perjenper skrev 2021-02-01 21:11:55 följande:
Första svaret: Jag vill börja med att förklara att jag inte är utbildad inom psykologi. Det är enbart ett ämne jag ägnar enormt stor tid till. Jag forskar på amatörnivå, inte akademiskt alltså. Jag plockar ur personliga- och andras erfarenheter, och försöker enbart vara öppensinnad och använda mig av EQ. Så ta inte mina ord som fakta, utan snarare som råd. Men jag är så glad för att du skrev detta, då jag nog satt och nickade igenom hela ditt meddelande.
Såhär ser jag på det: Klappa dig på axeln för din självrannsakan! Du sitter här och skriver rakt ut att du träffade en riktigt snäll människa som du tog för givet. Du skriver att du tror att det beror på att du tidigare levt i destruktiva förhållanden, och inte vet hur du skall hantera ett faktiskt bra förhållande? Du har redan tagit ett steg i rätt riktning. Tro mig.
Jag nickade mig igenom ditt meddelande för att jag gått igenom precis samma sak. Min egen pappa var alkoholist, min sons pappa narkoman. Och därefter följde jag enbart det mönster jag var van och därmed "trygg" i. Jag fortsatte träffa liknande män, om och om igen. Med "trygg" menar jag inte en genuin trygghet i dig själv och ditt förhållande till dina partners. Jag menar snarare att du vet hur du skall hantera den typ av människor och dess beteendemönster. Du vet när du skall hålla låg profil, du vet hur du skall agera för att uppfylla deras behov, etc. Och när du därefter träffar någon som visar sig vara raka motsatsen så blir du livrädd. Du känner helt plötsligt otrygg i ett faktiskt sunt förhållande. Skitkonstig känsla, eller hur? Såklart, för vid det här laget vet du inget annat. Så du agerar utifrån vad du vet. Du har själv varit den snälla i dina tidigare förhållanden, visst? Därför vet du inget annat än att vara elak. För det är ju vad dina ex varit mot dig, och ett förhållande går ut på en dominant och en undergiven. Visst? Det är iallafall den känslan man möter på och väljer att tro på. För man vet inget annat.
När jag träffade min nuvarande sambo (som är motsatsen av mina ex) så var jag till en början väldigt elak, mot mig själv. Jag bestämde mig för att jag enbart skulle leka med honom, för att någon som han var rent påhitt. Och någon som mina ex snart skulle dyka upp, och därmed vara "the one". Jag förtjänade inte honom, tyckte jag, för han fick inte ut min "riktiga" sida. Den arga, frustrerade, lögnaktiga sidan av mig själv, som jag intalade mig vara "jag". Jag visste ju inget annat?
Men jag såg något hos min sambo som jag aldrig sett hos tidigare killar. Jag såg en genuint snäll själ. Men varför ville jag då leka med hans känslor? Jo, för att jag förtjänade inte en sådan snäll själ enligt mig själv. Jag letade dagligen efter saker som skulle få oss att gå isär. för det var lika bra att han sårade mig än jag honom. Jag tyckte att han var skittråkig i början för det hände aldrig något spännande (läs; slagsmål, droger och bråk associerade jag som spännande). Jag testade honom ofta tills att han en dag ifrågasatte mig och jag insåg att jag sänkt min egen värdighet hos mig själv som självmant valt att försöka dränera en snäll själ när jag fick tänka efter hur han egentligen behandlade mig.
Så jag berättade allt för honom. Jag berättade om mina trauman, om min ptsd, om mina rädslor. Jag berättade för honom att jag behöver ställa krav på dig som partner om du vill hjälpa mig utvecklas. Jag har ingen rätt att lägga över mitt eget ansvar på dig, men du måste ge mig min tid och vara lyhörd, som vilket sunt förhållande som helst. Jag berättade därför att jag har trauman som kan få mig att agera i affekt, därför uppskattar jag ifall du talar om för mig när jag agerar ur affekt. Vilket han gjorde, som i sig hjälpte mig att få en tydligare bild av mig själv. Under vilka sammanhang började jag agera ur affekt, och varför? Då behövde jag falla tillbaka i mig själv, rannsaka mig själv och diskutera med mig själv ifall affekten verkligen var nödvändig, eller bara en impuls av trauma?
Jag har dock jobbat på extremt mycket hos mig själv och mina tillitsproblem hos andra. Jag förstår idag att jag aldrig kan sätta några förväntningar på varken mig själv, min partner eller min omgivning. Jag kan inte gå runt med förväntningar för ifall jag gör det så skapar jag enbart en egen besvikelse ifall förväntningarna inte uppfylls. Jag väljer därför att falla tillbaka i "nuet" och ser omkring mig vad jag har i mitt liv här och nu. Just Nu har jag en fantastisk partner som älskar mig villkorslöst, och jag honom. Det är allt som betyder något just nu, och här och nu använder jag mig av de verktyg som får vårt förhållande att må bäst. Men väljer min partner att någon dag gå bakom min rygg så är det faktiskt på honom, inte mig, För jag kan då gå med vetskap i ryggraden om att jag gjort allt för att värna om vårt förhållande, var dag under vårt förhållande. För att jag alltid fallit tillbaka i nuet och i nuet gjort vad jag kunnat göra allra bäst.
Slå inte på dig själv för att inte ha vetat bättre under tidigare förhållanden. Varken med de destruktiva, eller ditt senaste. Du visste inte bättre. Ta ett steg åt sidan, lär dig bygga upp din självrespekt och självkärlek under tiden. För när du lär dig älska dig själv på djupet, så tillåter du dig aldrig igen att acceptera någon som inte älskar dig lika mycket. Och du lär dig du att se när någon älskar dig lika mycket som du älskar dig själv.
Mitt tips: Rannsaka dig själv, förlåt dig själv, och be om ursäkt till han ditt dåliga samvete ligger hos för att du inte vetat bättre. Du agerade ur den du trodde dig vara, inte den du genuint är.
Hjälp vilket svar. Hoppas att du förstod mitt budskap. Massa kramar!
Tack för ditt långa svar, roligt att du tog dig tid att svara så utförligt till mig. Roligt (fastän det inte är roligt) att du kände igen dig och kunde förstå lite av det jag skrev...
Jag går faktiskt och pratar ibland hos en, du nämner liknande saker som henne i din text. Så duktigt jobbat utav dig, pratar redan som en man skulle kunna gå och prata hos.
Men ja, jag är den snälla, jag är för snäll... Så snäll så att det blir dåligt för mig själv, gör saker jag inte vill ibland för att jag inte kan såra den andra... Ändå lyckades jag såra den bra mannen.
Egentligen började min svartsjuka redan i förhållande 3 men jag var värst i förhållande 4, i det bra förhållandet... Så sorgligt. Får flashbacks från dåliga stunder jag skapade i förhållandet och blir ledsen. Svartsjuka var inte det enda problemet i förhållandet dock. Ibland verkade vi inte helt enkelt klicka också... Men vi hade det så mysigt ihop.
Jag ska be honom om ursäkt snart, har gjort det tidigare men de var direkt efter avbrottet nästans så alla känslor var heta. Vill göra det igen nu när det gått en tid... Tack igen för ditt svar.
