Så du får hyra, mat och fickpengar men inte dela med dig av dina pengar? Min fru är sjuk men har iallafall några tusen i månaden. Jag försörjer henne självklart. Står för mat, hyra och räkningar och hon betalar för privata utgifter. För några år sedan fick hon försäkringspengar och då löste hon vårt bolån. Hade hon sagt att det var hennes privata pengar så hade hon fått börja slanta sin del av mat och hyra.
Självklart gör du vad du vill med dina egna pengar! De ska gå till ditt sparande i första hand. Förklara för honom att det där är dina fickpengar för x antal månader framåt, eller så kan han börja ge dig hälften av sin lön efter räkningar, om han vill att ni ska ha rätt till varandras pengar.
Är man gifta ska man hjälpas åt med försörjningen, det innebär att enda anledningen om han skulle ha rätt till dina pengar är om hans inkomst inte räcker till, och det verkar den ju göra! Men själv har han inte gett dig en krona extra under den här tiden, så han ska inte ha en krona av ditt heller!!
Med så många ungar har du massa flerbarnstillägg så det finns ingen anledning att handla på avbetalning. Hade min fru resonerat som dig hade hon fått börja dra runt sina egna kostnader. Innan du skriker nu så har min fru ett större sparande än mig eftersom hon är bra på att spara och inte har några utgifter förutom privata.
Hon kan väl lämna honom precis när hon vill. Vi bor i Sverige och det är 2021.
Om du inte får 6700 kr att räcka till kläder och telefoner borde du bli lite mer ekonomisk. Barnen borde kunna ärva av varandra och man kan köpa bra begagnat.
Han betalar ju för sina barn. Mat, bostad, semester, försäkringar osv. Men det ser du inte verkar det som. Han är ett svin som vill åt dina pengar typ. Du betalar ju inte en krona för dina egna barn.
Nej, barnbidraget är barnens pengar som betalas av staten. Jag sa att DU inte betalar något för dina barn. Om din man är en usel pappa och en dålig make så tycker jag att du ska lämna honom. Genom bodelning så får du hälften av hans tillgångar. Det är en helt annan diskussion. Jag tycker fortfarande att det är märkligt att inte vilja bidra ekonomiskt när man kan. Min fru kände en stor stolthet när hon kunde lösa vårat lån och därmed minska mina månatliga kostnader.
Skaffa ett jobb och lämna din man. Du klarar 4 barn och allt hushållsarbete. Då finns det garanterat ett jobb du kan sköta. Annars kanske du kan plugga.
Du har nästan 120.000 om året till kläder och aktiviteter. Det är inte lite pengar. Om du inte får det att räcka, finns det kanske en anledning till att din man inte vill dela sin lön.
9700 kr/ mån. Glömde att du betalar telefoner också. Har du köpt nya iphones till ungarna?
Men då så. Har han 85? EFTER skatt så har han råd med både städning och barnpassning när du skiljer dig.
Hur mycket Pengar rör det sig om? Om din man nu badar i pengar förstår jag inte ens att han bryr sig om dessa.
Kan du inte få sjukersättning eftersom du har varit sjuk så länge? Har din man anmält barnen till alla dessa dyra aktiviteter, när han vet att du inte har så mycket pengar?
Hade TS man varit en sådan skit som hon vill få det att verka, hade tråden haft en annan rubrik. TS är inledningsvis enbart upprörd över pengarna. När folk inte håller med blir mannen värre och värre och TS sjukare och sjukare.
Okej, så ska jag försöka förklara närmare.
Först, min hälsa.
Jag är till att börja med utbränd sen ett antal år tillbaka, något jag aldrig blivit helt återhämtad ifrån, antagligen för att jag aldrig får chansen att vila ut. Är så trött att jag många gånger inte vet hur jag ska ta mig igenom en dag till. Jag har också ptsd och min psykolog misstänker autism och adhd.
Jag har MS, fibro och endo. Lever med konstant smärta. Jag har något fel med mina ögon, min syn blir snabb sämre utan att någon förstår varför. Jag är livrädd för att en dag kanske förlora synen helt.
Så min vardag.
Jag går upp vid halv fem när de yngsta vaknar. Har ensamt ansvar att få i alla frukost, att de klär på sig och se till att de har allt med sig. Det är så gott som alltid minst en som kräver ett rejält peptalk för att komma iväg då det finns ångest med i bilden. Senaste året har de också varit hemma väldigt mycket.
Vid kvart över sju klär vi på oss och ger oss iväg till skolan. Går dit och tillbaka. Hemma igen runt timmen senare.
Sen måste jag städa huset dagligen, putsa fönster, sköta trädgården, tvätta, stryka skjortor osv. Handla och göra andra ärenden. Sen laga bra mat från grunden, som är väl igenomtänk och uträknad på vad han behöver för sin träning. Ofta är det något bara han äter, så då måste jag göra något annat till mig och barnen.
De yngsta gick inte på förskola, så de var alltid med mig innan de började skolan. De slutar nu senast 14 då jag hämtar. Efter det är det antingen att gå till en park eller ta oss till träning innan de äldre hämtas vid kvart över tre. Ta oss till deras träningar innan vi är hemma igen runt fem.
Då ska det fixas middag och hjälpas till med läxor. Ev. är det träningskläder som ska tvättas och barn som ska duscha.
Simsalabim så är det läggdags för mig för att jag ska orka upp dagen efter.
Jag sitter inte ner och slappnar av många minuter under en dag, det är alltid något och ser han mig sysslolös kommenterar han det direkt och frågar varför jag inte tar tag i det och det.
Skulle inte förvåna mig om någon tycker att det låter som rena drömtillvaron, men semester är det sista det är. Alla mina dagar är mer eller mindre likadana, inte ens när han är ledig hjälper han till.