskt även utan dottern i detta fallet, om jag skulle vara orolig för att hon skulle skvallra för modern om när ceremonin ska hållas - och denna kanske skulle komma dit och bråka. Sedan skulle jag sätta in en dödsannons och skriva "begravningen har ägt rum i stillhet". 

Det är rätt fånigt att du skriver under både ditt användarnamn och ett anonymt nick i samma tråd, så att det ska verka som att ni är flera som tycker så. Jag SER sådant.

Jag vet inte vem du syftar på.
Men om det är mig så är du helt ute och famlar i blindo.
Jag använder enbart detta nick och inget annat.
Och nej,det är inte mitt riktiga förnamn. Bara mitt nick.

Det man kan lära sig av det här, är väl att det är vettigt att förbereda sin begravning, och prata med sina närmaste anhöriga (nej det är inte en exfru/exman) om hur de också vill ha det. Vilka de skulle vilja se på begravningen och inte, till exempel. Diskutera detta. Självklart bestämmer man själv, men då vet de anhöriga i alla fall om det - och det behöver inte komma som en chock när alla är upprivna ändå.

Skriv gärna upp det också i "Vita arkivet", så att det finns där svart på vitt, och inte behöver diskuteras. T.ex.:

"Jag önskar inte att min exfru Sara bjuds till min begravning. Men om jag skulle avlida medan något av våra gemensamma barn fortfarande är minderårigt, så är hon välkommen i egenskap av ledsagare till barnen". 

Nej jag menade inte dig. Men vi släpper det nu.