Anonym (3-barnsmamman) skrev 2021-02-02 14:49:38 följande:
Vad jobbigt för er keabro när så många kommer ut med graviditeter när man själv kämpar. Känner verkligen med er. Jag fick veta att min storasyster skulle ha barn drygt 3 månader efter vårt ma. De va en hård smäll. Men vi hade turen att bli gravida månaden efter hennes besked så de skiljer "bara" 3,5 månad på hennes äldsta och min äldsta.
Jag har inte alls svårt att vänta med att testa. Har aldrig testat innan mensen är minst en vecka sen. Jag tror liksom bara kroppen bråkar med mig varje gång.
ÅJ84, trist med blankt men kan ju vara för tidigt. Man vet ju aldrig riktigt hur cyklerna blir efter ma/missfall. Kan ju diffa några dagar. Så länge mensen inte kommer finns de ju hopp :)
Jag har haft en riktig tråkdag idag och vet inte hur jag ska tänka. Jag är ju föräldraledig nu och idag pratade jag lite med en av mina chefer. Fick då veta att det inte är säkert jag för komma tillbax till samma skola i aug trots att jag tidigare blivit lovad detta ochsr har även till viss del "rätt" enligt lag att inte bli omplacerad på grund av föräldraledighet. Känner mig så nere och vet inte hur vi ska göra med allt nu. Älskar min arbetsplats och vill så gärna fortsätta där.. känns som chansen till det blir ännu mindre om man skulle bli gravid igen. :(
Jag tycker också att det känns bra att vi alla vart med om samma sak, det är lite lättare att ha sätta sig in i känslan då gällande mf/ma.
Jättesvår sits 3-barnsmamman, när vi fått våran dotter så visste vi ju att vi ville ha ett syskon och hade tänkt starta tidigare än vad vi nu har gjort. Men jag blev erbjuden ett chefsjobb(mitt nuvarande jobb) När vår dotter var lite drygt 1½ år.
Visste att jag nog mest troligt aldrig skulle få den chansen igen, i alla fall inte på samma företag, men som jag våndades hit och dit. Jag gjorde listor med för och nackdelar och kunde typ inte sova förens jag landade i mitt beslut att ta jobbet.
Men nu i skrivandets stund och med en massa hjärnspöken och åldersnojja så vet jag inte om det var rätt beslut, såhär i efterhand så har jag känt att ett jobb är "bara" ett jobb. En familj och barn är så mycket mer viktigt. Visst jag kan inte säga att ekonomiskt har detta påverkat oss positivt massor, och med både fördelar och nackdelar med att vara chef. Men just nu när man är 36(fyller 37 i augusti) och längtan efter ett syskon är så stor så kvittar allt det där med jobbet.
Men jag håller med dig i det du skriver att du ska inte kunna omplaceras om du är föräldraledig. Och om du fortsätter och är föräldraledig så är det ju inte heller säkert att situationen ser likadan ut på din arbetsplats när du väl kommer tillbaka? Då kanske omplaceringar osv inte är aktuellt? Jag tänker det kan ju svänga mycket under ett år.
Vart långt det här
men jag ville bara få ur mig lite vad jag har ångrat, sen är vi alla olika och tänker olika, det ska man ha full respekt för.
