Vem bestämmer?

Om dottern hade varit ett barn/yngre tonåring så hade jag hållit med, men nu är hon ju en vuxen kvinna med råge. 

Jag kan på något sätt även förstå, att nya frun inte vill ha gamla frun där. "stödperson" eller inte, så är hon ju där och syns och tar plats! Den nya frun kanske inte tycker att hon kan ta det avsked som hon vill, om hon känner sig illa till mods av att den gamla frun är där. HON lär ju också vara skör och känslig i detta läge, och hennes känslor är inte mindre vära än en (vuxen) dotters, tänker jag.

Hon skulle t.ex. kunna få sådana tråkiga tankar, att TS promt måste vara där, för att visa att det var hon som hade varit den "rätta" frun till den avlidne, och att den nya egentligen aldrig räknades. Eller något sådant. Särskilt som hon inte verkar ha haft något barn med mannen, utan det var TS som var hans barns mor hela tiden. D.v.s. på ett plan den viktigaste personen av dom två, för honom.

Det kan ju även vara sådana saker, som att svärföräldrarna på olika sätt alltid har visat, att de ser den tidigare svärdottern som sin riktiga svärdotter. D.v.s. att en massa människor i kyrksalen är medvetna om konflikten. Svårt att gå in i en stillhet då, koncentrera sig på vad prästen säger och ta farväl av den döde.

Skulle du även tränga dig in på mottagningen efteråt? Även om den hölls i änkans hem? I så fall kan hon ringa på polisen. Kyrkorummet är officiellt öppet för alla, men gammal god sed säger ändå att man inte går på privata förrättningar i kyrkan - som bröllop, dop, konfirmering och begravning - om man inte är bjuden.

USCH så ni resonerar! Om jag skulle hamna i denna situation (som änkan), så skulle jag låta göra en direktkremering (alltså utan ceremoni innan), och sedan hålla en privat ceremoni med urnan närvarande i mitt hem. Det finns även kristna pastorer och präster som - mot ersättning - ställer upp på att utföra sådana ceremonier i privata hem. Faktiskt även utan dottern i detta fallet, om jag skulle vara orolig för att hon skulle skvallra för modern om när ceremonin ska hållas - och denna kanske skulle komma dit och bråka. Sedan skulle jag sätta in en dödsannons och skriva "begravningen har ägt rum i stillhet". 

Dricker ett glas champagne och ner i graven ????

Ingen svensk tradition i varje fall.

Traditionen är att man tar farväl genom att gå runt kistan och lägga en blomma, niga eller buga.

Det fungerar utmärkt även om man är dryga 100 (officiella begravningar är undantagna och mycket få)

Till minnesstund brukar det vara föranmälan på.

Jag har, tyvärr, en hel del erfarenhet som begravningsgäst.

Istället för att hitta på hypotetiska scenario så utgå hur det är i ts sits

Ingen konflikt

Änkans barn står på ts dotters sida

Ingen minnesstund

Ts dotter får ta med en stödperson, men av någon outgrundlig anledning, inte sin mamma.

Jag misstänker irrationell svartsjuka från änkans sida

Det får man inte skriva här. Men hennes riktiga förnamn börjar i alla fall på M!

Så här på rak arm kommer jag inte på någon annan som börjar på M.
Såklart kan personen i fråga gissa fel. 

Själv skriver jag ofta anonymt och hittills har ingen lyckats lista ut vem jag är såvitt jag vet.

Det man kan lära sig av det här, är väl att det är vettigt att förbereda sin begravning, och prata med sina närmaste anhöriga (nej det är inte en exfru/exman) om hur de också vill ha det. Vilka de skulle vilja se på begravningen och inte, till exempel. Diskutera detta. Självklart bestämmer man själv, men då vet de anhöriga i alla fall om det - och det behöver inte komma som en chock när alla är upprivna ändå.

Skriv gärna upp det också i "Vita arkivet", så att det finns där svart på vitt, och inte behöver diskuteras. T.ex.:

"Jag önskar inte att min exfru Sara bjuds till min begravning. Men om jag skulle avlida medan något av våra gemensamma barn fortfarande är minderårigt, så är hon välkommen i egenskap av ledsagare till barnen". 

Nej jag menade inte dig. Men vi släpper det nu. 

Hej igen alla som svarat i tråden!

Idag var begravningen, det blev trots allt inomhus i ett kapell på grund av dåligt väder.

Det gick bra, så bra som nu en begravning kan gå. Vi blev placerade av representanten från begravningsbyrån, jag och dottern längst fram på ena bänken och änkan och hennes son på den andra bänken längst fram, på andra sidan gången.

Jag är glad att jag var med, främst för dotterns skull. Jag är helt för att unga vuxna ska lära sig stå på egna ben, men sin fars begravningen är inte en kurs i självständighet. Hon var fullständigt uppriven och jag tror inte hon hade klarat av att närvara själv.

Hur som helst, jag hade inte tänkt prata med änkan, förutom att möjligtvis beklaga sorgen, ville ge henne utrymme i en tuff situation. Hon kom dock fram efteråt och ville prata med mig. Hon sa att hon var glad att jag trots allt följt med, för min dotter, men också för att hon innerst inne förstod att hennes make/mitt ex hade velat det. Hon pratade om att hon alltid känt att alla sett mig, dottern och maken som den riktiga familjen, medan hon kom in lite på sidan. Det gjorde att det slog över i sorgen och var anledningen till att hon först sagt att jag inte fick komma.

Det var ingen fika efteråt så vi skiljdes åt där, hon och dottern kramades länge och det känns fint att vi avslutade på vänskaplig fot. Hon kommer flytta närmare sin son, så vi kommer inte ses så mycket framöver, så det blev ett hejdå till henne också. Dottern kommer kanske ha viss kontakt, men de har aldrig riktigt haft en egen relation och hon tog dessutom hårt på detta med att jag först inte fick följa med, så kanske de bara kommer höras av nån gång ibland.

Tack för att ni engagerat er!