Vem bestämmer?

1. Enligt Begravningslagen bestämmer hans fru över begravningen. Hade de bara varit sambos så hade din dotter kunnat hävda sin rätt som närmaste anhörig, men i dessa sammanhang går hustru/make före alla andra relationer. 

2. Dock är det så, att om begravningen hålls i en kyrka, så är den att betrakta som en gudstjänst - det heter ju "begravningsgudstjänst" - och enligt kyrkolagen får vem som helst (i mån av plats såklart) delta i alla gudstjänster som hålls i kyrkor. Det förekommer att främmande människor sitter med på begravningar ch bröllop - de har det som nöje! Så OM du vill gå, TS, så kan ingen hindra dig från att göra det. Har de däremot någon samling med en matbit efteråt, så är det förtås privat, och dit kan du absolut inte tränga dig in. Inte ens om det är i församlingshemmet. 

3. Sedan kan jag väl tycka också, att din dotter är så pass gammal - en vuxen kvinna - att hon borde kunna klara det här själv. Hon är inte 4, eller 14! Om hon inte har några psykiska sjukdomar eller mentala funktionshinder, som du inte har berättat om här. Det kan kanske till och med vara nyttigt för henne, att gå dit ensam och stå på sig?

Tillägg till det jag skrev förut: präster brukar vara bra på att medla, så ni kan ta kontakt med honom! Jag vet ett sådant fall, där föräldrarna och sambon till den avlidne bråkade om var den unge mannen skulle begravas, och under vilka former. Eftersom det unga paret inte varit gifta, så kunde mannens föräldrar rent tekniskt och lagligt ta över, men prästen lyckades medla så att de kunde hålla en fin och värdig begravning tillsammans. 

Om dottern hade varit ett barn/yngre tonåring så hade jag hållit med, men nu är hon ju en vuxen kvinna med råge. 

Jag kan på något sätt även förstå, att nya frun inte vill ha gamla frun där. "stödperson" eller inte, så är hon ju där och syns och tar plats! Den nya frun kanske inte tycker att hon kan ta det avsked som hon vill, om hon känner sig illa till mods av att den gamla frun är där. HON lär ju också vara skör och känslig i detta läge, och hennes känslor är inte mindre vära än en (vuxen) dotters, tänker jag.

Hon skulle t.ex. kunna få sådana tråkiga tankar, att TS promt måste vara där, för att visa att det var hon som hade varit den "rätta" frun till den avlidne, och att den nya egentligen aldrig räknades. Eller något sådant. Särskilt som hon inte verkar ha haft något barn med mannen, utan det var TS som var hans barns mor hela tiden. D.v.s. på ett plan den viktigaste personen av dom två, för honom.

Det är faktiskt som jag säger: rätten att bestämma över begravningen följer arvsordningen. D.v.s.: först kommer make/maka, därefter vuxna barn (eller vuxna barnbarn, om barnen är avlidna), därefter föräldrar (eller far-/morföräldrar, om föräldrarna är avlidna), därefter syskon (eller syskonbarn, om syskonen är avlidna), därefter moderns och faderns syskon. Sedan upphör arvsrätten och därmed även rätten att bestämma över begravningen: kusiner äger inte dessa rättigheter. 

Officiellt så ÄR fakiskt make/maka närmaste anhörig. Han/hon ska sitta närmast kistan, och även stå högst upp i dödsannonsen. Det spelar ingen roll om så paret bara känt varandra i ett år och varit gifta i en månad. Änkan/änkemannen kommer först. Sedan kan man förstås själv som sörjande barn till den avlidne tycka att det känns konstigt och fel - men det tar lagen inte hänsyn till. 

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg, så ÄR en änka/änkeman faktiskt den närmaste anhörige till den döde. Så har det alltid varit, och det kan man förstås tycka vad man vill om. Har inget att göra om att "ta ett vuxet ansvar", utan det är så det ÄR. 

Dottern kan väl sitta bredvid frun längst fram, den korta stund som det gäller?

Jag kan förstå om man som nybliven änka inte vill ha mannens tidigare fruar, sambos eller älskarinnor där. Det är inget konstigt. En 24-åring måste väl kunna hitta någon annan stödperson än sin mamma, om detta alls är nödvändigt? En väninna eller en pojkvän? Eller så kan hon be om ett samtal med prästen i förväg, så att han vet om problemen och kan se till henne lite extra. Hon kanske kan få en diakonissa eller församlingsvärdinna, eller vonlontär, från kyrkan, att sitta bredvid? Kyrkan brukar vara fena på sådant.

Allt går att lösa utan att kränka änkan. 

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg, så ÄR en änka/änkeman faktiskt den närmaste anhörige till den döde. Så har det alltid varit, och det kan man förstås tycka vad man vill om. Har inget att göra om att "ta ett vuxet ansvar", utan det är så det ÄR. 

Dottern kan väl sitta bredvid frun längst fram, den korta stund som det gäller?

