Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Olika tro gör sprickor i vårt äktenskap.

    Ons 27 jan 08:51 Läst 0 gånger Totalt 197 svar
    Anonym (Tror)
    Visa endast
    Ons 27 jan 08:51 -3 +2

    När min man och jag träffades för 15 år sedan hade vi båda ungefär samma bild av livet. Allt eftersom och under några för mig personligt turbulenta år har jag hittat en tro som stärker mig. Men vi har jättesvårt att hitta en mellanväg kring detta.

    Jag upplever att min man trycker ner mig. Han påpekar att jag inte har ?bevis? och allt för ofta att han inte tror på det som jag tror på. Det gör att jag har slutit mig mer och mer och inte känner lika stark tillhörighet mellan oss. Vi har gemensamt ändå kommit fram till att jag måste få ha min tro, och jag har försökt vila i det och öppna upp mig och pratar lite då och då bara om mina tankar om min tro. Jag vill ju trots allt dela med mig av mitt innersta, för om jag inte ?får? det så känns det som inte kan dela livet.

    Min man har sånt otroligt motstånd fortfarande och han kan ändå inte låta bli att påpeka hela tiden att han inte tror på det jag pratar om. Det gör mig ledsen, känner mig nedtryckt och jag känner mig ensam. Han tycker att han ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Men när det är något man är ?emot? så blir det så hårt. Det hade kanske varit lite lättare om han hade haft en öppensinnad inställning och mer reagerat ?jaha, ok. Ja så kanske det kan vara, jag är inte så insatt och känner inte så stort behov av att vara det just nu.? Men istället får jag detta motstånd, så det blir som en kamp. Han säger att han inte är emot mig, men något i hans innersta lyser igenom och jag kan inte låta bli att se hans starka motstånd och negativa åsikt kring min tro.

    Finns det förhållanden där detta fungerar och vad krävs i så fall för att göra det möjligt att ha ett mer avslappnat och behagligt liv tillsammans? Någon med erfarenheter så tar jag tacksamt emot!

  • Anonym (X)
    Visa endast
    Ons 27 jan 09:00 #1

    Jag hänger inte riktigt med, kan du ge exempel på hur en dispyt er emellan kan se ut?

    I mitt huvud blir det mest,
    Du: "Gud kommer se till att vi tar oss igenom pandemin."
    Han: "...men..."
    Du: "Ja. Min tro på det stärker mig genom den jobbiga tid vi lever i."
    Han: "Men det fattar du väl att gud inte finns? Om han fanns, varför skulle han skapa pandemin till att börja med?"

    Och så vidare.

  • Ons 27 jan 09:08 #2 +4

    Motstånd kan ibland/ofta handla om att den troende predikar om sin tro och prackar på den andra sina åsikter som den inte bett om. Lite frälst beteende liksom.

    Att du mår bra av din tro och ser en mening med den räcker långt. Det behöver du inte förklara närmare än så. Att diskutera existentiella frågor med nån som inte bett om det är aldrig en bra idé.

    Jag är aktiv troende och är mycket engagerad i kyrkan i olika uppdrag och min tro är stark. Men min exman var totalt anti. Vi diskuterade aldrig religion och jag gick aldrig in i försvarstal om han nån gång uttryckte sig klumpigt. (typ att religion bara förstör, titta vad vi släpper in i landet, apropå nyheter om våldtäkt etc)

    Min man var fullständigt okej med att jag är troende och såg det som min hobby likväl som hans motorcykel är för honom. Men han ville inte höra om det 24/7. Jag fick be ifred och jag kunde ha ett krucifix på väggen och jag gick i kyrkan. Men han ville inte höra.

    Jag försökte aldrig predika för honom eller övertyga honom om att gud finns. Det är inte min uppgift. Blir han nyfiken så hoppas jag att han själv kan ta den kontakten som behövs just då med kanske präst, imam eller shaman.. Men inte med mig

  • Ons 27 jan 09:09 #3 -2 +7

    Jag förstår din man. Om min partner sedan 15år skulle mer och mer försvinna in i landet :tomtar,troll, plattjord och gudar, skulle jag också bli ledsen/arg. Går inte att resonera med folk som tror på hittepå teorier.

  • Ons 27 jan 09:13 #4 -2 +1
    Anonym (Tror) skrev 2021-01-27 08:51:30 följande:

    När min man och jag träffades för 15 år sedan hade vi båda ungefär samma bild av livet. Allt eftersom och under några för mig personligt turbulenta år har jag hittat en tro som stärker mig. Men vi har jättesvårt att hitta en mellanväg kring detta.

