När är man för gammal för ett barn till?

Personeligen anser jag att tåget gått för er. Men om orken och viljan finns hos er båda så absolut. Det viktigast är ju vad ni känner och orkar. Det blir ju säkert en omställning för ert barn att helt plötsligt inte få all uppmärksamhet och behöva lyssna på en kanske jobbig bebis men han vänjer sig med tiden. Åter igen vilja och orken styr.

Jag tycker inte ni är för gamla. Du är bara 37! Du kan vara fertil i minst fem år till! (Inget att räkna med såklart men 37 är INTE för gammalt)

Att din mamma var trött vid 37 skulle jag knappast tro hade med åldern att göra. En 37-åring är inte tröttare än en 20-åring. Vill ni ha ett barn till, kör!!

Din mans föräldrar var förvisso gamla men de dog också tidigt. Lever han till 85 kommer hand barn vara kring 40. Aldrig kul att mista föräldrarna såklart men 40 är inte jättetidigt ändå.

Knäckfrågan är ju om ni vill ha ett barn till och det verkar ni vilja ha.
Ni väntade ett barn som ni så ledsamt förlorade. Ni har redan en gång fattat ett beslut om att utöka er familj. Ni har plats för ett barn till. Och jag tycker inte att ni är för gamla.

Vår sladdis föddes det året jag skulle fylla 37 (första barnet var då 11 år fyllda) och det var inte så att det tog knäcken på mig men visst förändrar det ens vardag.
Vi (precis som ni, som har en 7-åring) hade ju levt som en stabil och väl fungerande trio under väldigt många år. Barnet blir äldre och mer självgående, börjar skolan, man kan resa och göra massor av såna saker, barnet äter själv, man är förbi dagis och det här pysslet med att klä på och klä av, leka ute i vattenpölarna osv. Du förstår säkert hur jag menar. Och för att inte tala om sömnbristen, känslan av att inte orka prestera som man är van på jobb mm..

Den lille var sjukt efterlängtad när han kom, så det var ju absolut VÄRT DET. Jag skulle inte göra om det imorgon för nu är jag 40 fyllda men jag ångrar det absolut inte

Så jag säger go for it! Min personliga gräns var 40 men vi lyckades bli gravida rätt så omgående med honom så det löste sig bra för oss.

Ålder i sig är bara en siffra och inget mer. Det viktiga är hur ni mår, hur ni känner er (för vilken ålder). Har flera av mina bekanta som kände sig gamla redan vid 35 och jag kan inte påstå att jag känner mig så även nu vid 42.
Folk dör - unga som gamla. Man vet aldrig hur många år man får med sina barn oavsett ålder. Jag tänker direkt på vår granne - de skulle skaffa barn, han var typ 40, hon är lite yngre. Han dog av en hjärntumör medan hon var gravid - dvs fick inte en dag med sitt barn. Å andra sidan min man var 48 när vi fik vår dotter och hon är redan 10 år gammal. Dvs - man vet aldrig och kan inte planera riktigt något sånt. Så utgå endast ifrån hur ni mår och känner och inget annat. Lycka till oavsett vilket beslut ni fattar!

När man inte lyckas få barn spontant eller med IVF eller med ÄD eller inte vill göra ÄD. Så runt 51 då om man tar i. 37 är ju ingen ålder på nåt sätt och vis att få barn. 30 år kvar i arbetslivet, kanske minst 50 år kvar att leva. Så åldern i sig är inga problem. Säg hellre viljan. Vill man ha fler barn försöker man, vill man inte är man nöjd. Och går vidare med endera beslut.

Jag fick 2 barn efter 45 för att vi så gärna ville ha barn. Andra vill inte och det är okey det med.

Så länge du är fertil är du inte för gammal, det är naturen som bestämmer. Vill du ha ett till barn? Det är den frågan du ska besvara. Jag fick mitt andra barn när jag var 42, mitt första när jag var 28. Jag tycker det är lättare att vara föräldraledig nu jämfört med när jag var 28. Känner mig inte alls sliten och trött som jag gjorde då.

Fundera på vad du själv vill och fixera dig inte vid din ålder, såå gammal är du faktist inte. :)

Det är helt omöjligt att svara på för det är så otroligt olika. Men det är bra att ni tänker igenom det ur olika perspektiv, även riskerna för barnet ökar ju med stigande ålder.

Jag är själv sladdbarn som din man. Jag var över 30 när dom gick bort men jag kan känna sorg när min kollega som är närmare 60 år pratar om hur pigg hans mamma är, eller när mina barn berättar om sina kompisar som regelbundet är hos farmor/farfar och/eller mormor/morfar.

Det var långt mellan oss syskon och jag kommer knappt ihåg när de bodde hemma. Jag växte till stor del upp som ett ensamt barn då mina två syskon tidigt flyttade hemifrån för studier på annan ort.

Å andra sidan hade mamma och pappa alltid tid med mig. De hade ju den intensivaste jobbperioden bakom sig. Det var lugnt och tryggt, ingen stress.

Min mamma var 43 så det var ju väldigt sent men hon hade en lätt graviditet och en enkel förlossning och hon sa alltid att jag var plättlätt som bebis. Så allt har inte med ålder att göra.

Jag är 35 och väntar mitt andra barn på kort tid. Barnmorskan som gjorde ultraljud började prata om antal barn jag ville ha och jag nämnde något om att jag är för gammal för fler syskon i framtiden och hon utbrast förvånat att "Nej men gud, inte är du för gammal för det!" Tydligen väldigt vanligt med äldre föräldrar nu. Vi både lever längre och är generellt friskare än våra äldre släktingar. 

Min fru var 39 år när vi fick vårt andra barn och vi har aldrig känt oss för gamla. Det viktiga är att man vill och har inställningen på att en kort period när barnet är litet så är det tufft och man är konstant trött. Men den perioden går över ganska snabbt. Ett andra barn är också så pass stort att hen borde klara sig ganska bra själv så ni kan fokusera på den lille. Om några år kommer er 7 åring börja bli helt självständig och då tror jag ni kommer tycka det är härligt att han ett småsyskon. Jag tror också det kan vara bra för barnen att ha syskon i vuxen ålder den dagen ni inte finns längre så har man någon att dela alla minnen från barndomen och föräldrarna med. Min syster är 7 år yngre än mig och vi var inte speciellt nära när vi växte upp pga ålderskillnaden men är goda vänner nu som vuxna och det är skönt att veta att man alltid har någon familjemedlem kvar.

Jag tänker att man faktiskt ska fundera över sin ork, sina förutsättningar och sina önskemål snarare än att se på åldern.

Jag har 6 år mellan mina båda barn och tycker att jag på många sätt både är utvilad och faktiskt kunnig kring vad ett barn innebar och vad det behöver.

Jag är själv uppvuxen med vad som då var gamla föräldrar. Jag tror inte någonsin min far hade ork för oss, men det hade han å andra sidan inte för min 10 år äldre bror heller. Han var helt enkelt inte så intresserad av att prioritera sin energi på barn.

Att mamma var äldre var på ett sätt en fördel, att hon gick i pension och hade energi och tid för sina barnbarn.

Ni har ju fått uppleva att man faktiskt inte riktigt kan veta hur livet blir, så jag förstår att ni tvekar. Men nu är äldre, inte uråldriga!