Jag kan förstå om man som nybliven änka inte vill ha mannens tidigare fruar, sambos eller älskarinnor där. Det är inget konstigt. En 24-åring måste väl kunna hitta någon annan stödperson än sin mamma, om detta alls är nödvändigt? En väninna eller en pojkvän? Eller så kan hon be om ett samtal med prästen i förväg, så att han vet om problemen och kan se till henne lite extra. Hon kanske kan få en diakonissa eller församlingsvärdinna, eller vonlontär, från kyrkan, att sitta bredvid? Kyrkan brukar vara fena på sådant.

Allt går att lösa utan att kränka änkan. 

Jag håller inte med. Den döde vet inte om det längre. Begravningen är för de anhörigas skull, och först och främst för den närmast anhörigas skull.Men det resonemanget, skulle ingen vilja gifta sig med någon som har barn sedan förr. Om den förra frun/maken ändå alltid kommer att vara viktigare, för att de har barn ihop. Eller så måste man själv skynda sig att föda ett barn åt karln, så att man ska komma på samma nivå som gamla frun? Nä. men jag vet att det FINNS exfruar som resonerar precis så, och just därför kan det vara känsligt för den nya frun, om exfrun även på begravningen ska komma och ta plats. 

Änkan ARRANGERAR ju begravningen. Det är hennes uppdrag och ansvar. Hon kan knappast stanna hemma. 

Det kan ju även vara sådana saker, som att svärföräldrarna på olika sätt alltid har visat, att de ser den tidigare svärdottern som sin riktiga svärdotter. D.v.s. att en massa människor i kyrksalen är medvetna om konflikten. Svårt att gå in i en stillhet då, koncentrera sig på vad prästen säger och ta farväl av den döde.

Skulle du även tränga dig in på mottagningen efteråt? Även om den hölls i änkans hem? I så fall kan hon ringa på polisen. Kyrkorummet är officiellt öppet för alla, men gammal god sed säger ändå att man inte går på privata förrättningar i kyrkan - som bröllop, dop, konfirmering och begravning - om man inte är bjuden.

USCH så ni resonerar! Om jag skulle hamna i denna situation (som änkan), så skulle jag låta göra en direktkremering (alltså utan ceremoni innan), och sedan hålla en privat ceremoni med urnan närvarande i mitt hem. Det finns även kristna pastorer och präster som - mot ersättning - ställer upp på att utföra sådana ceremonier i privata hem. Faktiskt även utan dottern i detta fallet, om jag skulle vara orolig för att hon skulle skvallra för modern om när ceremonin ska hållas - och denna kanske skulle komma dit och bråka. Sedan skulle jag sätta in en dödsannons och skriva "begravningen har ägt rum i stillhet". 

Ja, men du har ju ALLTID en uppsättning exempel från din egen släkt och vänkrets, som bevisar din tes. Oavsett vad frågan gäller. Man kan inte argumentera så. Du som har vetenskaplig skolning också, borde ju veta det. 

Ja, men du har ju ALLTID en uppsättning exempel från din egen släkt och vänkrets, som bevisar din tes. Oavsett vad frågan gäller. Man kan inte argumentera så. Du som har vetenskaplig skolning också, borde ju veta det. 

En annan möjlighet, är att dela upp det. Man kremerar ju oftast döda idag, så det går att ha en begravningsceremoni med kistan i kyrkan, och sedan en eller ett par månader senare en gravsättningsceremoni, då man sätter ner urnan i graven. 

Jag vet dom som har gjort så, när det har handlat om en officiell eller högt uppsatt person, där det av nödvändighet har varit en stor begravning, med många gäster från politiken, industrin, näringslivet o.s.v.. Då har familjen fått stå tillbaka vid begravningen (även om de såklart officiellt hade kunnat neka att hålla en stor begravning). Och sedan har de samlats endast de närmaste vid urn-nedsättningen, och då kunnat ta farväl i lugn och ro med sina egna familjeceremonier. T.ex. att de vuxna har druckit ett glas champagne var - och hällt ner ett i graven. Skolbarn har fått sjunga något eller läsa en vers, småbarn har fått lägga ner sina teckningar och små blombuketter. Sådant som inte fungerar så bra, om 300 främmande personer ska titta på - samt defilera förbi kistan. 

Det är rätt fånigt att du skriver under både ditt användarnamn och ett anonymt nick i samma tråd, så att det ska verka som att ni är flera som tycker så. Jag SER sådant.

Det får man inte skriva här. Men hennes riktiga förnamn börjar i alla fall på M!

Det man kan lära sig av det här, är väl att det är vettigt att förbereda sin begravning, och prata med sina närmaste anhöriga (nej det är inte en exfru/exman) om hur de också vill ha det. Vilka de skulle vilja se på begravningen och inte, till exempel. Diskutera detta. Självklart bestämmer man själv, men då vet de anhöriga i alla fall om det - och det behöver inte komma som en chock när alla är upprivna ändå.

Skriv gärna upp det också i "Vita arkivet", så att det finns där svart på vitt, och inte behöver diskuteras. T.ex.:

"Jag önskar inte att min exfru Sara bjuds till min begravning. Men om jag skulle avlida medan något av våra gemensamma barn fortfarande är minderårigt, så är hon välkommen i egenskap av ledsagare till barnen". 

Nej jag menade inte dig. Men vi släpper det nu.