    Jag upplever att min man trycker ner mig. Han påpekar att jag inte har ?bevis? och allt för ofta att han inte tror på det som jag tror på. Det gör att jag har slutit mig mer och mer och inte känner lika stark tillhörighet mellan oss. Vi har gemensamt ändå kommit fram till att jag måste få ha min tro, och jag har försökt vila i det och öppna upp mig och pratar lite då och då bara om mina tankar om min tro. Jag vill ju trots allt dela med mig av mitt innersta, för om jag inte ?får? det så känns det som inte kan dela livet.

    Min man har sånt otroligt motstånd fortfarande och han kan ändå inte låta bli att påpeka hela tiden att han inte tror på det jag pratar om. Det gör mig ledsen, känner mig nedtryckt och jag känner mig ensam. Han tycker att han ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Men när det är något man är ?emot? så blir det så hårt. Det hade kanske varit lite lättare om han hade haft en öppensinnad inställning och mer reagerat ?jaha, ok. Ja så kanske det kan vara, jag är inte så insatt och känner inte så stort behov av att vara det just nu.? Men istället får jag detta motstånd, så det blir som en kamp. Han säger att han inte är emot mig, men något i hans innersta lyser igenom och jag kan inte låta bli att se hans starka motstånd och negativa åsikt kring min tro.

    Finns det förhållanden där detta fungerar och vad krävs i så fall för att göra det möjligt att ha ett mer avslappnat och behagligt liv tillsammans? Någon med erfarenheter så tar jag tacksamt emot!


    Måste ju vara väldigt svårt för din man. Han träffade en kvinna med ungefär samma bild av livet (värderingar och liknande?) som han själv och senare under förhållandet blir kvinnan religiös. Personligen skulle jag inte kunna leva med en religiös människa, så för mig hade det inte funnits något sätt att "mötas" eller hitta en medelväg när det gäller just detta. För mig är religiös övertygelse galenskap och att behöva höra sådant i det egna hemmet hade jag inte haft något intresse av. 

    Är han ateist så går det förstås inte att uttrycka sig så som du föreslår ("jaha, ok. Ja så kanske det kan vara, jag är inte så insatt och känner inte så stort behov av att vara det just nu.")

    I sådana fall kan du väl själv uttrycka dig så? "Jaha, okej. Kanske är det som du säger och som jag förut själv tänkte mig, att gud inte finns - men kanske behövde jag tröst efter de turbulenta åren och tog till den här fantasin om gud för att underlätta för mig."
  • Anonym (F)
    Visa endast
    Ons 27 jan 09:17 #5

    Han tror helt enkelt inte på vad du säger.

    Nu vet vi inte hur era konversationer går.

    Men, t ex igår träffade jag en släkting som uttryckte att han aldrig kommer vaccinera sig mot Corona för han är övertygad om att hans tankar och sinne kommer skydda honom från smitta. Det här är hål i huvudet enligt mig, dessutom är människan över 80 år. Hur ska jag reagera på det?

    Låta det passera? Argumentera? Nu är gubben inte min partner så jag sa bara något i stil med att det kanske blir begränsningar för de som inte vaccinerar sig och sen pratade vi om annat.

    Hade min partner uttryckt samma sak hade jag inte hållit tyst kan jag säga.

    Det här låter kanske hårt men din rätt att prata om ditt innersta står mot hans rätt att slippa lyssna på det han inte tror på. Om dina behov att prata om det här är så stora, kan det ske med någon annan? Eller är enda vägen ut att han börjar hålla med dig, oavsett om han håller med eller inte?

  • Ons 27 jan 09:23 #6 +1

    Det låter på dig som att det är han som måste ha förståelse för dig, men jag tycker att det är tvärtom eftersom det är du som har förändrats. Du får helt enkelt ha förståelse för honom och inte diskutera din tro för mycket om du vill att äktenskapet ska hålla. 

  • Anonym (Anna)
    Visa endast
    Ons 27 jan 09:30 #7

    Är det en religon som du tror på? Eller vad är det?

    Skulle också tycka det va konstigt om min partner som aldrig varit religös plötsligt blev religös.

  • Ons 27 jan 09:31 #8 +1

    Om du får uttrycka din tro, måste han ju få uttrycka sin egna också. 

  • Ons 27 jan 09:32 #9

    nyfrälsta, oavsett tro, diet, sport, intresse kan vara hopplösa (säker jag också i en sådan situation) och vill ofta förmedla sin upplevelse.
    Det kan bli väldigt, väldigt irriterande för omgivningen

  • Ons 27 jan 09:33 #10

    Jag föreställer mig att det måste vara så gott som omöjligt att jämka om något så grundläggande som verklighetsuppfattningen. De som klarar det har nog gjort som det föreslås i tråden - funnit andra samtalspartners och hållit tyst om saken hemma. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll