Olika tro gör sprickor i vårt äktenskap.

Min man är kristen (ber dagligen till Gud, går regelbundet till kyrkan etc.) och jag är ateist. Vi har inga av de problem som du beskriver, kanske för att vi tillåter varandra att faktiskt tro eller inte tro. Tvärtom har vi massor med intressanta diskussioner om religion.  Ibland kan jag säga: "Nej, det här förstår jag bara inte att du kan tro på!" och min man kan lika ofta ge gliringar för att jag inte har förmågan att tro på det han tror på, men vi gör det med en blinkning och vi har aldrig bråkat om vad den andra tror eller inte tror. Vi skojar ofta om varandras tro/icketro och skrattar mycket kring just det här och våra olikheter i våra olika livsåskådningar. Jag tror att just det är nyckeln till att det hela ska fungera om man ska leva ett liv ihop med olika livsåskådningar.

Min man är också tydlig med att respektera att jag inte vill se/delta vid vissa tillfällen (jag har exempelvis aldrig varit med på en mässa i kyrkan och om han vill gå ner på knä när han ber, så stänger han in sig i ett rum, eftersom jag helt enkelt inte vill delta. Jag har faktiskt aldrig sett honom gå ner på knä och be, trots att han säger att han ofta gör det en gång om dagen.) Att han kan knäppa händerna mer informellt och säga något kort, ifall han är stressad eller bara behöver snabbt "stöd" har jag däremot ingenting emot, eftersom det går på några sekunder. Vi ger och tar, respekterar varandra och pådyvlar ingen någonting.

Redan innan vi fick barn så bestämde vi att vi inte ska påverka vårt barn i endera riktningen och vi är alltid noga med att säga vad vi själva tror/inte tror och att ställa det i relation till vad partnern tror/icke tror ifall våra barn ställer frågor där svaren från oss båda kan vara olika. Vi har idag ett barn som tror på Gud och ett barn som inte gör det, och vi låter det vara så.

Ni måste chilla ner lite och inte ta det så allvarligt. Ni tror olika och så kommer det alltid att vara. Ni kommer aldrig att kunna övertyga den andra att tro eller inte tro.