ÅJ84 skrev 2021-02-01 21:54:05 följande:
Nej Keabro, du är inte alls hemsk som tänker så. Jag var i nästan samma sits i mitten av November i v12 när vi fick veta att det blivit MA för oss. Vid Lucia ringer mina brorsdöttrar 6 och 9 år gamla ett videosamtal och viftar glatt att dom ska få ett syskon. Jag började störtböla när jag lagt på, vår bebis skulle ha kommit 1 månad före deras. Sen blev det glöggkväll närmare jul med nära vänner där dom droppar att dom ska ha barn och har Bf dagen efter vårt planerade bf. Jag och min man bara kramade varandras händer hårt under bordet, vi hade ju aldrig berättat för någon. Just där och då den kvällen när vid kom hem så var jag så ledsen och arg jag sa att nu vill jag f*n inte se eller höra att en till människa ska ha barn. Man är absolut glad för deras skull men man har all rätt att känna så som du och jag kände/känner.
Jag vill bara skicka dig en värmande kram och säga att jag hoppas att det är vår tur snart! *kram*
Tack snälla du <3
När jag och min man bestämde oss för att börja försöka så tog det sig inte och vi visste att det kunde ta lite tid så vi var inte allt för ledsna första månanderna.
När sen min syster berättade att hon var gravid så blev vi glada för hennes skull och hoppades att det var våran tur snart..
Det gick nån vecka, så var vi ute på restaurang hela familjen och när vi fick in dessertmenyn så ramlade det ut en ultraljudsbild och vi alla blev förvånade och sa att *men vi vet ju redan att ni är med barn?*
Då räcker min bror och hans flickvän upp handen och säger att det är deras ultraljud och att dom också ska ha barn. Alla blev glada och tjoade och hurrade men jag fick en klump i halsen och tårarna började trycka bakom ögonen så jag var tvungen att ursäkta mig och gå till badrummet och andas lite..
Mina syskons barn var beräknade samma vecka (barnen föddes med en dag emellan). När barnen föddes så hade vi inte lyckats att bli gravida än..
och vår nära släkting (som nu är gravid och funderade på abort) berättade att dom funderade på att skaffa barn, dom kom 2 månader senare och berättade att dom var gravida. Vi hade inte lyckats då heller..
Någon vecka efter det så ska vi på en julkonsert hela familjen. I bilen påväg dit så får jag mens. Jag började storgråta och allt kändes hopplöst. Ville åka hem igen.. men vi hade betalat för biljetterna så vi åkte dit och tänkte att det kunde vara bra att tänka på annat. Vi skulle köpa lite snacks innan och alla samlades. Då berättar min bror att dom väntar andra barnet!
Jag kunde knappt kolla på min brors flickvän under hela kvällen...
att under tiden vi försökte så fick dom inte bara ett barn, utan två.. det tog hårt..
Som tur är så blev vi gravida 4 månader efter det, så vi var gravida när deras barn föddes. Men känslan av att *alla andra lyckas men inte vi* var påtaglig.
Vi var så otroligt glada nu i december när vi blev gravida igen och när vi fick missfallet var det mitt första missfall. Det får mig att undra varför vi som önskar barn över allt annat har så j*vla svårt att få barn..
Tack snälla för ditt meddelande att jag inte är ensam om mina känslor. Jag känner mig väldigt ensam då alla mina nära har så lätt att få barn och ingen riktigt förstår mina känslor. Det gör att jag inte vill prata om det med någon annan än mannen.. och han vill oftast fokusera framåt och inte prata om det jobbiga..
Stor kram tillbaka!
